life is a beautiful struggle
I love you TO THE MOON and back
NO STANDING ONLY DANCING
Wakeupcall
Jag har varit här hela tiden. Det är bara så mycket, så det har inte funnits tid för bloggen. Men jag är här i London. Jag reser till Liverpool varje månad och andas havsluft och The Beatles, dricker oerhört stora mängder öl och promenerar. Min mage är densamma och jag äter 12 tableter om dagen bara för at slippa smärtan som gror i tarmen. Jag flyttade från Fulham till Shepherd's Bush, och jag trivs bra här. Det är fortfarande i Västra London och jag klagar inte.
...för allt är som det alltid har varit.
Hörs snart.
Oh, iPhone app!
Testing testing! Och det här verkar ju funka fint! Och gissa vad jag ska göra imorgon? Skaffa mig en Beatles tattoo!
Woop woop! Bring it on!
Nothing's sweet about me.
Förlåt för extremt dålig uppdatering men det är mycket som pågått, det har ju varit riots i hela London och även Fulham var drabbat. Det var väldigt läskigt kan jag tala om för er. Nu verkar det lugnt dock. Kan ha och göra med 16.000 poliser på gatorna och hot om plast-kulor och vattenkanoner. I vilket fall som helst, det som har hänt är fel och jag kan inte förstå hur folk kan göra såhär mot sin egen stad. They are the scum of the earth.
Nu till lite gladare nyheter. Jag åker till Liverpool idag med min älskade Alan för en Beatles-weekend. Seriöst, jag har varit så jävla peppad och nu börjar jag bli helt hysterisk när jag börjar tänka på allt roligt vi ska göra. Se husen där gossarna växte upp, festa på The Cavern, gå på promenad i Sefton Park, dricka lager&lime... Ah. Jag vill åka nu! Jag ska se till att uppdatera er om hur jävla kul jag hade det när jag är tillbaka.
So long, friends!
I didn't steal it. I permanently borrowed it.
Henrik var här i mitt London. Vi söp oss fulla, stal en potatis, vandrade runt i North West, pussade trappsteg på 34 Montagu Square, dansade som Ringo, åt svensk mat, sparkade på en taxi, sjöng låtar, var semi rockstars...
...vi gjorde allt, tror jag. Och nu saknar jag honom.
I Wanna Be Your Man
- The Beatles
& HE IS ALREADY STARING.
Min älskade Ringo fyller 71 år idag. Det firas med att lyssna på Ringo, äta kladdkaka, dricka lager&lime och dansa runt i min fina t-shirt (bilden i mitten. Och ja, jag står inne på en public toilet.) som jag nämnde i gårdagens inlägg.
GRATTIS, FINA FINA RICHARD STARKEY. I LOVE YOU, YEAH YEAH YEAH.
PEACE&LOVE
LITTLE GIRLS CRY
+++
Men snälla, lilla, söta, rara människa som hackat sig in på min Facebook, det är inte okej! Men bara så att du vet, ditt lilla missfoster... Jag har bytt lösenord och du kan gå och brinna i helvetet. Eller skaffa dig ett liv. Ditt val, couldn't care less.
I övrigt så hatar jag också när man beställt grejer från Amazon och UPS kommer klockan 7.30 på morgonen för att lämna av det. Speciellt när man har sovmorgon innan jobbet. Fast grejerna är jag nöjd med. Och jag har världens snyggaste t-shirt. Jag lägger upp bild senare ikväll eller imorgon. Nu ska jag iväg på jobb i Chelsea, sen blir det lager&lime på The Broadway Bar & Grill. Ser ut som att vädret tillåter en att sitta i deras trädgård också. Det tycker jag om.
Stay goodlooking, people. I know I will.
you write such pretty words but life's no storybook
i love it when i hear lyrics that totally apply to my current situation
"And anytime you feel the pain, hey Jude, refrain.
Don't carry the world upon your shoulders
for well you know that it's a fool who plays it cool
by making his world a little colder."
HOLD ON
Jag grät och grät, men igår köpte jag en ny och jag blev så lycklig när dom på Apple Store sa att dom kunde rädda allt material och lägga in det på min nya.
En gammal kärlek dog, men en ny föddes.
R.I.P, Macbook #1 2007-2011. Välkommen, Macbook #2.
well i'm getting happier all the time, which is very nice.
(Om jag ändå levde då. Då hade jag varit med Ringo.)
well, I know what I want, what I want is right here with you.
Thou shalt not question STEPHEN FRY
Av någon lustig anledning så kan jag inte gå in i en bokaffär utan att köpa mig Stephen Fry's böcker. Ni kan kalla det obsession, eller vad ni vill, men mannen är ett geni. Han har en livs-historia som säger allt. Han är bipolär, precis som jag, men ändå så låter han inte den där mörka droppen mörker ta över, istället vänder han om den till en fördel... Koncentrerar sig på annat. Han får mig att skratta. Han får mig att förstå. Han får mig att tänka på annat. Det är helt fantastiskt!
PS,
Vädret i London idag har varit fruktansvärt. Min gata är inte längre en gata. Det är en miniatyr av the Thames. Och jag var inte överlycklig med alla blixtar och all åska. Nu är det över iallafall...
...tills nästa gång.
MAN DOWN
En del livströtta besvikna människor är arga över att jorden inte gick under i lördags. De hade sett fram emot att komma till himlen. Nu fick de traska hem i stället, tina lite gammal mat från frysen kanske, fortsätta tvätta händerna, vattna blommorna och klappa katten. Camping är 89 år. Han ska snart dö. Kanske förväxlar han sin egen utmätta tid med hela jordens. Kanske är det hela ett svårslaget fall av perverterad självcentrering.
I don't want to live on my own, God knows, got to make it on my own
Och så var sommaren här igen, och jag springer runt i parker och på lekplatser medan jag nästan drunknar i min egna svett. Charmigt, eller hur? Men jobb är jobb och jag vet inte riktigt vad jag skulle göra om jag inte hade ett jobb. Ligga under täcket hela dagarna tills klockan slår pint o'clock som jag gjort när jag varit arbetslös? Nej, det är bra att ligga i. Bra att jobba. Det är bra med pengar. Pengar gör mig glad. Det är dock sant att man inte kan köpa lycka med pengar, men till en viss del så går det faktiskt att bli "lyckligare" med lite dosh i plånboken. Man kan betala räkningar och allt sådant där tråkigt utan att få panikångest, men det bästa är att man faktiskt kan ta sig ut i världen a.k.a London och faktiskt göra saker.
Den senaste tiden har varit upp och ner som bara den (gud vad trevligt att leva som bipolär!), men nu har det börjat ordna upp sig igen. Har börjat äta nya tabletter som återigen ska ställa balansen i min hjärna till rätta, och för att inte tänka så mycket på det jobbiga så har jag försökt att göra så mycket som möjligt under dagarna. Jobba, städa hemma, sen på fritiden åker jag på små utflykter med vänner. Camden (öl), Canary Wharf (öl), Brighton (strand, grilla och öl), konserter (åh, musiken... Och lite öl), fotboll (titta eller spela, spelar ingen roll, öl igen...) och Rugby på Twickenham (öl i mängder! Ja, jag gillar öl!).
Imorgon är det konsert på The Sheperd's Bush Empire med Bronwyn och Steve efter jobbet. Äntligen får jag se mina älskade The Naked and Famous live! Sen på lördag och söndag är det 7's Rugby! Det kommer bli en bra helg. Och jag ser framemot vad som kommer komma efter det också. Jag vet inte vad det är, men jag tror det kommer bli fint och bra. Det dåliga får komma när det kommer, det tar jag då.
Jag klarar av det här. Även om jag inte tror på mig själv ibland. Jag klarar det!
The luxury of freedom
Jag minns när jag lärde mig simma. Jag minns när jag lärde mig cykla. Den där frihetskänslan som kommer när du inser att du inte längre är under vatten, och väntar på luften över ytan. Känslan av frihet när du låter pedalerna gå och du cyklar framåt, utan att vara rädd, utan att pappa håller i pakethållaren där bak. Jag minns det som att det vore igår. Men vad kan jag lära mig mer? Jag vet hur det mesta fungerar, eller hur? Jag är ju ändå 22 år gammal nu.
Ändå känns det som om friheten är sedan långt tillbaka bortglömd. Jag tror jag börjar bli deprimerad igen, och jag vet inte varför. Jag borde vara lycklig, men ändå vaknar jag upp varje dag och vill bara ligga kvar i sängen. Eller gå för en cider eller två under kvällen.
Jag önskar jag kunde lära mig cykla på nytt. Jag önskar jag kunde ta mina första steg på nytt. Jag önskar jag hade friheten att säga att allt är okej igen.
Jag önskar åtminstone att jag hade friheten att förstå varför jag känner som jag gör. För jag har ingen aning, och det oroar mig.
Next time you think of beautiful things, dont forget to count yourself in.
Till synes inte en tråd på kroppen. Jag trodde jag var naken.
De är osynliga, helkroppsstrumporna av kevlarnylon. Envisa och desperata ligger de där, påstår sig skydda oss från fula gubbar och terrorattentat (och inofficiellt oss själva).
- Var inte rädd, viskar de, panikslagna, med naglarna djupt inborrade i våra hjärtan.
När alkoholhalten är högre än klackarna faller jag enkelt, och du tycker det är sexigt när jag river sönder din rygg, jag erkänner aldrig att jag bara vill se om du blöder guld.
En smekning och kevlarstrumpan skälvde av skräck. Ännu en och en maska gick.
...och en till
...och en till
...och en till
Det finns inte en chans i världen att du skulle släppa mig, inte när ansvaret innebär att du håller hårt om höfterna, medan jag svankar och förväxlar kärlek med orgasmer.
Och likt ett sommarregn bröt glädjetårarna ut, ur och ner över huden. I vibrationerna efter vårt crescendo insåg jag att nu är jag naknare.
När din rygg svider och jag har spermafrost på magen vill jag våga fråga om det räcker för ditt hjärta.
- "Michelle, du är mitt guld. Du är mitt allt. Jag är Levis, din Levis, och när du ger mig spänningar som dessa kvällar, då kan jag inte annat än att lova vara din förevigt. Jag älskar dig"
You're a riddle
Jag har kastats in i en Morrissey period igen.
Jag ser och lyssnar på allt. Och allt är magnifikt. Vilken vacker människa.
Jag behöver inte Morrissey som guide eller livsförklarare. Jag är inte femton år och gråter i min snodda kajal över hur ensam jag är. Men samtidigt finns det ett grundläggande inplantat av utanförskap inuti som inte har ett dugg med position, pose, ställningstagande, tidens gång, ålder eller medvetna val att göra.
Jag tycker bara han är fullständigt briljant. Det har jag alltid gjort, och kommer alltid att göra.
