Likt ett träd utan sina löv är en författare utan ord lika ensam, och saknaden efter en skrivmaskin gör honom stum, vem skulle få läsa hans memoarer? Man skriver inte för att man är den enda i den stora världen som har något att säga, man skriver för att tala om för alla att man aldrig är ensam om att vara ensam.

När man väl fått ner några rader, och vet att någon läst dom, så börjar just dom raderna leva sitt egna liv, och dom börjar växa av sig själva. Inte bara i författarens ögon utan också i läsarens. Dom blir större och visar en betydelse. Ord är något bland det viktigaste vi har, med dom kan vi förklara hur vi känner, både i tal och skrift, och med dom beskriver vi världen med alla dess nyanser. Vi ska vara tacksamma. Jag är tacksam, på alla plan.

Jag har alltid älskat att skriva, det ligger helt enkelt i min natur, och det i sin tur har gett mig högsta betyg i alla språkämnen, men betygen är inte viktiga längre. Nu ser jag bara helt öppet på allt skrivande. Jag har insett att man inte kan betygsätta någons text, för det är personlighet och känsla, och sådant kan man inte sätta ett nummer på.

---

När jag nu sett att jag idag har haft över 100 besökare i min blogg så kan jag inte bli annat än lycklig. Hjärtat slår några extra slag när jag kollar in statistiken och håret på armarna reser sig. Folk läser det jag skriver, folk vet vem jag är och hur jag känner. Folk känner mig. Ni känner mig. Jag kan säga tack, men det skulle inte räcka för att visa hur glad jag är. Jag växer som skribent, utan att överdriva, och jag ser med storhet på mina texter. Tack, mina vänner. Ni är fantastiska, och jag hoppas ni stannar kvar hos mig.

Jag är inte längre ensam om att vara ensam.

Det ligger en heder och en ära i att sätta coolheten främst. Att glida upp på en monumentalscen i ett glittrande Las Vegas med sitt namn i eldskrift bakom sig, att genomföra det i gnistrande paljettkostym utan att ett hårstrå ligger fel och greppa micken mellan tummen och pekfingret och på ett snyggt sätt smöra sig igenom "are you lonesome tonight?"

Fan, jag avskyr sånt. Musik ska stavas svett, sex och passion. Jag vill inte ha något sextonmanna band på en megascen i någon glittrande plaststad som ett gäng mafiosos slängt upp mitt i öknen. För mig räcker det med ett grymt indie rock band i ett rökigt rum i USA.

Men ändå...

Så kan jag inte låta bli att tycka att Elvis var lite cool.

Jag har idag insett att jag förmodligen är världens sämsta förlorare, och det är väl ingen sida att vara stolt över. I vilket fall som helst så vann Henke stort över mig i Bowlingen och jag sög. Sög, sög och åter SÖG. Från första början till slut, och det känns illa. Jag är fortfarande på superdåligt humör, och jag känner att jag måste jobba bort den här dåliga sidan så snabbt som möjligt, för att bowla ska ju trots allt vara kul, och inte lägga tunga känslor i bröstet. Jag är verkligen svinarg, sist vi bowlade så var jag inte lika dålig som idag, kanske har jag en dålig dag idag? Det känns inte så, för jag mår bra i övrigt, men jaja, den sportsliga sidan har väl gått i dvala. Suck.

Det här inlägget ska inte bara innehålla tråkigheter. Jag har fått ett jobb! Ja, ni läste rätt. Lilla arbetslösa-för-alltid-Michelle har fått ett jobb som värvare på stan. Kanske inte världens hetaste eller mest välbetalda jobb, men ett jobb. Äntligen kommer pengar rulla in i kassan och jag kan känna mig ekonomiskt trygg för ett tag iaf. På onsdag blir det utbildning och sen ska jag jobba, jobba och åter jobba.

Nu ska jag ut oh äta med mamma. Hon vill fira.

...Och så sitter man här, med skiten uppe i halsen. Jag har helt tappat bort tiden framför datorn och om tre kvart ska jag träffa Henke för söndags-bowling, och jag har inte ens sminkat mig eller klätt på mig ordentliga byxor (mjukisbrallorna är fortfarande på). Och istället för att lägga på ett kol, så sitter jag kvar här, och skriver om att jag har mycket att göra. What the hell, liksom! Dessutom har jag inte druckit mitt dagliga kaffe, vilket är ett måste.

Jag måste alltid ha en kopp kaffe någon timma efter frukost, jag har blivit beroende av det. Det får inte dröja så mycket längre än så, för då känner jag hur det börjar suga i magen på mig. För några veckor sen visste inte ens jag att koffein var beroendeframkallande, och det tog sin lilla tid för mamma att övertala mig om att det var sant. Nu när jag tänker på det så är det ju ganska uppenbart, med tanke på suget i magen och allt annat.


Nej, måste sluta nu.
Jag får springa ut i köket och sätta igång!

Lidandet har många skepnader. En tid av hågkomst efter en tid av glömska är kanske en av de värsta och vackraste. Att bli påmind om något som då var livsnödvändigt, själva anledningen, men nu MOT ens vilja och kärlek, är borta för alltid är kanske den värsta formen av lidande. Det jag som älskade men blev sviket måste ersättas med ett annat, likgiltigt jag. Det är en plågsam process som tar tid. Varje cell i kroppen som älskat honom måste bytas ut mot nya, friska och likgiltiga celler.

Det är ett arbete som ständigt sker i det tysta, men när detta arbete plötsligt blir avbrutet av ett upphittat fotografi under sängen eller en banal men rörande sång på radion, färdas man tillbaka till utgångsläget. Man blir nyförälskad igen.

Denna känsla av förälskelse orsakar en dock bara smärta eftersom förnuftet, som alltid kommer efter känslan, strax talar om för en att han inte längre finns kvar, att han har upphört att älska en och att fotografiet eller sången på radion bara är en spegel och en kärlek som inte längre finns och är borta för alltid. Man gör sig fin framför den där spegeln men man ser ingen i den.

Man kan se på en kärlek som tagit slut, som på en sjukdom man måste bli frisk ifrån. Bilden av honom måste värkas ur kroppen, som en feber. För varjde dag som går, för varje sekund du lägger bakom dig, slätas dragen i ditt ansikte ut, krampen i hjärtat avtar, bilderna av honom ihop med andra bleknar, längtan efter att höra något ifrån honom, få ett livstecken minskar, era gemensamma löften flagnar. Och när du försöker minnas hur han såg ut flyter hans ansikte ihop med andras. En morgon när du vaknar går det nästan en hel dag utan att du tänker på honom. Du är, skulle man kunna säga, helt enkelt på väg att bli frisk.

Lidandet är över.

Man kan ju inte låta bli att avundas alla par som står i sina stora vantar och halsdukar, hand i hand under de vackra lamporna på Liseberg. Med varm choklad i sina små pappersmuggar drömmer dom om tusen jular framåt och om en ljus framtid tillsammans, och inget ont i världen kan komma i vägen. Inte nu, inte i den här stunden, kanske imorgon men det är ju en annan dag.

Ja, jag avundas dom. Jag vill också känna en närhet likt ingen annan, och jag vet att kärleken värmer mer än alla vinterjackor i hela världen. Kärlek är större än det mesta, och under juletider så blir den mer markant än vanlig, jag vet inte varför, men jag kan tänka mig att det är stämningen som förstärker det mesta. Lukten av choklad och lussekatter, värmen, gåvor i vackert inslagna paket. Stämningen.



Det är som med alla högtider, när dom kommer så tar dom med sig myset, det vill säga stämningen, som i sin tur verkar göra människor förälskade i allt dom ser. Folk öppnar sina ögon och uppskattar stunden man har med sina nära och kära, man vet ju aldrig när det kan vara över.

Jag ser paren och önskar mig samma värme. Jag blir glad över att titta på dom för dom ger mig hopp om min egna framtid och att se deras lycka får mig att inse att livet är fullt av överraskningar. Till och med för en sån som mig.

Okej, jag är ingen idol-älskare som så många andra men visst händer det att jag då och då tittar på programmet i brist på andra sysslor. Idag när jag läste tidningen så blev jag uppriktigt irriterad av att se att Torbjörn Ek på Aftonbladet skriva och jämföra Johan Palm med John Lennon. Ursäkta, men vad fan menar du?

Inget emot Johan Palm, folk får tycka vad dom vill om honom och han är säkert duktig för sin unga ålder, men att jämföra honom med en av musikvärldens största ikoner är ju bara löjligt. Så bara för att en 16årig pubbe-flicka börjar skrika hysteriskt under ett program så är artisten dagens John Lennon? Jurymedlemmen Laila Bagge säger att hon inte sett något liknande sen Beatles-tiden. För det första, Laila, du var fan inte ens född när Beatles började spela och blev stora. Och för det andra, Laila, du kan inte ha sett mycket alls om du jämför Johan Palm med ett av världens största pop-band.

Jag är inget stort Beatles-fan själv, men jag hyser stor respekt för dom, då dom är en del av roten till att många av mina favoritband finns idag. Därför har jag noll tolerans mot folk som slänger ut sig helt uppenbar BS. Punkt.

Det ligger ett grått täcker över Göteborg idag, och den allt för torra luften säger åt folk att stanna inomhus. Dom som trots detta går ut är lika gråa själva, små ögon och snävt stängda munnar, som om dom hindrar alla ord från att komma ut. JA, det är något i luften idag, för jag känner mig långt ifrån road, det som känns är tomhet, och jag känner mig ledsen. Jag har inget att vara ledsen över dock. Jag har sovit bra och dagen ska fyllas med Liseberg och varm choklad, varma filtar och leende från mina små kusiners läppar.

Det är med motvillighet i hela kroppen som jag säger att jag hellre vill ha snö än regn (om jag verkligen måste välja mellan någon av dom). Snön blir man inte dyngblöt av på samma sätt och snön faller mjukt, istället för regnet som allt för ofta piskar en hårt i ansiktet. Äh, väder som väder, jag hatar det svenska vädret, helt enkelt, och jag väljer nog inget framför inget.

Det är konstigt det där, hur lite annorlunda luft kan vända på ett humör, bara sådär. Jag har alltid varit naiv och trott att våra hjärnor är mer utvecklade än så. Jag kollade på lite statistik häromdagen, och den visade att det finnd tre gånger fler deprimerade i Skandinavien än i länderna runt den varmare breddgraden. Det skriker ju klart och tydligt ut att väder spelar in på hur folk mår, och konstigt nog så stannar folk kvar i pissvädret. Borde inte fler vilja fly? Kanske är det så att de där två månaderna om året (om ens det!) med värme räcker för att dom ska stå ut?

Sorry, men jag är kräsen, det räcker inte för mig. & en vacker dag åker jag härifrån.

"Jag håller fullt med Raisa =D Urtrevlig bloggare och jag verkligen älskar att läsa din blogg!"

Tack så hemskt mycket, det glädjer mig något så otroligt mycket! Det får mig att brinna ännu starkare för att skriva här. Men Lisa, jag efterlyser din blogg (jag älskar att blogga själv, men älskar även att läsa andras), jag försökte komma in men den verkar vara lösenordsskyddad. Så om du vill, skriv gärna en till kommentar och beskriv hur jag kan få läsa din!

---

Ja, det är helt otroligt kul att fler och fler folk tittar in här och uppskattar det jag skriver. Tack till er alla!
Och glöm inte att prenumerera med bloggkoll.se också, så att ni inte missar något! Var dag har sina ord.

Vad är det med barn i 10 till 12-årsåldern? Dom påminner om barn som precis fyllt tre år då allt hela tiden ska handla om trots och gnäll. Gång på gång får man höra nej, gång på gång får man se tårar så fort inget går deras väg och gång på gång får man höra dörrar smälla igen stenhårt eller se saker slängas omkring. Jag förstår det inte. Om man redan har genomgått trotsstadiet vid tre års ålder, varför då genomgå det en gång till? Anledningen till att jag tar upp det här är för att jag har en lillsyster som nu är 11 år och hennes favoritsyssla här i livet (förutom ridningen) är att säga tvärt emot mig hela tiden, och det börjar bli extremt tröttsamt.

Jag har gått från chockad, ledsen, irriterad, och nu det senaste, förbannad. Mitt tålamod har helt tagit slut när det gäller henne och hennes sätt gentemot mig, och jag börjar nästan känna mer och mer hur jag gillar henne mindre och mindre. Är det bara min relation till mitt yngre syskon som är skadad, eller är det så för dom flesta syskonpar? Jag har börjat undra, och det tär på mig. Vad kan jag göra som storasyster för att hjälpa våran relation på traven? Jag har tänkt på det en hel del, men finner inga svar.

Jag har försökt vara snäll, krama henne, leka med henne och nu till slut har jag till och med försökt med att köpa hennes kärlek (såja, det är inte så allvarligt som det låter utan det handlar om godis och liknande). Till min stora förvåning har inget av det här hjälpt. Hon är alltid arg på mig, och senast idag slog hon mig (svinhårt!) bara för att jag råkade gå före henne i en kö på Universeum.

Jag kan inte minnas att jag själv betedde mig så mot min storebror när jag var i hennes ålder, men kanske var han snällare mot mig än vad jag är mot henne så jag inte behövde vara jobbig? Jag såg upp till min bror och ville vara som honom, och vi bråkade nästan aldrig. Vad är det för fel? Vad har jag gjort för fel?

Har någon några tips, svar, eller vill någon helt enkelt ha henne, så är ni välkomna med att skriva en liten kommentar till mig. Jag orkar verkligen inte med henne längre.

Dagen har verkligen varot full av ståhej, och jag är helt slut. Universeum var wild och jag lekte så mycket så att jag svettades, och det var roligare än vanligt. Mina små kusiner börjar bli stora och det märks, då dom är både kaxigare men förståndigare, och det gjorde ju hela upplevelsen något mer intellektuell. Vi hade så roligt så att vi glömde bort att Sharon skulle rida idag, så vi fick stressa i oss lite mat på spårvagnen och sen åka hem för att möta farmor och mamma (som inte orkade följa med, old people, you know).

Några har dragit iväg till stallet med buss men jag ska få åka bil, vilket är skönt. Det tar för lång tid att åka med bussen, och jag är inte på humör för att trängas på fler trånga utrymmen idag.

Oj, det var inte mycket vila jag fick, dags att dra iväg.
Jag vet, min blogg är lika kreativ som vanligt idag, men har man ett liv så har man.

(Det är fan inte ofta mitt liv visar sig.)

Tips på bra band/artister som ni borde kolla upp:

1. This Town Needs Guns
2. Minus the Bear
3. The American Analog Set
4. Midlake
5. Tyler Ramsey

Jätteenkelt, och jättebra. Min musiksmak äger, så ger in på det. Ni kommer inte bli besvikna.

Annars? Jag kom precis hem från promenixen och har ätit min frukost, och snart ska vi till Universeum, vilket jag har börjat tröttna på. Varje gång släkten kommer hit så ska vi dit, tycker inte dom att det börjar bli liiite långtråkigt? Det är regnrusk väder dock, så det kan ju vara skönt att vara inomhus i vilket fall som helst.

Undrar om jag hinner ta en kopp kaffe innan vi ska åka?

Jag ligger i sängen och kan inte sova. Igen. Jag har tagit min sömntablett men den senaste tiden har dom inte fungerat ordentligt, och jag har ingen aning om varför. Dessutom är jag för lat för att ta reda på det, jag ger det en vecka till men om dom inte har börjat fungera igen så får jag ringa vårdcentralen. Såhär ska det ju inte vara!

Innan när jag hade sömnproblem (och inte åt någon tablett för det) så var det ju ofta på grund av att jag hade så mycket tankar som snurrade i huvudet. Skola, pojkvän/intepojkvän, framtid, nostalgi, stress osv. Nu det senaste med tabletterna har jag somnat som en gris så fort jag lagt mig ner och börjat blunda, och jag har väl inte lika mycket att oroa mig för numera (jobbsökandet är en stor press, förstås) heller, det mesta är ju avklarat. Skolan är finito, jag är singel (och lever glatt med det), notalgin har jag lärt mig att ta på dagarna och framtiden får komma som den kommer, man måste leva i nuet.

Jag antar att sömnproblem kan komma i perioder också, vad vet jag?
Nu ska jag iaf försöka nana igen.

Godnatt!

Efter tre diskmaskinstvättar bestämde min kära fader att vi skulle ta en sväng in till stan och visa familjen runt, och Nordstan var smockat med folk, och det är väl på grund av all julklapps-shopping. Det var svårt att ta sig fram och ännu svårare var det att ta sig in i affärerna, men jag lyckades köpa en halsduk/sjal på indiska, där jag även kollade på en fin klänning som jag överväger att köpa senare i veckan (om den finns kvar).


Det hade öppnats ett nytt Stadium också, jag tror det var premiärdag idag, och det var populärt. Jag hittade ett par vantar i min smak och min syster Sharon tjatade sönder mig gällande en rosa Puma-mössa så jag var snäll och köpte den till henne också. Dessutom delade dom ut gratis smoothies vilket uppskattades (kaos!) och alla i mitt sällskap drog med sig tre st var, haha. Det var en skön liten kvällsutflykt.

Det är helt sjukt att folk orkar vara så sent ute med att köpa julklappar. Borde dom inte ha lärt sig en läxa efter förra året, och året innan det? Jag var ute tidigt i år och började köpa mina julklappar redan i oktober (det är väl tidigt?) och blev klar nu i veckan. Det känns riktigt skönt att slippa tänka på det mer, och jag lägger en varm hand på alla dom som stressar nu och senare när det blir ännu jobbigare.

Jag är trött, men ska ta mig en kopp te innan det är dags för att krypa till kojs. Det kommer bli en lång dag imorgon med fler utflykter, vill jag lova.

Då har tjocka släkten kommit ich jag håller på att laga mat till allihopa. Det är inte lätt vill jag påpeka, vi är ju ändå 9 st som ska äta. Mamma tyckte att kyckling, ris och curry passade och jag kunde inte annat än att hålla med, det är ju ändå en simpel maträtt som alla tycker om. Mina kusiner och lillasyster Sharon sitter alla tre och spelar på varsitt Nintendo DS, och det ser ganska gulligt ut.

Och just det! Jag fick 250 euro av faster och farmor! Nu blir det hardcore shopping till veckan som kommer, jag behöver en fin klänning till de 20 december (Bruce Emms stora födelsedagsfest) och tjocktröjor kan man ju aldrig få nog av, så jag måste hitta lite sådana också. När jag var på Bik Bok härom dagen så såg jag en del fina,så jag får dra tillbaka dit och se om dom fortfarande finns kvar. Pengarna gör mig helt varm i kroppen, jag som verkligen var i behov av mer av den varan.



Det enda som kommer störa mig under deras besök är att dom kommer ta så mycket plats. Jag kommer inte kunna vara för mig själv så mycket som jag önskar, och kommer inte kunna gå och lägga mig hur som helst då mina föräldrar ska sova i mitt rum och om jag känner min mamma rätt så kommer hon gå och lägga sig vid nio under hela helgen och driva mig till vansinne, suck. Jag får väl i värsta fall ta med mig datorn till vardagsrummet med hörlurar tills jag själv vill gå och lägga mig.

Nej, nu måste jag återgå till matlagningen, riset ska i vattnet.

Vad som än händer snurrar Sverige blint vidare. Vi är många som försökt sätta en eller annan käpp i det skenande hjulet. Ingenting händer. Förra månaden skrek kvällstidningarnas löpsedlar om TV-program varje dag. Det är tydligen ett gäng morsor i klimakteriet som letar efter kärleken. Sedan är det tydligen ett annat gäng idioter, bonntölpar, som gör samma sak. Sverige älskar dom där idioterna. Sverige är idiotiskt.

Det är tragiskt att ett så vackert land med sina skogar, sitt förflutna, sina författare och sina drömmare så snabbt har kunnat förvandlats till ett slags Hades, en slags ändhållplats dit ingen buss kommer. Men jag ska inte skrika mer. Jag ska bara viska att det inte är försent för sådana som mig, att det fortfarande går plan, båtar och bussar härifrån och när jag kommer ut ur det blågula järngreppet så ska jag viska till er hur vackra ni är och att det inte spelar någon roll om ni kommer stanna för evigt eller inte eftersom vi alla vet att ingenting varar för evigt.

Jag känner mig som den lille prinsen, jag kommer från stjärnorna och jag är oskyldig till allting ni kan anklaga mig för.

Godmorgon, my friends. Efter att ha sovit som en prinsessa kan jag inte säga annat än att idag kommer bli en bra dag. Jag känner mig sådär spudlande i hela kroppen och ser verkligen fram emot att farmor, faster och kusiner kommer hit. Det var så längesen vi sågs, förra julen tror jag, då vi var där och hälsade på. Och mycket har hänt sedan dess verkar det som. Farmor fick ju en stroke för inte så längesen, men enligt pappa så ska hon tydligen ha återhämtat sig helt. Hon är en riktigt kämpe.

En stroke kan ju verkligen vara allvarlig. Jag har hört talas om folk som blir helt förlamade, som inte kan prata eller andas på egen hand. Det måste vara hemskt att vara ett levande kolli, att fortarande kunna höra vad folk säger men aldrig kunna svara, le, ta i hand. Allt man kan göra är att blinka. Usch, jag får rysningar i hela kroppen.

Nu måste jag ut och gå i 45 minuter, men jag skriver lite senare.

Nu under en liten stund har jag tänkt på låten The Funeral av Band of Horses. Jag har tänkt på hur jävla fantastisk den är, på hur många som älskar den, på hur många som inte gillar Band of Horses egentligen men som gillar just den låten osv. Men det som jag tänkt på mest är att Ben Bridwell (sångare i bandet) inte gillar den längre, och på fansens reaktioner på just det. Det enda jag kan säga är:

- Ben, jag förstår dig.

Och jag förstår honom verkligen. Jag tror att han innerst inne är hur nöjd som helst med låten, men pressen den utlöste har gjort honom trött på den. Då den blev en sådan "hit" bland alla som hört den, började han antagligen känna sig pressad. Hur fan skulle han kläcka ut en sådan låt igen? I samma klass? När deras andra skiva Cease To Begin släpptes och den nya turnén var i full gång ville bandet visa världen deras nya fantastiska låtar, men när folk ger blanka fan i dom och börjar skrika "Funeral, Funeeeeraaal, FUNERAAAAAAL", då kan jag ge mig fanken på att Ben blir trött på låten. Den tog för stor plats.

Nu har Band of Horses gett tillstånd till Ford om att få använda låten till sin nya reklam, och någon amerikansk idiot kallade bandet för, jag citerar, "sellouts". Jag blir inte arg, folk får tycka vad dom vill, men jag blir lite besviken. Borde inte ett fan vara klokare än så?


Bens personliga svar på detta är:

- "I'd like to just state for the record that we let all kinds of folks use our songs in all kinds of mediums - TV, films, school projects, etc... My personal stance is that once that music is recorded and released to the world then I don't really care where it goes. The Funeral has been licensed to death (ha, wretch) at this point and if somebody wants to throw down some duckets for it, then feel free."

Håller ni inte med honom? Det gör jag. Och det gör dom inte till några sellouts, så är det bara. Den som säger något annat har inte tänkt till, alls. Jag avslutar det här inlägget med det som Ben sa sist om att låta Ford få använda låten:

- "We promise to use the money to buy camcorders (at Wal-Mart) for people to film The Funeral, so I can get mad and crap my diaper. Fuck it."

Fy. Jag håller på att rensa ur min garderob och tänk vad mycket man kan hitta. Jag är inte den mest pedanta personen i världen när det gäller att hålla ordning i min garderob, utan slänger för det mesta in grejer lite slarvigt och nu på senaste tiden har det sett ut som ett tredje världskrig där inne. Eller ett nytt kalla kriget med t-shirtar som föreställer Berlinmurens fall. Ja, förjävligt ser det ut, och det är inte kul. Men man hittar som sagt en del grejer som man helt hade glömt bort att man hade, både bra och helt gräsliga grejer.

Jag hittade min extremgamla palestinasjal (hej-jag-är-14-bast-och-har-en-palestinasjal-för-att-det-är-så-jävla-coolt-men-jag-har-ingen-aning-om-vad-den-står-för) som var typ antikgul istället för vit som den en gång varit, och när jag skulle mig för att piska ur lite damm från den så fick jag en sådan jävla nysattack så att jag blev irriterad och slängde den. Vad fan ska jag med den till? Jag har dessutom hittat tusen par byxor med hål i som jag slängde. Hittills har jag fyllt tre papperskassar med kläder, och det är inte dåligt. Jag visste inte ens att det fick plats så mycket skit i min lilla garderob.

Till min gädje hittade jag mina gamla favoritskor, mina röda converse som har slitits sådär härligt fint. Inte söndriga, bara lite blekta och fina. Jag tror dock inte att jag kommer använda dom så mycket bara för att jag hittat dom nu efter 4 år, men dom ska definitivt inte slängas, jag har alldeles för många fina minnen från perioden då dom bars.

Jag hittade även lådan med skivor i som jag ställde in där för ett tag sen, vet dock inte varför jag ställde in den där men jag tyckte väl att "dom hära skivorna är så fina så dom måste ligga i tryggt förvar" eller något. Ibland vet jag inte vad jag tänker när jag ställer undan saker.

Well, jag borde fortsätta med mitt påbörjade projekt så att jag inte glömmer bort det och fastnar här istället, och som ni alla säkert vet, så är det lätt hänt.

Ps,

Jisses, vad jag älskar sojalatte. Det är helt galet. Jag skulle kunna dricka hur många som helst per dag. Den godaste sojalatten jag druckit var under min resa i USA, på ett ställe i San Francisco som hette Ben and Nicks. Stället ägdes av ett bögpar som var helt underbara. Jag och Jason var där nästan varje dag, och jag saknar det. Åh. Jag ska dra tillbaka dit så fort jag har cashflow igen.

Tills vidare får jag nöja mig med Sveriges kaffe, som ändå är helt okej.

Ni vet väl att ni kan prenumerera på bloggen? Jag skulle råda er till att göra det! Ni hittar snabblänk under "Länkar, bitches" till vänster. Do it, do it now, och jag blir en happy tjeja!

Puss!

Jag kunde inte somna igårkväll, vilket är konstigt då jag gick upp så tidigt igår och var supertrött när det var dags för sängen. Men icke. Jag låg och vred och vände på mig i säkert två timmar, tills jag till slut kände hur jag sjönk djupare ner i kudden och ögonlocken blev extra tunga. Detta i sin tu gjorde ju självklart att det var svårare än vanligt för mig att stiga upp vid nio imorse, men jag klarade det, fast med nöd och näppe. Jag var sjukt nära på att bara trycka på snooze men blev nästan arg på mig själv när jag kom på det. Här finns ingen tid att förlora, upp och hoppa.

Jag gick en promenad på 60 minuter idag och på två veckor har jag gått ner två kg, och jag är ganska nöjd, om jag får säga så. Det ger mig verkligen motivationen till att fortsätta och det ska jag göra, jag ska komma i form. Jag har tänkt lite smått på att köpa gymkort, men jag vet inte om jag har råd att slänga ut 3000 spänn på det, jag har pengarna, men jag måste tänka smart nu när jag inte har ett jobb. Men snart kommer det blir så jävla kallt så att jag inte kommer kunna vara ute och gå mer, jag kommer tappa motivationen totalt när det ligger snöslask på marken. Well, vi får se hur det går. Jag kan dock tala om för er alla att promenera innan frukost är den bästa metoden att använda sig av om man vill gå ner i vikt och få upp flåset.

Jag har en del planerat idag, vilket känns bra. Vid två ska jag äta lunch med Henke, och det blir Soppor & Sunt på Magasinsgatan. Dom har världens godaste soppor, olivbröd och salladsbuffé. Efter det ska jag hem och städa för imorgon kommer min irländska släkt hit till Sverige och ska spendera några dagar med oss. Så det blir till att plocka undan i lägenheten och se till så att dom alla får plats. Det ska bli fruktansvärt kul.

Nu ska jag ta en dusch.

Puss!

Filmen var kanonbra! Helt hysteriskt rolig, och jag rekommenderar den varmt. För mig var den en helklar 9/10. Den tog upp hemska grejer men gjorde dom till något roligt och det var det bästa med det hela.

Nu har jag ätit en clementin och är skittrött, ska nog hoppa i säng snart, ska bara lyssna lite till på Midlake.

Nu ska jag snart åka in till stan och träffa Henke för att gå på bio, och Henke fick välja filmen, efter lite tjat. Det blev denna:

Dagens skiva, mins vänner, är Digital Ash In a Digital Urn av Bright Eyes, min älskade lilla Conor Oberst. Den är ju inte riktigt som alla andra Bright Eyes-skivor utan här har Conor lagt gitarrerna lite åt sidan för att istället fokusera mer på digitala ljud. Skivan är alltså elektronisk i det stora hela men ändå behåller den Bright Eyes-känslan på alla sätt. Om ni inte har den, köp den, och passa då på att köpa I'm Wide Awake, It's Morning, som släpptes samma dag.



Jag gillar idén av att släppa två album på en dag, då dom är så olika. Det är udda men intressant.

Min migrän är tillbaka, fast för en gång skull är den inte bara jobbig. Jag har mått lite halvdant hela morgonen, känt mig stressad över att jag inte har ett jobb, men så fort migränen dök upp blockade den stressen. Visst är det konstigt? Och jag ska vara ärlig, jag har hellre migrän än känner hur stressen flödar.

Haha, just det. Förut när jag skulle ta en dusch och hade klätt av mig alla kläder och stigit i badkaret så ringde det på dörren. Jag blev så rädd så att jag halkade rätt ner, boom, på den hårda ytan. Jag rusade upp medan det fortsatte att ringa på dörrklockan och jag försökte slänga på mig kläderna så fort som möjligt medan jag skrek "Jaaaaaa! Ta det lugnt!" När jag helt röd i ansiktet öppnade badrumdörren så stod våran fastighetsskötare i hallen:

- Jaha, jag trodde inte det var någon hemma och din pappa hade sagt att jag kunde låsa upp om det skulle vara så.

Sen började han skratta, för där stod ju jag helt skakig och röd, med kläderna slarvigt påsatta. Jag tyckte inte det var så pinsamt, mest irriterande. Jag har fortfarande jävligt ont i svanskotan. Suck. Men jaja, jag fick ju mitt söndriga fönster fixat, så nu slipper jag frysa som ett as under nätterna.

Nu ska jag rusa ner till affären och köpa sojamjölk, sen blir det kaffe. Sjukt najs. Jag vet.

Idag såg jag snön för första gången i år, och det kändes som en spark mitt i magen, som att backa tusen mil bakåt och jag kunde inte låta bli att minnas nyårsafton 2005 då jag halkade ner längs hela Stigbergsliden tills en snödriva mixad med lite grus stoppade mig. Jag har fortfarande grus kvar i handen, som ett härligt minne från en snefylla utan dess like. Nej, snön var inte välkommen. Nu kommer jag halka runt varenda jävla morgon på mina promenader och jag ser inte fram emot det, men det är ju ändå i Göteborg, Sverige, jag bor. Med det i åtanke så kan vi ju alltid hoppas på att snön har smält bort tills imorgon.

Jag avskyr kyla, jag avskyr det verkligen. Det finns inget mysigt i det alls. Man måste bylsa på sig tusen plagg som gör att man ser ut som en uppstoppad gris och man måste bära mössa. Det kliar i hårbottnen bara jag tänker på det. Jag avskyr när man kommer in från att ha varit ute och är sådär kall och fuktig på hela kroppen, och med mitt svaga immunförsvar så skulle jag kunna åka på en ny förkylning varje dag under hela vintern. Ja, jag hatar det. Jag klarar inte heller av folk som säger att "vintern är så himla mysig" och "ååååh, I'm dreaming of a white christmas". VINTERN ÄR FAN INTE MYSIG, DEN ÄR KALL OCH FRAMBRINGAR DEPRESSIONER HOS TUSENTALS MÄNNISKOR VARJE ÅR. FUCK DIN JÄVLA VITA JUL. FUCK IT.

Ja, jag är bitter. Jag blir alltid det när det känns som tusen år kvar tills solen kommer igen, och värmer en. Höstsolen/vintersolen, fine, det är åtminstone ljust, men sommarsolen, åh, denna glädje och frid som omfamnar mig vid tanken på den.

Men nu är det vinter. BAH.

Breezy av Conor Oberst

Move your slender fingers
Help me play this song
Spend another night inside this rented mansion
I love you now
I know that doesn't matter
I love you now
I know that doesn't matter

Kissing me full of beer, tequila, weed, and candy
Walking down the boardwalk
Act like we were married
You always made it easy
Then I'd want you more
You always kept it easy
Then I'd want you more

Too smart for your own good
Too sweet, too logical
Statistics round your head
Tried to teach me about baseball
My favorite was the part when they make it home
I like it when they steal, and when they make it home

You left us with a sorrow too unreal to help
Heard the birds sound broadcast speakers at the Phoenix hotel
All your friends are standing, crying, on the sidewalk
All your boyfriends, they were standing crying on the sidewalk

Breezy, I feel dizzy
Can you help me up?
It's crowded at the back door
How we getting to the bus?
I'd like to help you find it if there's something better
Yeah, I'll try and help you find it if there's something better

Move your slender fingers
Help me play this song
Spend another night inside this practice mansion
I love you now
I know that's all that matters
I love you now
And I know that's all that matters

---

En av dom finaste låtarna som finns, jag blir helt skakig i kroppen varenda gång jag hör den. Det är helt otroligt hur vacker den är.

Idag bowlade jag och Henke, två gånger. Fast först gick vi en promenad på två timmar, innan frukost. Jag har inget av värde att få ner i bloggen, men jag är supernöjd med min dag. Så här kul har jag inte haft på länge.

Jag har tänkt ganska mycket den senaste tiden, och det som allt som oftast dyker upp är dubbelmoralen, hur tvetydiga folks åsikter ibland kan vara. Jag klandrar ingen men, jag själv fungerar likadant, det ligger i människans natur. Alla tror att dom tänker rätt, när dom egentligen tänker fel. Ja, vi tänker fel, och hade vi inte gjort det så hade världen varit en ljusare plats för alla dess invånare. Tro det eller ej, men det är sant.

Jag känner människor som kan sitta i veckor och planera att släppa ut minkar ur burar men samtidigt tycker att fyllona i Nordstan får skylla sig själva. För dom ska de helst inte synas, och helst inte vara människor. En död säl i Slottsskogen kan få dom rasande medan en ihjälfrusen knarkare på en offentlig toalett på sin höjd genererar axelryckning.

Jag tycker det är tragiskt.

Det här är modigt, eller fegt. Hur ska jag kunna veta, jag kanske bara gömmer mig bakom ord. Men det är mitt enda sätt att visa mig modig inför världen och inför alla andra. Egentligen vill jag bara ligga i en mjuk säng och dricka vin till frukost och avkläda mig alla ord, alla avstånd, dom världsliga, dom faktiska milen, inte dom mellan våra hjärtan, dom existerar inte, just därför känns det så satans ledsamt att jag måste tillgodogöra mig alla dom där milen och att jag måste kunna lägga dom bakom mig, för att kunna älska.

Han som säger att han kan stå fri från allt, att han är modig nog att inte tro på någonting, att han går sina egna vägar i revolution, han ljuger.

Att inte tro är aldrig samma sak som mod. Mod är inbjudan, mod är att våga tro. Visst har jag ett omtumlande, krängande liv bakom mig & kanske har jag inte alltid varit schysst i alla lägen, men det jag har gjort, har jag försökt göra med någon mening i. Jag vet inte om det har varit värt något, har faktiskt ingen aning.

Äntligen börjar vädret bli lite bättre. Dom senaste dagarna har det varit så kasst och regnigt så jag har nästan varit beredd på att bara låna en bunt cash och dra iväg någonannanstans. Både igår och idag har solen visat sin närvaro, vilket har lett till att mina promenader har varit trevligare att genomföra, dock är det ju svinkallt, så jävla kallt så att händerna blir sådär röda och så att man får svidande nare på läpparna. Jag kan inte minnas att det var såhär kallt förra året vid den här tiden? Men jag har inte så bra minne när det gäller sådant heller.

Som vanligt vid den här tiden på året så längtar man ju också som mest efter sommaren, vilket känns sådär lagom meningslöst. Det kommer dröja många månader innan man bara kan strosa runt i en tisha och ett par shorts, och innan det så måste vi hälsa snön välkommen (den ska tydligen ha fallit på några ställen i Göteborg redan, men inte där är iaf) och det känns så jävla deprimerande. Varför längta efter sommaren när snön inte ens kommit? Det är ju bara destruktivt som fan.

Nä, nu ska jag lyssna vidare på Sparklehorse och dricka en kopp kaffe.

Jag önskar jag kunde spendera alla dagar med att bara sitta hemma och lyssna på Conor Oberst, som idag. Jag behöver inte bevisa någonting för honom, allt jag behöver göra är att bara lyssna på hans ord som ringer ut ur högtalarna, och känna på melodierna som visar mig vägen genom minutrarna, timmarna, dagen. Det är så villkorslöst och bekvämt, men så kan man ju inte leva för alltid. Man tjänar inte ett öre på att uppmärksamma det ljuva i musiken, inte på min nivå.

Jag måste skaffa mig ett jobb. Ge mig ett jobb. NU. Jag har det du kräver, jag lovar.

Jag skulle vilja skriva något vackert, något som berör. Bevingade ord och minnesvärda meningar, vackra stycken som man kan ta till sig och skriva ner i en bok med broderade pärmar. Ord som är svåra att lämna, som man måste läsa om och om igen, tills man kan dem utantill. Jag skulle vilja att orden rann, att det inte alltid skulle behövas gråt och tandagnisslan för att få ner bokstäver som bildar ord som bildar meningar som betyder någonting, om ens bara för mig. Det går inte, men jag vet vari problemet ligger.

Det ligger i fantasin, i förmågan att bygga luftslott. Jag har den inte. (Med tanke på det så är jag en fantastisk lögnare.) Jag har aldrig varit mycket för att berätta historier, jag bara njuter av att ta del av andras. Det jag kan få ner på papper, det är blott sådant som berör mig. Mitt liv, mitt leverne. Mina solnedgångar. För jag är en romantiker, ändå. Men en sentimental dito, jag uppskattar allting först i efterhand. När timmar blivit dagar, och dagarna blivit år. Det är då mitt hjärta slår. Jag kan ju inte skriva. Men jag kan inte låta bli heller. Jag måste pränta ner vad som pågår i mitt liv. Subtilt, utstuderat, utbroderat. Med halvlögner, med vissa delar bortskalade och andra uppförstorade. Men ändock, sanningen, mer eller mindre illa dold. För att det inte finns något annat för mig. För att jag är realist, egoist, antagonist i mitt eget liv.

Jag flummar. Tappar bort mig, snor in mig, fastnar, undviker att komma till saken.

För saken är den - och detta säger jag fullt medveten om att det luktar självömkan på långt håll - att det finns inget vackert nog att skriva om i mitt liv. Och det finns en begränsad mängd ord man kan använda för att beskriva fulheten, jag har gjort slut på min ranson för länge sedan. Skrivit rad efter rad om ensamhet, om svek och våld och smärta, om olycklig kärlek. För that’s what this is all about, liksom.

Olycklig kärlek. På en skala från ett till hundra, exakt hur patetiskt låter inte det? Men det är det mitt liv går ut på, det är det som sväljer all skönhet, målar allt i sepia och damm. Jag trodde aldrig på kärlek. Jag har trott på självständighet, platonisk tvåsamhet och vänskap istället. Men någonstans på vägen tappade jag bort mig själv, fann mig här, förälskad. Vilket förhatligt ord! Så kladdigt, äckligt. Patetiskt. Och allra mest, hopplöst. För det fulaste av allt, det är hopplösheten. På den trodde jag lika litet som på kärleken. (Och på min egen död, men det är en helt annan historia.)

Så nu är jag här, vilse. Jag saknar det jag aldrig haft, jag saknar. Jag vet inte hur jag skall gå vidare, även om jag hittills gått alla steg i samma situation. Men vem berör det, förutom högst mitt eget centrallyriska jag? Och knappt ens det längre. För jag har levt i sällskap av mig själv så länge att jag snart blir galen. Jag har blivit grundligt trött på mina egna dramer, mina egna intriger, nerförsbackar. Inbillade, tilltänkta och förkastliga svängar i stabiliteten. Det är tid för något annat, för något verkligt nu. Jag är trött på lögnerna. Jag säger att jag är en fantastisk lögnare, men det blir allt svårare att ljuga för mig själv.

Jag försöker verkligen kapitulera. Bli trolös, laglös. När jag nu ändå konverterat till tron på hopplösheten. Men det går inte över en natt. För det tog betydligt längre än så också för förändringen att från första början smyga sig på. Kladdigheten, ni vet. En högst ovälkommen gäst måste jag säga.

När jag började hade jag ett mål, men jag vet inte längre vad det målet var. Jag antar att jag inte kan annat än konstatera att; to be continued...

...Ja, fortsättningen följer, och den kommer vara minst lika meningslös som pilotavsnittet.
För jag tror inte på förändring längre. Jag tror inte på lyckliga slut.

Imorse vaknade jag av att jag skrattade, inte lite fniss, nej, jag asgarvade verkligen. Det sura är att jag inte alls minns vad jag drömde, men det måste ha varit jävligt roligt för jag var helt röd i ansiktet. Jag minns nästan aldrig vad jag drömmer nu för tiden, vilket är lite synd. Jag brukar gilla att tänka tillbaka på mina drömmar och sen försöka förstå vad dom betyder, till och med mardrömmarna gillade jag att analysera dagen efter. Men nej, jag har vuxit ifrån det stadiumet nu, nu börjar jag bli gammal och minns inte längre. Vad kommer härnäst?

Den amerikanska indie-rocken verkar genomgå en folkig renässans, som har gett upphov till en skara skäggiga män som sjunger stämmor & jag gillar't! Exempel på detta: Fleet Foxes. Deras skiva öppnas med en vimsig acapella och de 11 låtarna beskriver vackert dom vanliga sakerna i livet - Solen går upp, snön kommer, våren kommer, fåglar flyger och som i låten Tiger Mountain Peasent Song: "The tall grasses wave/They do not know you anymore." När det pratades om bandet på TV i somras använde en kritiker begreppet "freak folk" och jag skulle snarare vilja säga freakin' lovely, det tycker jag är mer rakt på sak.


Jag älskar deras stora snurrande melodier, lummiga moln av en orgel, klockor och diverse stränginstrument. Texterna är hemsökta av dödlighet - I en låt sjunger man "Staggering through premonitions of my death" och i en annan låt berättas det om ett barn som drunknat i en flod, trots detta trummar dom vackra rösterna ihop med livet. Fantasiskt!

Hey darlin' don't you look fine,
so blue all the time,
when you're terrified.



Sjukt jävla bra. Matt Brooke (f.d medlem i Band of Horses) har verkligen gjort ett bra jobb med sitt nya band. Tänk att fem män kan sjunga och göra så ljuvliga låtar. När jag lyssnar på Torn Blue Foam Couch tänker jag tillbaka på alla långa bilfärder jag tagit med olika människor, och Swan Matches är så vacker så att det börjar svida i hjärtat med sina ord om avundsjuka, drömmar om en bortglömd kärlek och torra sjukhus-väggar.

Jag har lyssnat på skivan i flera veckor nu, och den växer för varje gång, och jag tvekar på att den kommer sluta växa, den har tagit en stor plats i mitt hjärta och nu längtar jag bara efter ett live-framträdande. Jag kan tänka mig att dom är en ännu större upplevelse på en scen, med sina stora ljud och många stämmor som aldrig tar slut.

Det här bandet är ett måste om man gillar laid back indie/folk. Köp skivan eller varför inte bara lyssna på Youtube (http://www.youtube.com/watch?v=07iaUuvwwAo), gör som ni vill, men skyll er själva om ni missar det här.

Jag hade väldigt trevligt hemma hos Daniel igår, där vi spenderade tiden med att lyssna på The Smiths & Morrissey. Sojakorvarna smakade precis som dom gjorde sommaren 2005, då vi sågs nästan varje dag, och ciggen satt fint i mungipan. Daniels nya lägenhet har högt i tak och stora vackra fönster, och i trapphuset finns en balkong där vi stod och blossade ut cigarett-rök i den mörka hösten, och det var kul att spionera på människorna som bor tvärs över gården.

V pratade om allt och inget, drack öl (Ja, jag bröt min nykterhet, men jag kände att det var läge), åt choklad, och drack mer öl, för att sedan dra iväg ut till något ställe och dricka ännu mer öl. Vi bestämde oss för Flygarns Haga där vi satt och åt chillinötter medan vi diskuterade att börja jobba på någon kyrkogård tillsammans. Livet lekte sådär fint bara, och jag ville helst inte att kvällen skulle ta slut. Men det gjorde den, för jag var tvungen att åka hem.

Det är så skönt att vi äntligen har tid för att ses igen, innan hade vi båda så fullt upp med våra utbildningar. Han med sin biblotikarie-utbildning och jag med mitt gymnasium. Vi påbörjade dom samma år, och tog examen 2008. Nu har vi hela livet framför oss.

Daniel är den bästa "adoptiv"-brodern ever.

Jag hatar Göteborg. Det finns inget här som lockar längre då vädret suger, vi har näst intill ingen kultur som är intressant och det är bara intetsägande. Den senaste tiden har jag försökt se ljust på staden, speciellt under mina promenader längst vattnet in mot stan, och alla säger att det är så vackert, men jag förstår inte vad folk menar. Är det lyftkranarna på Hisingen dom menar? Älvsborgsbron/Götaälvbron? Jag vet inte, kanske är jag blind, eller så har jag bara levt här för länge. Man tröttnar ju alltid på det man blir van vid.

Idag när jag skulle ta min dagliga promenad blåste det så mycket så att mitt vanligtvis starka paraply gick sönder. Jag blev så arg så att jag bara slängde paraplyt i en papperskorg och gick i motvind utan det. Självklart blev jag dyngsur, men det skulle inte få hindra mig från att ta mig till Järntorget där jag skulle möta Henke för frukost. Frukosten gjorde mig gladare, men det får mig inte att tycka om Göteborg mer. Snarare tvärtom. Jag vill tillbaka till USA, till underbara Kalifornien där jag jag kan bada i Sierra Nevada Pale Ale och sol hela dagarna.

I vilket fall som helst, efter frukosten drog jag och Henke till Bengans för att bara kolla på skivor. Men självklat gick jag därifrån med skivor värda 450 kr. Skivorna jag tyckte bäst om som jag köpte är Dinosaur Jr's skiva Green Mind och Broken Social Scene's första skiva. Det var så jävla längesen jag köpte skivor och att återigen få känna lukten av ett konvolut känns helt underbart. Nerladdningsindustrin har helt tagit över mitt liv. Så fort jag får ett jobb så ska jag börja köpa skivor igen, och det är inget tomt löfte, jag ska verkligen göra det.

Nu ska jag hem till Daniel för att äta lunch, sojakorv blir det. Han har öl hemma, som jag inte tänker dricka, vilket är surt, men vill man gå ner i vikt så får man ibland motstå det goda i livet, iaf i början. Så fort jag nått min idealvikt ska jag börja dricka lite ibland. Förhoppningsvis har det skett fram tills Bruce Emms (chefen på MUG) födelesdagsfest som jag är bjuden på. Jag ska kliva in i den stora lokalen slank och fin.

Dags att gå.

Sen när blev det så himla viktgt att känna av hur man mår varenda dag, timme, minut & sekund? Jag förstår inte poängen med att man hela tiden ska behöva gräva i sig själv och verkligen alltid veta, exakt, hur man mår. Och ändå gör jag det dagligen. Jag gräver och analyserar, analyserar tills allt som finns inom mig bara är en enda röra, och då har jag definitivt inte en aning om hur jag mår längre. Jag blir sådär tom, men svarar ändå "tack, bra" när frågan om hur jag mår kommer upp. Ibland vill jag till och med skrika när folk frågar, skrika högt och säga "NEJ, JAG MÅR FAN SKITDÅLIGT! MINA ANTIDEPP GÖR MIG TILL ETT MONSTER SOM BARA VILL DÖDA MÄNNISKOR OCH DET KÄNNS SOM ATT INGEN I HELA VÄRLDEN FÖRSTÅR TROTS ATT JAG VET ATT DET SÄKERT FINNS FOLK SOM FÖRSTÅR MEN ÄNDÅ VILL JAG BARA DÖ OCH ALDRIG MER BEHÖVA SVARA PÅ DEN DÄR FÖRBANNADE FRÅGAN!"

Fast självklart så gör jag aldrig så. Man måste vara smart i dagens samhälle, man måste tänka klart fastän man inte alls vill tänka klart och man måste visa att man klarar av vardagen. För inte alls längesen klarade jag inte av något alls, som säkert ni som läser min blogg vet, och det slutade på avdelning 81 på Sahlgrenska där jag blev inlåst en hel helg utan permis, och det var ingen härlig plats, vill jag lova. Så för att slippa hamna där måste man andas ut och visa den positiva sidan, trots att det ibland inte går.

Dom senaste veckorna har jag ständigt legat på gränsen till tårar, men konstigt nog så har jag klarat mig undan dom. Jag vet inte hur eller varför jag inte har kunnat gråta, jag har helt enkelt inte gjort det. Jag har många gånger velat, men det är som att något i huvudet har hindrat mig från att låta dom falla och göra huden på kinderna torr. Kanske har mina tårar tagit slut? Kanske är det här ett steg i processen till att bli frisk? Det sistnämna låter rimligt, men jag är ingen psykolog. Jag tror min hjärna bara har börjat leva ett nytt liv, den kanske är trött på att skicka ut vissa signaler. Jag klandrar den inte. Allt tar sin tid, och jag vill tro att jag är på väg framåt och inte tillbaka till det svarta hål jag var i, jag vill tro att jag inom en snar framtid kan säga "tack, bra" och verkligen mena det.

Nu har jag inte druckit en droppe alkohol på 14 dagar och det känns bra. Jag har tränat duktigt varje dag genom att gå långa promenader och även cyklat på min träningscykel. Jag ska bli i bättre form, det kommer jag må bättre av. Inte det att jag tycker att jag är tjock men det skadar ju inte att gå ner några kilo och bygga lite muskler. Vi får se hur länge jag pallar att inte gå ut och festa, det är ju ändå något som jag tycker är sjukt kul. Några veckor till ska jag klara av.

Återigen sitter jag och drömmer mig bort till tonerna av Band of Horses, och det är en familjär känsla som rusar igenom kroppen, en känsla jag inte känt på länge, en känsla som jag nästan hade glömt bort. Jag har varit så uppslukad av dåliga grejer det senaste att jag till och med puttat bort det som är bra. Uttrycket "det äter upp mig inifrån" stämmer in ganska bra på när man mår dåligt och glömmer bort det som en gång gjorde så att man mådde bra. Men, här sitter jag nu och mitt hjärta dunkar hårt, det känns i tinningarna och mina blodådror är helt varma, jag känner mig trygg.

...Mike Delfino är... INTE DÖD! Det var skönt... Men det tråkiga kvarstår, han och Susan är inte längre tillsammans.
Nu måste jag snart sluta kolla på DH, det gör mig nuts.

Okej, stopp! Stopp, stopp, stopp! Jag kan inte förstå hur det här kan hända! Här sitter jag och har precis börjat kolla på femte säsongen av Desperate Housewives och vad händer? Mike Delfino dör? Susans man, Maynards far, MIN FAVORIT. Jag vet inte säkert för jag var tvungen att pausa avsnittet, och jag tror inte jag drar förhastade slutsatser. Nej, det sista man såg i säsong 4 (5 år senare) var ju trots allt att Susan kom hem till en annan man... Redan då blev jag chockad...

Hjälp. Jag behöver mindre fritid. Finns viktigare saker att oroa sig för.

---

Btw, jag är glad över att Barack Obama vann valet, och som Jason skrev i ett mail tidigare idag. "No need for revolution, Michelle. It's a great day for America." Ändå kan jag inte låta bli att undra vad som kommer ske nu med den dåliga ekonomin som råder i USA. Hur ska Barack kunna genomföra allt han lovat folket när det inte finns några pengar? Om USA tar bort sina trupper från Irak så kommer dom tjäna in en massa pengar, men risken då är ju att det blir inbördeskrig i Irak. Vad kan det betyda för Irak och resten av världen? Jag vet inte, och hoppas nog bara på det bästa. Det kommer ta ett par år att fixa ekonomin, och folk kommer bli arga, men jag antar att det är värt det. Barack Obama kommer fixa det här, det vet jag.

Och hjälp, jag hittade visst viktigare saker att oroa mig för.

Vad ska man ha vänner till om dom inte ställer upp för en? Jag är så trött på folks daltande. I torsdags ballade jag ur totalt på allt, jag kände bara att det fan fick vara nog nu. det slutade med att bli inlagd på avdelning 81 (allmän psykiatri) och det gjorde väl mig... gott? Nu får jag hjälp, nu ska jag bli stark, jag ska lära mig att säga ifrån när jag inte vill ta mer från dom som jag ska kalla vänner.