Sen när blev det så himla viktgt att känna av hur man mår varenda dag, timme, minut & sekund? Jag förstår inte poängen med att man hela tiden ska behöva gräva i sig själv och verkligen alltid veta, exakt, hur man mår. Och ändå gör jag det dagligen. Jag gräver och analyserar, analyserar tills allt som finns inom mig bara är en enda röra, och då har jag definitivt inte en aning om hur jag mår längre. Jag blir sådär tom, men svarar ändå "tack, bra" när frågan om hur jag mår kommer upp. Ibland vill jag till och med skrika när folk frågar, skrika högt och säga "NEJ, JAG MÅR FAN SKITDÅLIGT! MINA ANTIDEPP GÖR MIG TILL ETT MONSTER SOM BARA VILL DÖDA MÄNNISKOR OCH DET KÄNNS SOM ATT INGEN I HELA VÄRLDEN FÖRSTÅR TROTS ATT JAG VET ATT DET SÄKERT FINNS FOLK SOM FÖRSTÅR MEN ÄNDÅ VILL JAG BARA DÖ OCH ALDRIG MER BEHÖVA SVARA PÅ DEN DÄR FÖRBANNADE FRÅGAN!"

Fast självklart så gör jag aldrig så. Man måste vara smart i dagens samhälle, man måste tänka klart fastän man inte alls vill tänka klart och man måste visa att man klarar av vardagen. För inte alls längesen klarade jag inte av något alls, som säkert ni som läser min blogg vet, och det slutade på avdelning 81 på Sahlgrenska där jag blev inlåst en hel helg utan permis, och det var ingen härlig plats, vill jag lova. Så för att slippa hamna där måste man andas ut och visa den positiva sidan, trots att det ibland inte går.

Dom senaste veckorna har jag ständigt legat på gränsen till tårar, men konstigt nog så har jag klarat mig undan dom. Jag vet inte hur eller varför jag inte har kunnat gråta, jag har helt enkelt inte gjort det. Jag har många gånger velat, men det är som att något i huvudet har hindrat mig från att låta dom falla och göra huden på kinderna torr. Kanske har mina tårar tagit slut? Kanske är det här ett steg i processen till att bli frisk? Det sistnämna låter rimligt, men jag är ingen psykolog. Jag tror min hjärna bara har börjat leva ett nytt liv, den kanske är trött på att skicka ut vissa signaler. Jag klandrar den inte. Allt tar sin tid, och jag vill tro att jag är på väg framåt och inte tillbaka till det svarta hål jag var i, jag vill tro att jag inom en snar framtid kan säga "tack, bra" och verkligen mena det.