Det ligger ett grått täcker över Göteborg idag, och den allt för torra luften säger åt folk att stanna inomhus. Dom som trots detta går ut är lika gråa själva, små ögon och snävt stängda munnar, som om dom hindrar alla ord från att komma ut. JA, det är något i luften idag, för jag känner mig långt ifrån road, det som känns är tomhet, och jag känner mig ledsen. Jag har inget att vara ledsen över dock. Jag har sovit bra och dagen ska fyllas med Liseberg och varm choklad, varma filtar och leende från mina små kusiners läppar.

Det är med motvillighet i hela kroppen som jag säger att jag hellre vill ha snö än regn (om jag verkligen måste välja mellan någon av dom). Snön blir man inte dyngblöt av på samma sätt och snön faller mjukt, istället för regnet som allt för ofta piskar en hårt i ansiktet. Äh, väder som väder, jag hatar det svenska vädret, helt enkelt, och jag väljer nog inget framför inget.

Det är konstigt det där, hur lite annorlunda luft kan vända på ett humör, bara sådär. Jag har alltid varit naiv och trott att våra hjärnor är mer utvecklade än så. Jag kollade på lite statistik häromdagen, och den visade att det finnd tre gånger fler deprimerade i Skandinavien än i länderna runt den varmare breddgraden. Det skriker ju klart och tydligt ut att väder spelar in på hur folk mår, och konstigt nog så stannar folk kvar i pissvädret. Borde inte fler vilja fly? Kanske är det så att de där två månaderna om året (om ens det!) med värme räcker för att dom ska stå ut?

Sorry, men jag är kräsen, det räcker inte för mig. & en vacker dag åker jag härifrån.