Hur länge ska en människa orka känna smärta? Alla vet vad man pratar om när man säger att ”det gör ont inombords”, men vad ingen egentligen vet är hur man ska få de där pulserande smärtorna att avta, och sedan försvinna för gott. Att skaffa en tatuering gör ont, men efter tjugo minuter har kroppen vant sig vid känslan och det gör bara mindre och mindre ont, borde det inte vara så med alla former av smärta?

Det finns så mycket en människa hinner uppleva på tjugo år, och jag känner redan att jag nästan har upplevt allt. Jag har skrikit och gråtit tills kroppen är helt tom på energi och jag har gått så långt ner på djupet i mig själv så att jag till slut tagit mig till att överdosera tabletter och plocka fram rakbladen. Vad som får en människa till att fatta sådana udda beslut har nog ingen något svar på, inte ens jag själv (eller vem som helst som upplever och gör samma sak). Man gör det för att man måste, för att man inte orkar ha ont längre.

Att vara glad är en känsla som människor helt har slutat uppskatta, och att le har helt enkelt blivit en sådan stor del av livet på så många olika sätt. Man kan skådespela fram glädje eller ett leende när någon frågar hur man mår, säga med lätthet på rösten att ”jotack, jag mår bra” fastän man egentligen inte ens har hunnit tänka efter. Mår man bra eller är det bara något förhastat som man slänger ur sig? Och hur ofta skådespelar man med känslan sorg? Av egen erfarenhet så vet jag att det inte går att spela med sorg. Mår man dåligt så gråter man, bryter ihop, eller säger helt enkelt inget alls.

Som flera andra på den här planeten, har jag tagit dumma beslut som i efterhand inte bara har skadat mig, utan även dom jag bryr mig mest om, och jag vet verkligen inte varför det ska behöva vara så, varför man ska göra sig själv och andra så illa, varför man överhuvudtaget ska behöva må så dåligt under en sådan lång tid. Jag har sökt efter svar på alla mina frågor, men allt jag får tillbaka är små askar med piller som tydligen ska rätta till balansen mellan olika ämnen i hjärnan, det är allt.

I tjugo år har jag snart levt, och jag vet inte om jag är redo för att leva i tjugo år till, och visst låter det jag skriver skrämmande, men egentligen så handlar det bara om ärlighet. Jag vet inte om jag kommer klara det, jag är rädd för vad framtiden kan komma med, jag är rädd för att ha ont i resten av mitt liv.

Jag heter Michelle, men man kan kalla mig klyven, för det är något jag har varit i hela mitt liv.