Min granne han en hund. Rufus. En handsome liten Border Terrier på 8 unga månader, och jag går ut med honom ibland, för att jag älskar hundar. Min granne Guy har velat betala mig sen jag började gå ut med rackaren men jag har sagt STRIKT NEJ till pengar. Jag gör det för att jag uppskattar Rufus sällskap och that's it.

För några veckor sen så skildes Guy och hans fru Sophie sen 10 år tillbaka. Dom har två barn tillsammans, Lydia och Greg. 9 och 6 år gamla. Jag träffade honom på hans trappsteg för två veckor sen och vi började prata lite om varandras problem, han bjöd över mig på vin och jag berättade om alla hemskheter jag upplevde i Sverige innan jag flyttade hit. Han berättade om alla känslor som strömmade igenom hans kropp då skiljas inte var hans beslut. Det var speciellt att dela allt det där med någon man inte känner så väl.

Efter det så har vi då och då stått i vardera trägård, han i sin och jag i min, och pratat med varandra. Som riktigt bra vänner. Han är så genuint snäll.

Idag gick jag ut med Rufus, och jag och lill-vovven hade en helt underbar timma. Kastade pinne vid floden, kelade på en parkbänk, sprang ikapp på Fulham's gator och jag var så lycklig. Efter en hård veckas jobb var det precis vad jag behövde. Jag kom tillbaka för att lämna av honom och Guy frågar hur jag haft det på jobbet. Jag berättar att det har varit jobbigt. Innan jag ska gå in i mitt hus så sträcker Guy fram pengar (300 spänn) och säger:

- I know you will say no but I insist. You're a good friend and you've helped me so much with my issues and with little Rufus. See this as a gift and not like I'm paying you for a job. I want you to go out and have a few drinks tonight. Enjoy youself. You deserve it.

Jag sa nej tusen gånger och till slut sa jag bara tack. När jag kom in så föll en tår från min kind. Det finns så många underbara människor i den här världen.

På väg till Chelsea and Westminister Hospital idag ramlade jag. Det gjorde så fasansfullt ont att jag bara ville ligga kvar på marken och skrika av smärta, men inte gjorde jag det. Jag reste mig upp och haltade iväg till en bänk där jag föll ihop. Jag kollade på mitt ben (som inte har läkt helt sen olyckan ett par månader sen, och som ledde till ledband-skada) och det var helt svullet och värkte. Jag tänkte "nej, nu har säkert ledbandet åkt av igen". Jag haltade långsamt iväg till bussen och väl på sjukhuset efter att ha kollat upp mina magsmärtor med ultra-ljud så nämnde jag benet och läkaren tog sig en titt. "Oh, I think we might have to do an X-ray on that" sa han. Och det gjorde vi. Spricka i knäskålen och en lätt dragning i ledbandet.

GÖTT! Jag har sådan jävla otur. Men inte fan kan man ha det bra jämt, och om sanningen ska fram så har jag ju haft det jävligt bra det senaste. Jaja, nu blir det till att halta ett par veckor till. Tack gode Gud att det inte var värre skadat än så. Hade inte pallat gå med kryckor en jävla dag till!

---

Nog om det, nu sitter jag i min vackra mans trädgård och tittar på när han gräver gropar. Jag har inte en aning om varför han gör detta men det är ganska roande att titta på. Och just det, jag kommer "hem" till Svealand på en kort visit den 19 augusti till den 22 augusti. Ses då vettja!