Jag skulle vilja skriva något vackert, något som berör. Bevingade ord och minnesvärda meningar, vackra stycken som man kan ta till sig och skriva ner i en bok med broderade pärmar. Ord som är svåra att lämna, som man måste läsa om och om igen, tills man kan dem utantill. Jag skulle vilja att orden rann, att det inte alltid skulle behövas gråt och tandagnisslan för att få ner bokstäver som bildar ord som bildar meningar som betyder någonting, om ens bara för mig. Det går inte, men jag vet vari problemet ligger.

Det ligger i fantasin, i förmågan att bygga luftslott. Jag har den inte. (Med tanke på det så är jag en fantastisk lögnare.) Jag har aldrig varit mycket för att berätta historier, jag bara njuter av att ta del av andras. Det jag kan få ner på papper, det är blott sådant som berör mig. Mitt liv, mitt leverne. Mina solnedgångar. För jag är en romantiker, ändå. Men en sentimental dito, jag uppskattar allting först i efterhand. När timmar blivit dagar, och dagarna blivit år. Det är då mitt hjärta slår. Jag kan ju inte skriva. Men jag kan inte låta bli heller. Jag måste pränta ner vad som pågår i mitt liv. Subtilt, utstuderat, utbroderat. Med halvlögner, med vissa delar bortskalade och andra uppförstorade. Men ändock, sanningen, mer eller mindre illa dold. För att det inte finns något annat för mig. För att jag är realist, egoist, antagonist i mitt eget liv.

Jag flummar. Tappar bort mig, snor in mig, fastnar, undviker att komma till saken.

För saken är den - och detta säger jag fullt medveten om att det luktar självömkan på långt håll - att det finns inget vackert nog att skriva om i mitt liv. Och det finns en begränsad mängd ord man kan använda för att beskriva fulheten, jag har gjort slut på min ranson för länge sedan. Skrivit rad efter rad om ensamhet, om svek och våld och smärta, om olycklig kärlek. För that’s what this is all about, liksom.

Olycklig kärlek. På en skala från ett till hundra, exakt hur patetiskt låter inte det? Men det är det mitt liv går ut på, det är det som sväljer all skönhet, målar allt i sepia och damm. Jag trodde aldrig på kärlek. Jag har trott på självständighet, platonisk tvåsamhet och vänskap istället. Men någonstans på vägen tappade jag bort mig själv, fann mig här, förälskad. Vilket förhatligt ord! Så kladdigt, äckligt. Patetiskt. Och allra mest, hopplöst. För det fulaste av allt, det är hopplösheten. På den trodde jag lika litet som på kärleken. (Och på min egen död, men det är en helt annan historia.)

Så nu är jag här, vilse. Jag saknar det jag aldrig haft, jag saknar. Jag vet inte hur jag skall gå vidare, även om jag hittills gått alla steg i samma situation. Men vem berör det, förutom högst mitt eget centrallyriska jag? Och knappt ens det längre. För jag har levt i sällskap av mig själv så länge att jag snart blir galen. Jag har blivit grundligt trött på mina egna dramer, mina egna intriger, nerförsbackar. Inbillade, tilltänkta och förkastliga svängar i stabiliteten. Det är tid för något annat, för något verkligt nu. Jag är trött på lögnerna. Jag säger att jag är en fantastisk lögnare, men det blir allt svårare att ljuga för mig själv.

Jag försöker verkligen kapitulera. Bli trolös, laglös. När jag nu ändå konverterat till tron på hopplösheten. Men det går inte över en natt. För det tog betydligt längre än så också för förändringen att från första början smyga sig på. Kladdigheten, ni vet. En högst ovälkommen gäst måste jag säga.

När jag började hade jag ett mål, men jag vet inte längre vad det målet var. Jag antar att jag inte kan annat än konstatera att; to be continued...

...Ja, fortsättningen följer, och den kommer vara minst lika meningslös som pilotavsnittet.
För jag tror inte på förändring längre. Jag tror inte på lyckliga slut.