Jag har fått tillbaka förälsken i The Smiths. Det känns jävligt bra. Fast jag längtar till den 22 juni då jag FINALLY ska få se min Gud Morrissey igen. Det var 2007 senast, i San Francisco som jag såg honom... Ett bra tag sedan med andra ord. På tal om Morrissey så är hans nya album så sjukt jävla bra. Jag älskar det. Years of Refusal, kolla upp, folks!

Det känns som att det var år och dagar sedan jag spelade på min gitarr. Iallafall sådär länge, utan avbrott, som nu. Jag har suttit i en hel timma och spelat, och det känns i fingertopparna, vill jag lova. Där det en gång fanns elefant-hud finns det nu bara mänskligt skinn som värker och bultar om man spelat i mer än tio minuter. Det är synd att jag inte har varit sugen på att spela på ett tag, och det var nära att jag nästan ville sälja gitarren min, men tur var väl det att jag inte gjorde det, för nu känner jag mig sådär fri igen. Sådär fri som bara en musiker kan känna sig när tonerna flyter inpå.

Jag saknar mina gitarr-lektioner med Krister, som jag hade när jag läste på Ny Musik. Jag saknar hur han alltid såg till mitt bästa och lät mig vara med och välja bland alla låtar som vi skulle spela (The Smiths, Oasis, The Beatles, Simon & Garfunkel). Jag saknar hur han skrattade åt mig och mina, som jag kallade dom, "feta fingrar". Jag saknar den där lugna timman varannan vecka då man fick komma bort från matte & svenska-vimlet och bara... Bara vara. Bara spela. Sist men inte minst, så saknar jag när Krister berömde mig. Kanske är det därför jag inte spelat? För att ingen lyssnar och säger "vad duktig du är/har blivit, Michelle"? Jag vet inte, hade jag vetat så hade jag antagligen spelat mer.

Men så sitter jag här nu, med en kopp rykande te (Kvällsro), gitarren i knät och The Beatles "Blackbird" tabulatur på den starkt lysande datorskärmen.

Jag har suttit i en timme, och funderar på att sitta en timme till. Det är gitarren (och jag själv) värd.

Sitter i soffan efter hård träning och bara njuter av min kycklingsallad och bandet The Grants. The Grants är några killar från Liverpool och är även Alans kompisar. När vi var i Birmingham så såg vi dom och jag blev helt kär i deras sound (och personligheter!), och sen dess sitter jag bänkad framför deras My Space och lyssnar dagligen.

Jag vet inte om jag har nämnt det här förut, men jag har aldrig varit ett fan av The Beatles, och det gav mig många onda blickar när jag var i London och slängde ur mig:

- Eh, The Beatles? Naaah, they're kinda boring.

Grejen är den, ta inte det här fel, men jag har aldrig riktigt förstått mig på hysterin. Visst, dom var nya för sin tid och skapade en hel ny syn på musik... & självklart uppskattar jag dom, och är tacksam, för utan dom hade ingen indie rock funnits idag (indie rock är ju det jag älskar mest av allt).

Iallafall, The Beatles är Alans favoritband (nej, ni blir inte chockade, han är ju trots allt engelsman) och nu försöker han verkligen få mig att tycka om dom genom att köpa The Beatles-relaterade grejer och skicka över till mig. Igår fick jag två skivor och idag berättade han att han köpt en t-shirt till mig. Help!


Det är väl bara att tacka och ta emot.

"Saddle Creek är SKITEN!", Sonja, du är underbar! Vi är så lika. Puss på dig!

---

Imorgon lämnar jag Sverige, och jag är så nervös så att jag nästan mår illa. Eller vänta... Jag mår ju illa. Men det kommer bli bra, när jag väl är framme. Var hos farbror doktorn och fick droppar till mina öron. Jag blir ju alltid döv när jag flyger, och jag överdriver inte. Min hörsel försvinner helt under ca 2 timmar, och det är sjukt jobbigt, men tydligen så ska dom där dropparna hjälpa till på så sätt så att jag kommer få höra något iallafall.

Har ju alltid haft problem med mina öron. Fick tinnitus vid 3 års ålder, och har opererat in rör i öronen 14 gånger, fått en ny trumhinna inopererad i högra örat vid 16 års ålder OCH jag måste åka till sjukhus en gång per år för att rensa ut vax. Jättekul, verkligen! Äsch, så länge som jag hör så överlever jag.

Nu ska jag äta, sen duscha, sen ta en sömntablett så att jag kan somna tidigt ikväll. Ska upp i ottan, för att dra till flygplatsen.

Om vi inte hörs innan söndag, ha det fint!

Det är bara så roligt. Det verkar som att alla som fotar Conor känner att bara han på en bild ser så deppig ut, så man måste alltid piffa upp bilderna med starka färger, och jag kan inte säga annat än att det är gulligt. Sjukt roligt och opassande, men jävligt gulligt.

JAG ÅKER TILL LONDON PÅ TORSDAG, YAY! Btw, jag har nytt nummer för tillfllet då jag lyckats supa bort min mobil. Jävla Don och dansk-sprit! 0760-797076, hör av er om ni vill.

Nu ska jag jobba, mer sen. Puss.

Uppe och det är lördag, tänka sig, jag vaknade upp en lördag utan att vara bakfull, och det känns fantastiskt! Jag är superpepp på den här dagen, vet inte varför, men det känns bra. Om en liten stund ska jag iväg för att träna i en timma, fettförbränning it is, och senare i eftermiddag ska jag träna musklerna, woah! Jag kommer bli fit som få.

Och ja, det har varit mycket kärlek till Nebraska och dess Conor Oberst det senaste, och jag kan ju säga som såhär. Jag är inne i en fet Saddle Creek-period (Saddle Creek är Conors självstartade skivbolag, indie, right?) överhuvudtaget, och Conors alla vänner gör verkligen fin musik. Det är skönt att återupptäcka band som man inte lyssnat på, på ett tag (på år och dagar). Cursive, The Good Life, Desaparecidos... Jag säger bara mums. Rawr.

Ja, ni borde helt enkelt kolla upp.

Okej, jag tänker inte gnälla mer om snön efter det här inlägget (okej, jag lovar inget), men vad i hela friden!? Det har ju varit svinfint väder i några dagar, och nu ba hej-nu-kommer-kylan-och-slasket-igen-och-hoppas-att-det-är-okej! Nej, det är inte okej, inte alls. Försvinn ur min åsyn, snö. Jag hatar snö. Men jag har insett att det kommer vara såhär i Göteborg nästa år också, så det är ingen idé att gnälla mer. Det är bara att svälja.

Kom hem från träningen för en stund sen, och jag är helt slut. Jag måste ha förbränt halva min vikt, känns det som, men det har jag ju inte. Men det vore ju trevligt om det verkligen var så.

Nu blir det kycklingsallad och till att lyssna lite på Cursive.

Hej.

Du springer ifrån tiden som tröttar ut dina muskler, och du förbränner mer kalorier än vad du tar upp, tiden vinner alltid, men du springer för att visa att du fortfarande kämpar, för att visa att du ännu inte har gett upp. & du fångar pistolkulor med händerna då du tror att du är stark nog, och som belöning får du ännu ett ärr på din kropp; du är en krigare med tusen krigstatueringar, som aldrig verkar ge dig någon uppmärksamhet, hur mycket du än försöker.

Du skrattar åt regnet, dom piskande vågorna, alkholismen som gjort dig mer än illa, mannen som slog dig när du var barn och åt graviditets-testet som visar två streck. & du skrattar bara för att du inte vet hur du ska ta dig an det som bultar så hårt inuti din bröstkorgs stora valv. Du skrattar sedan åt dig själv när du vaknar upp helt förstoppad av två veckors tabletter... Men du ville ju bara få slut på bultandet, innan något går sönder i dig, utanpå dig, gör sönder någon annan.

To love or to hate, du hade ett val, men valde inget och fick bådadera i för stor dos & du älskar alldeles för mycket, du hatar nästan mer, och din empati tar över när du gråter över en bortsprungen hund du aldrig ens träffat. Du börjar gråta, men kan inte sluta, 17 timmar senare gråter du fortfarande trots att tårarna tagit slut för längesen, du gråter utan att någon ser, utan att du ser, för gråten har förflyttat sig till insidan.

Trots detta vill du se ljuset i tunneln och tror starkt på att det kommer att komma, när du minst anar det & du har skymtat ljuset, så faktan talar för dig, det du ser finns, så länge du ser finns det/finns du, som en känd filosof en gång sa. Du lever på hoppet, det enda i ditt liv som du gett en chans till.

Du är jag, och vi verkar aldrig vinna, inte ens om vi riktar pistolen mot oss själva, dricker öl tills vi spyr, älskar eller hatar men än är vi inte dömda till det här, för vi hoppas.

Jag hoppas.

Yes, magkatarr! Överdoseringen gav mig magkatarr! Gud, vad lycklig jag är! Det känns som att jag hoppar på små rosa moln omringad av fluffliga kaniner, med kullar av godis och solsken som sticker in i ögonen! Not. Nej, jag är inte överlycklig, men jag får väl skylla mig själv, så jag tänker inte heller klaga. Det gör dock skit-ont. Oj, nu klagade jag.

Jag kanske ska ta och berätta om min dag istället. Jag har jobbat och Reza börjar uppskatta min närvaro mer och mer för varje dag som går, så det börjar kännas lite jobbigt när jag måste berätta att jag ska jobba på Liseberg i sommar, och inte kan stanna kvar. Jag känner mig så falsk på något sätt. Och varför inte jobba kvar på en restaurang med bra rykte, bra arbetskamrater och härlig miljö? Jag jobbar endast deltid, vilket inte ger mig så mycket pengar som jag faktiskt behöver. Liseberg är heltid under nästan ett halvår och jag har en högre timlön. Jag fasar för dagen då jag måste berätta sanningen för Reza, men förhoppningsvis får jag komma tillbaka när Liseberg är över.

På tal om jobbet, min kära arbetskamrat Isabell berätta imorse att hennes hund Chiquita försvann igår, och jag tycker så himla synd om henne. Tydligen hade hon varit ute på en sen promenad och en alkis hade kommit och skrämt hunden så illa så att den drog sig ur hennes grepp och sprang iväg. Att hunden är livrädd på grund av misshandel från tidigare ägare gör ju saken inte lättare, hur fan ska hon hittas? Hon lär ju sitta och gömma sig någonstans i Slottsskogen eller något. Förhoppningsvis blir folk misstänksamma nör dom ser en pitbull i koppel, utan ägare springa runt helt ensam. Vid klockan sex ska jag med ut och leta, hoppas verkligen att vi hittar henne.

Nu ska jag duscha, sen städa. See yah, don't wanna be yah.

Hm, vart ska jag börja, och hur mycket ska jag berätta? Hur bra är det att vända insidan helt utåt? Jag vet inte, men i torsdags blev jag akut inlagd... Igen. Överdosering av tabletter, ambulans, magpumpning... Ja, man kan ju lugnt säga att det var mycket som hände under bara ett dygn. Varför? Jag har inget svar. Jag bröt ihop, men ville inte dö, nej, jag ville bara sova. Fick panik-attack efter panik-attack och ville bara vakna upp dagen efter utan att känna så. Tyvärr tänkte jag mig ju inte för, men det gör man ju sällan när man har hjärtat enda upp i halsgropen.

Avdelning 91 tog hand om mig när mitt huvud snurrade så mycket så att jag var tvungen att kräkas, när dom satte in dropp och sköljde min ådra med vatten, när jag svimmade på väg till toaletten och när jag grät för att jag insåg hur dum jag hade varit kvällen innan. Dom är helt fantastiska, och jag har dom att tacka för mycket.

Jag ska aldrig göra om det igen, en gång var ingen gång, men två gånger var för mycket. Jag ska tänka förnuftigt med mina medeciner, dom ska ju trots allt få mig att må bra, inte raka motsatsen.

Oh, shite, jag är så jävla röksugen. Det är fruktansvärt, det liksom vattnas i munnen på mig vid bara tanken på en cigg, och jag fattar inte varför. Jag är ingen full-time-smoker, utan kör några puffar vid servering av alkohol... Jag antar att det bara är ett litet sug som snart går över...

Jag hade gärna köpt ett paket, men det känns lite onödigt. Det är ju inte ens fredag.

Jag återuppväcker minnen idag, genom att lyssna på låtar jag älskar och har älskat länge, genom åren som gått. Det som slår mig som hårdast är Bright Eyes. Det slår mig att jag gillat Conor sen 1999, och vart fan tog åren vägen? Det slår mig hur bra jag faktiskt tycker att han är än idag, tio år senare. TIO JÄVLA ÅR SENARE, och han är fortfarande en av mina hjältar. En man jag kan gråta ihop med, en man med texter bättre en den bästa poesin. Jag känner igen mig i hans låtar, och det är nog det som får mig att gråta likt förbannat varje gång.

Jag vet inte hur jag ska få ner orden, men jag älskar honom. I really do. Det är kärlek på hög nivå.

"When her boyfriend cheated on her, she sat in her room 'Conor Obersting' and crying for days".

---

I fredags tappade jag bort min kamera på Nöjesguiden-partyt på Trädgårn, vilket är surt. 4000 kr rätt i sjön. Jag ringde till Trädgårn men dom hade inte hittat nån, och sa att någon antagligen hade snott den. Hoppas den kommer till nytta för den som snodde den, att dennes föräldrar skäms ihjäl för deras misslyckande till att uppfostra sitt barn, och att den som gjorde det dör en ensam och plågsam död.

Jag blev väckt sju idag, av några snubbar som skulle in i lägenheten och byta dom sista fönstrena, och nu ser hela stället ut som ett tredje världs-krig. Sågspån och skit överallt. Dessutom har dom glömt några borrar och andra diverse verktyg, jag funderar på att slänga ut dom från balkongen i ren ilska, då jag verkligen inte har lust att städa idag.

Jag ska nog lyssna på Desaparecidos och sura lite till. Sen ska jag bli glad. Det brukar ju bli så.

"Emo's a music genre that basically died in the '90s so take your rants somewhere else. It's totally un-related to anything having to do with Bright Eyes."

Word. Folk kan vara sådana jävla fittor ibland, och det stör mig. Nu ska jag snart till jobbet men först så ska jag dricka upp mitt kaffe, sminka mig, och maila Alan. Jag saknar honom som galen idag.