Solen har visat sig under två dagar i rad nu, och det får mig att längta efter våren, efter maskrosorna som växer upp ur sprickorna i asfalten, efter folköl och skateboarding, efter att få hålla någon i handen i en ljus park och känna lukten av honung.

Jag längtar alldeles för mycket, och strävar alldeles för lite, men jag tror att det är just den metoden som får mig att orka leva just nu. Jag kämpar med att se ljuset som komma skall, helt ovetandes om jag kommer få se det eller ej, men jag ger hoppet en andra chans. Jag hoppas.

Solen skiner och reflekteras i vattnet, och sedan rätt in i mig, som om jag vore en kämpande maskros på väg upp ur asfalten, och jag är varm.