Likt ett träd utan sina löv är en författare utan ord lika ensam, och saknaden efter en skrivmaskin gör honom stum, vem skulle få läsa hans memoarer? Man skriver inte för att man är den enda i den stora världen som har något att säga, man skriver för att tala om för alla att man aldrig är ensam om att vara ensam.

När man väl fått ner några rader, och vet att någon läst dom, så börjar just dom raderna leva sitt egna liv, och dom börjar växa av sig själva. Inte bara i författarens ögon utan också i läsarens. Dom blir större och visar en betydelse. Ord är något bland det viktigaste vi har, med dom kan vi förklara hur vi känner, både i tal och skrift, och med dom beskriver vi världen med alla dess nyanser. Vi ska vara tacksamma. Jag är tacksam, på alla plan.

Jag har alltid älskat att skriva, det ligger helt enkelt i min natur, och det i sin tur har gett mig högsta betyg i alla språkämnen, men betygen är inte viktiga längre. Nu ser jag bara helt öppet på allt skrivande. Jag har insett att man inte kan betygsätta någons text, för det är personlighet och känsla, och sådant kan man inte sätta ett nummer på.

---

När jag nu sett att jag idag har haft över 100 besökare i min blogg så kan jag inte bli annat än lycklig. Hjärtat slår några extra slag när jag kollar in statistiken och håret på armarna reser sig. Folk läser det jag skriver, folk vet vem jag är och hur jag känner. Folk känner mig. Ni känner mig. Jag kan säga tack, men det skulle inte räcka för att visa hur glad jag är. Jag växer som skribent, utan att överdriva, och jag ser med storhet på mina texter. Tack, mina vänner. Ni är fantastiska, och jag hoppas ni stannar kvar hos mig.

Jag är inte längre ensam om att vara ensam.