Vad som än händer snurrar Sverige blint vidare. Vi är många som försökt sätta en eller annan käpp i det skenande hjulet. Ingenting händer. Förra månaden skrek kvällstidningarnas löpsedlar om TV-program varje dag. Det är tydligen ett gäng morsor i klimakteriet som letar efter kärleken. Sedan är det tydligen ett annat gäng idioter, bonntölpar, som gör samma sak. Sverige älskar dom där idioterna. Sverige är idiotiskt.

Det är tragiskt att ett så vackert land med sina skogar, sitt förflutna, sina författare och sina drömmare så snabbt har kunnat förvandlats till ett slags Hades, en slags ändhållplats dit ingen buss kommer. Men jag ska inte skrika mer. Jag ska bara viska att det inte är försent för sådana som mig, att det fortfarande går plan, båtar och bussar härifrån och när jag kommer ut ur det blågula järngreppet så ska jag viska till er hur vackra ni är och att det inte spelar någon roll om ni kommer stanna för evigt eller inte eftersom vi alla vet att ingenting varar för evigt.

Jag känner mig som den lille prinsen, jag kommer från stjärnorna och jag är oskyldig till allting ni kan anklaga mig för.