Som en flod av mörker, som en bakterie, som ett underbart inre vulkanutbrott kommer tårarna...

Jag har inte kunnat gå ordentligt på en vecka och i morse blev det slagsmål mellan mig och smärtan då jag under natten kände det som att mina fotleder gick av på mitten. Inte helt rätt läge kanske. Jag ska ju till Sverige imorgon. Jag försöker bita ihop, halta, hoppa fram och knapra Paracetamol. Ändå längtar jag efter imorgon, efter Sverige, som aldrig innan.

Det finns tusen anledningar att gråta. Men där det finns tusen anledningar att gråta finns det också hopp.

Det har varit och är en rätt tuff tid. Jag har haft ont och blivit nedstämd, sänkt som en sten i en brunn. När man har ont glömmer man hur det är att vara frisk. Jag har bara längtat efter en varm vrå att sjunka ner i, några böcker, en del tidningar. Lite musik.

Jag hoppas det har vänt nu, att det värsta är över.

Ditt blod är små soldater, blodkroppar klädda i rustning. När du var yngre hade du en deal med gryningen. Han såg till att jag kom hem säkert och jag lovade sjunga för honom när jag tog den långa promenaden hem från puben. När jag satte nyckeln i dörren var allting nytt; järnet i nyckeln, låset, dörrmattan, solen utanför fönstret, den tidiga morgonens varsamma värme. Allting var helt nytt.

Kärleken som ett serum mot all förbannad cynism.

När jag ser in i hans ögon kan jag ana dykarklockan som sjunker som en hiss ner till djupet av mig själv. Jag kan se rakt in i honom. Jag upptäcker att han gör det samma.

Jag har fingertopparna kvar från alla jag älskat. Alla som någon gång rört vid mig har lämnat spår. Dagar som den här dammar jag försiktigt av mitt liv. Fingeravtryck framträder tydligt över hela min kropp. På samma sätt finns mina fingrar, händer, min kropp kvar hos alla jag älskat. Kärlek? Lika delar ödmjukhet och tolerans. Åtrå. Som att fastna med hissen mellan tio tusen våningar och lyckas komma ut i tid. På rätt våning. Hissen som slungas tillbaka ner, mot botten, ett inferno av ström, olja och blinkande lampor.

Som när Estonia sjönk och jag vaknade av en märklig dröm där jag blivit förälskad i en man som förändrade mitt liv.  Vi hade varit ombord på en båt, ett upplyst palats med barer, sprit, blåsiga däck, spelautomater, värme, hytter. När jag sov hade drömmen plockat sitt strå ur framtiden. Det dröjde några år. Så träffade jag min man som förändrade livet.

Kärleken är alltid starkare än döden. Varje kärleksfullt förhållande är ett långfinger åt mörkret.

Göteborg. Staden som hatade mig för att jag inte kunde koderna, för att jag inte visste hur jag skulle handskas med någonting. Jag stod längst ner och blev hatad för att jag vände mitt ansikte uppåt och ändå orkade le. Den där drömmen som är allas väg ut ur det som står still, den där drömmen bar jag genom alla nätter förbi alla frågoandar, all skräck och alla tjut. Drömmen om ett bättre liv, om att komma bort från det där trånga rummet, min inrökta cell med IKEA-möbler och tomflaskor i garderoben.

Jag var som en strömbrytare för Göteborg när jag bodde där, tände upp och släckte ner. Krogar, gator, klubbar, lägenheter. Parker. Alla små upplysta förorter eller inne i stan innehöll alltid en förfest eller en efterfest. Jag var överallt, med mina systemkassar som jag bar med värme. Göteborg såg nog aldrig något magiskt skimrande hos mig, Göteborg såg nog aldrig någonting hos mig. Nordstan, Majorna, inget alls... Och jag levde med rädslan för vardagen, slentrian och leda. "Det måste finnas något mer där ute", tänkte jag och drog.

Därför, mina vänner, flydde jag den där västkust-staden med skit överallt, till staden med hopp. London. Några mer frågor? Okej, bra.

Och jag önskar att jag kunde förklara varför...