Alla måste känna nostalgin ibland, speciellt när tanken på ens barndom kommer upp, och det utan förvarning. Man får bara den där speciella känslan i hela kroppen och det pirrar lite i magen. Det är läskigt hur fort man faktiskt växer upp och hur lite man sedan tänker på det som varit, på den tiden som kanske till och med varit den bästa tiden i ens liv.

Jag är uppväxt på Hisingen, den stora ön mitt i Göteborg med sitt Ramberg(et) och det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på min barndom. Jag hade en bråkig skara av vänner och vi drog inte alltid jämt. Jag minns hur man bytte bästis varannan dag, jag minns vilda lekar i Keillers Park och jag minns att vi, trots alla bråk, höll ihop. I vått och torrt. Bilden av det gamla vattentornet med utsikt över nästan hela Göteborg går inte att sudda ut på något sätt, även om jag verkligen skulle vilja. Jag vill inte glömma, och jag kommer inte glömma. Hisingen har satt för stora avtryck i mig.

Det var på Hisingen som mitt liv började, och kanske till och med kom på lite fel fot. Jag vet inte om min barndom i en segregerad del av Göteborg har gjort mig till den jag är idag, men jag vet att jag inte hade varit densamma utan den perioden i mitt liv. Mina tre första år i grundskolan var kaos då vi var så fruktansvärt oorganiserade på skolan. Vissa dagar slogs vi, andra dagar kramades vi, och nästa dag igen puttade vi ner dom lite utstötta barnen i ankdammen. Vi var inte snälla, jag var inte snäll, och någonstans där gick det fel.

Det är svårt att glömma mordet som hände vid vattentornet, för att återgå till just den platsen. Jag minns hur rädda jag och min vän Max blev när vi fick reda på att mördaren var en hårdrockare/satanist som vi sett på väg till skolan, varje dag. Vi hade mött mannen som dödade en oskyldig homosexuell man med anledningen ”jag gillar inte homosexuella”, varje dag under flera månaders tid, komma gående från Ramberget. Jag ryser vid bara tanken på det.

Det var när jag var tio år som vi flyttade ifrån Hisingen och mitt liv fortsatte i Majorna (där jag än idag bor kvar), och på den senaste tiden har jag drömt hårda drömmar om min barndom. Jag står på berget, och framför mig är det ett stort stup, det finns ingen annan väg än att hoppa, och det skrämmer mig. Min barndom jagar mig och jag tror inte Hisingen kommer lämna mig ifred förrän jag kommer stå rakt igen.

Hisingen ligger vaken, men det känns som att jag har somnat för längesen.