Ni vill inte veta vad jag gjorde idag, och jag vill helst inte veta det själv heller, men tyvärr så vet jag, och det finns inget jag kan göra åt det. Ni fattar nog inte ett ord av det jag skriver om, men det är lika bra, för jag känner inte för att gå in på det mer än så. Jag vill glömma, glömma och gå vidare. Eller supa mig full. Båda alternativen känns aktuella, fast det sistnämnda känns något enklare.

Dagen hade kunnat vara en bra dag, om det inte vore för just en sak. Tänk så plötsligt hela ens liv kan förändras, på bara tre minuter (!), jag gillar inte det här...

...Jag ska göra en "Britney", raka av mig allt hår, tatuera min höft, och sedan börja om från scratch.

... Det är Woody West på Pustervik idag, men jag är pank och kan inte gå, så jag får ta Woody West hem till mig. Jag ska dricka whiskey, lyssna på Vetiver och ta på mig cowboy-skjortan. Sådetså.

Tre dagar i rad har jag vaknat klockan 7.00 av att bygg-arbetare står precis utanför mitt fönster och bankar/skrapar bort absest. Sluta? Snälla? Hur mycket kan det finnas? Jag vill sova. Dessutom renoveras lägenheten bredvid mig, så vid 7.30 börjas det bankas därifrån med. Ge er, förfan.

Annars? Jag vet inte, känner väl inte jättemycket. Nu ska mina meds öka i dos också, det kommer sluta med att jag blir apatisk. Kul. Jätte.

Puss.

Snö är inte min grej, speciellt inte när den faller ner i Göteborg.

Att bo på västkusten må ha sina fördelar, men nackdelarna är då så jävla många fler. Det blåser för det mesta, och när det blåser så drar det med sig alla regnmoln. När det väl blir kallt så snöar det, men det är inte tillräckligt kallt så det blir bara en jävla massa blöt snö och slask. Sedan kommer gruset på marken, så att man inte ska halka...

Och varför tar jag upp detta? Att jobba idag var ett helvete då det kom en massa folk till restaurangen och drog med sig all blöt snö och grus in, folk halkade, golvet blev skit-smutsigt och jag blev arg.

Jag har moppat och sopat golvet 90 % av dagen, och det är inte okej. Det är så fan inte okej. Så fort man hade moppat rent kom det nytt folk och smutsade ner, halkade och gjorde mig arg. Jag är skitarg.

Dessutom saknar jag Alan.

Hur mycket ska jag gå ner? Jag väger 59 kg nu, men är ändå inte riktigt nöjd. Mitt BMI är lite under normalt men jag vill ha lite marginal (med tanke på att jag alltid går upp och ner som fan). Dessutom så har jag verkligen börjat älska att träna, man känner sig så glad efteråt, och det känns som att man gjort något nyttigt. 55 kg, då är jag nöjd. Eller?

Jag har kämpat med vikten i 4-5 månader nu, och det har gått bra. Jag har bara gått ner och inte upp, men det gäller ju att hålla vikten sen också, när man väl slutar "hårdträna" som jag gör nu.

På tal om detta, måste sticka och träna innan det blir försent.

Puss.

Jag borde verkligen ta semester från mitt jobb. Min chef verkar tro att jag inte har något liv och kan jobba 24/7, dessutom vill han lära mig kurdiska så att jag kan kommunicera med min arbetskamrat Edmon, som inte kan någon svenska. Eller inte, liksom, vi är i Sverige nu, så han kanske borde lära sig svenska? Suck... Jag får sätta ner foten snart och säga ifrån.



Jag drömde en sån underbar dröm i natt. Om Band of Horses, och det var längesen jag drömde om dom. Dom spelade på Liseberg (!?), och dom var förband till Håkan Hellström (Usch, blä, äcklad) så det var typ tusen-miljaders-miljoners sjömans-fjortisar där. Jag kom sent så jag fick knö mig fram bland alla och kom till slut längst fram. Dom spelade en låt, sen sa Ben:

- Eh, what the fuck, let's do some stand up comedy instead.

Okej, tänkte jag, det är väl inget konstigt med det. Jag saknar dom. Kom till Sverige snart innan jag blir vansinnig. Släpp nya plattan, sluta göm er. Jag behöver er, BoH.

Jag sitter och lyssnar på The Pigeon Detectives och försöker le, försöker komma igång med kaffe.



Idag är en rutten dag, en sådan dag då man bara vill ligga och gråta i timmar. Det är något som ligger och moler i magen på mig, och jag vill bara känna mig glad, om så bara för 5 minuter. Fast allra mest vill jag rycka ut mitt hjärta och trampa på det, dock sa dom på sjukvårdsupplysningen att det inte är en bra idé.

När åker jag till London? Jag har sovit så jävla ytligt i natt, har drömt så många konstiga drömmar och jag är helt supertrött. I veckan köper jag biljett, jag måste härifrån.

Det har varit en händelserik helg, med mixade emotions och jag vet inte var jag ska börja eller vad jag ska nämna. Jag kan ju berätta om fredagen och lördagen, som gjorde mig varm.

Det blev Pustervik och dans, öl, dans och mer öl med en kille vid namn David, man skulle väl kunna säga att det var en "date". Vi hade väldigt trevligt till punkten då jag inte längre minns allt, ja, jag drack lite för mycket! Men men, ett band från England spelade och jag minns inte om det var bra eller dåligt men på något sätt hamnade jag i en taxi med en av bandmedlemmarna, Alan. Jag minns inte hur eller varför, men dagen efter vaknade jag upp på Scandic Opalen. Rock and roll, I know.

Det roliga med det där uppvaknandet är att det inte kändes obekvämt alls, det kändes snarare som om jag hade levt hela mitt liv i den där sängen, bredvid den där charmiga och snygga engelsmannen. Det kändes jobbigt att behöva stiga upp och ta Alan till centralsationen (han skulle vidare till Stockholm), men solen lös ute och det var krispigt kallt. Mina händer blev röda av kylan men Alan öppnade sin jacka och drog in mina händer intill hans varma kropp (det här börjar fan låta som nån jävla  kärleks-novell, duh!), och någonstans där blev jag nog lite betuttad i honom.

Väl på centralen drack vi te och han kunde inte sluta pussa på min näsa, och vi bestämde att jag skulle åka för att hälsa på honom snart.

Det värsta jag vet är att säga hejdå, så när han klev på tåget och försvann föll det en liten, knappt synlig, tår från min kind. Det är konstigt det där... Hur man kan börja gilla en person som man knappt känner. Vi får väl se vad som händer, jag är inte direkt ett fan av kärlek nu för tiden.

Två pilsner och ett glas whiskey senare...
... Har ni hört We Are Scientists? Om inte, kolla upp, hata, älska, inhalera, jag skiter i vilket, bara ni ger det en chans. Dom må dock har varit som hetast under 2006 då dom turnerade med Arctic Monkeys, men för mig är dom fortfarande hetare än en sommardag i Los Angeles.

Solen har visat sig under två dagar i rad nu, och det får mig att längta efter våren, efter maskrosorna som växer upp ur sprickorna i asfalten, efter folköl och skateboarding, efter att få hålla någon i handen i en ljus park och känna lukten av honung.

Jag längtar alldeles för mycket, och strävar alldeles för lite, men jag tror att det är just den metoden som får mig att orka leva just nu. Jag kämpar med att se ljuset som komma skall, helt ovetandes om jag kommer få se det eller ej, men jag ger hoppet en andra chans. Jag hoppas.

Solen skiner och reflekteras i vattnet, och sedan rätt in i mig, som om jag vore en kämpande maskros på väg upp ur asfalten, och jag är varm.

För att skapa en sjukt drastisk förändring i mitt liv har jag sökt till tre konst-skolor i USA idag. Inte dom största hej-du-behöver-vara-den-nya-fuckin'-Picasso-och-vara-bäst-innan-du-kommer-hit-skolorna utan till dom för människor som vill börja med någon konstform. En skola i Brooklyn, NY och två i San Francisco, CA. Och varför har jag gjort detta?

1. Jag brinner för USA.
2. Jag har ett tungt bagage bakom mig i Sverige och vill börja om någon annanstans.
3. Jag är intresserad av fotografisk konst och design.



Det är i slutet på 2009 som jag får veta om jag kommer in. Jag blir inte ledsen om det inte sker, det här är ett test för mig. Se om jag klarar att lämna Sverige för en lång tid, se om jag kan fylla mitt liv med äventyr av den bra sorten.

Skönt med lite respons på gårdagens inlägg, det visar klart och tydligt att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Fast det är väl men aldrig, ensam om att känna...



Senaste 4 månaderna har verkligen varit ett kaos i mitt liv, på både gott och ont. Omtumlande kanske är ett bättre ord. Bloggandet lyfte upp mig ur mitt svarta hål, men jag åkte ner igen, och jag vet inte varför, det var därför jag försvann ett tag, men jag ska försöka ta och skriva lite mer igen. Mina svagheter får inte ta över.

Det är konstigt egentligen, hur livet kan förändras så drastiskt under bara en födelsedag, som senast. Jag fyllde 20 år och helt plötsligt slog det mig som fan i magen, att jag inte längre är en tonåring. Nu kan jag inte gnälla om det längre, nu är jag vuxen, och måste ta mitt ansvar. "Måste ta mitt ansvar", vilket jävla ansvar!? Jag tar fan inget ansvar, och det är nog det som gör mest ont. Jag kan inte ta ansvar än, trots att jag är 20 år ung.

Och vad gjorde jag med mina tonår egentligen? Något som betyder något idag? Något jag kan titta tillbaka på och le åt? Nej, jag åt anti-depp, fuckade upp skolan, rasade samman.



7 år av mitt liv är borta för alltid, och jag gjorde inte ett skit rätt. Kul.

THE INTERIOR OF OUR BODIES IS HIDDEN TO US. WHAT HAPPENS BENEATH THE SKIN IS MYSTERIOUS, FEARFUL, AND AMAZING. IN ANTIQUITY THE BODY'S INTERNAL STRUCTURE WAS THE SUBJECT OF SPECULATION, FANTASY, AND SOME STUDY, BUT THERE WERE FEW EFFORTS TO REPRESENT IT IN PICTURES.

Jag har inte glömt er, jag har inte glömt bloggen, jag har nog bara glömt mig själv lite. Det rör sig tusen tankar i mitt huvud och jag kan inte få ner dom här riktigt än, jag måste samla mig först. Stanna kvar hos mig, jag kommer ha en comeback.

Kärlek.

Ibland blir man lite lätt chockad av omställningar. När man har gått i flera månader utan att gå ut, när man medvetet hållit sig borta från att dricka och allt som hör till, så känns det som ett helt nytt liv när man plötsligt letar sig ut bland sina medmänniskor igen. Man dricker alkohol, man vet inte sina gränser, man tror sig veta sina gränser, fast som sagt, man har ingen aning. För allt som tidigare var ens liv och vardag, så till den milda grad att man levde på varje klunk bärs man kunde få för det var det som fick en att känna meningen med livet, allt det uppfyllde en med så enormt mycket att man till slut visste varken ut eller in och inte klarade av mer utan såg sin egen förintelse i varje bägare som tappades upp inför ens ögon. När man förlorar sin bästa vän och tror att man inte har någonting kvar, man tror att livet är över och allting, vare sig det är musik eller tv eller vardag, är allt som finns kvar, men det hjälper inte, för man är tom inombords, för den man älskat mest under ett helt år bara försvinner, då griper man desperat efter allt man kan ty sig till.

Det spelar ingen roll vad som hände sist. Om man kommer till insikt och klarhet på golvet i en polisstation med en alkoholmätare långt ner i svalget, om man spenderar natten med att ligga och försöka kväva sig själv i en skumgummimadrass täckt i vax, om man slår ihjäl dödtiden på akutmottagningen med att bita sig själv i armarna tills man inte känner något längre, så är man ändå tillbaka några dagar senare. För man tror alltid att det bara kan bli roligare. Om fyra öl kan göra en lycklig, så måste fyra till kunna göra en dubbelt så lycklig. Oftast blir det bara tvärtom, och oftast hamnar man bara rätt ner i rännstenen. Och inget kan få en att gå tillbaka till det där fyraölsstadiet, inte ens två fingrar i halsen för att tvinga upp öl fem till åtta. Det bästa man kan hoppas på är att inse att man sabbat ännu en lovande kväll och ta sig hem från Mölndal utan spårvagnskort och bärandes sina krossade förväntningar och drömmar som en clowndräkt för allas underhållning.

När man lägger allt det där bakom sig och beslutar sig för att koncentrera sig på ett nyktert leverne så hittar man andra saker att ty sig till, och de är inte alltid de rätta. En sådan enkel sak som vanliga hederliga känslor kan bli en fasad som man sätter upp för att dölja andra känslor som man inte har lika lätt för att hantera. Det är inte det att man inte vill känna. Den bästa känslan i världen är att vara kär och vara tillsammans med någon och vilja vara tillsammans med någon hela tiden. Men när man brukar känna för mycket och fokusera allt, precis allt, på känslorna för stunden, kan det bara sluta med att man blir rädd för att skjutas i sank. För att förklara så är jag en människa som känner mer än jag egentligen klarar av. Min empati är större än vad jag själv är. Och jag älskar kärleken mer än vad jag älskar mig själv. Det skrämmer mig. Jag vill känna mig självständig och inse att jag klarar mig själv, jag vill lära känna mig själv, veta vem jag är, var fan jag står i livet och vad jag vill göra med mig själv. Just nu vet jag ingenting, trots att jag kommit en jävla bit på vägen, så vet jag inget alls. Jag anser mig själv vara en väldigt smart tjej, jag har en stark vilja och jag har många behov, jag är krävande, men det behöver inte alltid vara negativt, men hittills i livet känns det som det varit min stora motgång.

Jag är jävligt trött på att leva ett osäkert liv där jag varken vet ut eller in när det kommer till vänner, familj och kärlek. Jag är trött på att varje dag vakna upp och känna att jag ännu en dag måste vara ännu ett kugghjul i livets smutsiga fabrik. Allt jag vill är att känna tryggheten från de ensamma som är precis som jag, de som faktiskt har insett att man aldrig är ensam om att vara ensam. Just nu känner jag mig ensam och det är en mänsklig rättighet att vara en del av världen man lever i.

Inget skrämmer mig mer än döden. Inte döden i sig, utan tanken på att döden ska komma emellan mig och det som måste ske. Det känns som om jag inte fått visa dem jag älskar mest vad jag egentligen går för. Jag är en kämpe med fel och brister, och tyvärr tar dessa antagligen över när de som jag bryr mig om mest tänker på mig. Jag lyckas alltid få mig själv att framstå som en idiot när jag trots allt har kämpat och vuxit mer under två månader än vad en annan männsika hade gjort under ett helt år. Det är ledsamt att när jag försöker ha kul alltid lyckats få folk att se mig i dålig dager. Därför är jag rädd för att dö, rädd för att dö som en dålig människa.
 
Staden jag bor i har tröttat ut mina muskler, har tröttat ut min handläggare på arbetsförmedlingen, min framtida socialsekreterare och min nuvarande chef. Jag är trött på att vara trött, jag är trött på att vara disträ. Mitt liv förtjänar mer än att bara sitta och spela Guitar Hero vid varje ledig stund jag har.

Jag har så jävla mycket mer att ge.

Alla måste känna nostalgin ibland, speciellt när tanken på ens barndom kommer upp, och det utan förvarning. Man får bara den där speciella känslan i hela kroppen och det pirrar lite i magen. Det är läskigt hur fort man faktiskt växer upp och hur lite man sedan tänker på det som varit, på den tiden som kanske till och med varit den bästa tiden i ens liv.

Jag är uppväxt på Hisingen, den stora ön mitt i Göteborg med sitt Ramberg(et) och det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på min barndom. Jag hade en bråkig skara av vänner och vi drog inte alltid jämt. Jag minns hur man bytte bästis varannan dag, jag minns vilda lekar i Keillers Park och jag minns att vi, trots alla bråk, höll ihop. I vått och torrt. Bilden av det gamla vattentornet med utsikt över nästan hela Göteborg går inte att sudda ut på något sätt, även om jag verkligen skulle vilja. Jag vill inte glömma, och jag kommer inte glömma. Hisingen har satt för stora avtryck i mig.

Det var på Hisingen som mitt liv började, och kanske till och med kom på lite fel fot. Jag vet inte om min barndom i en segregerad del av Göteborg har gjort mig till den jag är idag, men jag vet att jag inte hade varit densamma utan den perioden i mitt liv. Mina tre första år i grundskolan var kaos då vi var så fruktansvärt oorganiserade på skolan. Vissa dagar slogs vi, andra dagar kramades vi, och nästa dag igen puttade vi ner dom lite utstötta barnen i ankdammen. Vi var inte snälla, jag var inte snäll, och någonstans där gick det fel.

Det är svårt att glömma mordet som hände vid vattentornet, för att återgå till just den platsen. Jag minns hur rädda jag och min vän Max blev när vi fick reda på att mördaren var en hårdrockare/satanist som vi sett på väg till skolan, varje dag. Vi hade mött mannen som dödade en oskyldig homosexuell man med anledningen ”jag gillar inte homosexuella”, varje dag under flera månaders tid, komma gående från Ramberget. Jag ryser vid bara tanken på det.

Det var när jag var tio år som vi flyttade ifrån Hisingen och mitt liv fortsatte i Majorna (där jag än idag bor kvar), och på den senaste tiden har jag drömt hårda drömmar om min barndom. Jag står på berget, och framför mig är det ett stort stup, det finns ingen annan väg än att hoppa, och det skrämmer mig. Min barndom jagar mig och jag tror inte Hisingen kommer lämna mig ifred förrän jag kommer stå rakt igen.

Hisingen ligger vaken, men det känns som att jag har somnat för längesen.

Hur länge ska en människa orka känna smärta? Alla vet vad man pratar om när man säger att ”det gör ont inombords”, men vad ingen egentligen vet är hur man ska få de där pulserande smärtorna att avta, och sedan försvinna för gott. Att skaffa en tatuering gör ont, men efter tjugo minuter har kroppen vant sig vid känslan och det gör bara mindre och mindre ont, borde det inte vara så med alla former av smärta?

Det finns så mycket en människa hinner uppleva på tjugo år, och jag känner redan att jag nästan har upplevt allt. Jag har skrikit och gråtit tills kroppen är helt tom på energi och jag har gått så långt ner på djupet i mig själv så att jag till slut tagit mig till att överdosera tabletter och plocka fram rakbladen. Vad som får en människa till att fatta sådana udda beslut har nog ingen något svar på, inte ens jag själv (eller vem som helst som upplever och gör samma sak). Man gör det för att man måste, för att man inte orkar ha ont längre.

Att vara glad är en känsla som människor helt har slutat uppskatta, och att le har helt enkelt blivit en sådan stor del av livet på så många olika sätt. Man kan skådespela fram glädje eller ett leende när någon frågar hur man mår, säga med lätthet på rösten att ”jotack, jag mår bra” fastän man egentligen inte ens har hunnit tänka efter. Mår man bra eller är det bara något förhastat som man slänger ur sig? Och hur ofta skådespelar man med känslan sorg? Av egen erfarenhet så vet jag att det inte går att spela med sorg. Mår man dåligt så gråter man, bryter ihop, eller säger helt enkelt inget alls.

Som flera andra på den här planeten, har jag tagit dumma beslut som i efterhand inte bara har skadat mig, utan även dom jag bryr mig mest om, och jag vet verkligen inte varför det ska behöva vara så, varför man ska göra sig själv och andra så illa, varför man överhuvudtaget ska behöva må så dåligt under en sådan lång tid. Jag har sökt efter svar på alla mina frågor, men allt jag får tillbaka är små askar med piller som tydligen ska rätta till balansen mellan olika ämnen i hjärnan, det är allt.

I tjugo år har jag snart levt, och jag vet inte om jag är redo för att leva i tjugo år till, och visst låter det jag skriver skrämmande, men egentligen så handlar det bara om ärlighet. Jag vet inte om jag kommer klara det, jag är rädd för vad framtiden kan komma med, jag är rädd för att ha ont i resten av mitt liv.

Jag heter Michelle, men man kan kalla mig klyven, för det är något jag har varit i hela mitt liv.