Jag, Henke och Leo kom på en del roliga slogans igår ikväll. Vi skojade om olika sidor, företag och märken och ja, det ballade ur totalt. Här är några.

Idag gick jag upp åtta för att dra till vårdcentralen för mer sömnpiller och lugnande, det tog sin lilla tid då dom skulle ta blodprover (dom förra sömntabletterna tog nästan livet av mig då jag kräktes i en vecka) men jag kom därifrån med nya recept, vilket känns grymt gött. Men när jag kom hem vid tio var jag så toktrött att jag gick och lade mig för att somna om, vilket jag gjorde. Det var grymt skönt.

Jag och alkohol är ingen bra kombination. Torsdags gick åt helvete. Jag gick åt helvete. Och fuck polisen, har dom inget bättre för sig? Det är allt jag vill säga om det. Kryptiskt och helt lagom. Bara tanken på att berätta hela historien gör mig bakfull igen. BAH.

Kvällen gick från att dricka tråkig whiskey hemma, ensam, till något epic. Jag drog till MUG och drack vodka med jordgubbsmak, därefter drog jag och Henke och drack mer öl. Vi bråkade lite, men blev vänner igen. Sen pratade vi om livet och om ingenting. Hemlisar, som bara vi vet om, och annat, som alla vet om. Det om det.

Juliet, when we made love you used to cry. You said I love you like the stars above, I'll love you till I die.

Nu sitter jag på Java med Henke och Leo. Vi söker jobb och flummar, det är trevligt. Sånt här får jag göra oftare.

Jag har verkligen noll saker att göra, vilket i sin tur leder till att man sitter här själv med en massa jobbiga tankar i huvudet. Och att sitta såhär dag ut och dag in, det kommer göra mig totalt galen i slutändan. Det är dags att påbörja mitt nya liv nu, för det kan inte fortsätta såhär, jag måste ta tag i saker för att kunna leva som en människa igen, och inte som ett kolli som gråter hela tiden. Nej, jag måste kyssa tårarna farväl och bli stark, och tro mig, det kommer bli svårt men man måste ligga i för att kunna se ljuset igen, och jag är jävligt målmedveten den här gången, jag ska klara det.

Så, A,  när vi står där ensamma i vårt universums sista skälvande sekunder, ska vi då minnas allt som bilder eller nåt som faktiskt fanns?

This is why hell is underground, like a reclaimed bad part of town. We don't want to lose our souls, we're the saints who don't want to be found.

Jag är så trött så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag har vänt på dygnen helt. Somnade halv sex imorse och vaknade tre idag. Jag känner mig sådär hypernervös när jag ska sova och jag fattar inte varför. Jag tror att det värsta ska hända under natten, så jag vågar inte blunda. Jag måste ringa vårdcentralen imorgon och be om mer sömntabletter för det här håller inte i längden. Suck. Men det känns jobbigt att ringa dom, sådär allmänt irriterande, jag gillar inte psykiatrikern där, han tror alltid det värsta om mig. 

Word up. Tatueringen blev av. Jag känner mig ny, egen. Fast den tog ju självklart inte bort mina bekymmer. Varför trodde jag att den skulle göra det? Jag är för naiv. I vilket fall som helst tänker jag låta Kalle göra även nästa tatuering, för fyfan vad nöjd jag blev. Vad nästa tatuering blir säger jag inte, ni får se när dagen kommer.