Tidigare ikväll, vid Thames-floden och stjärnorna som speglade sig i vattnet. Två armar runt min midja och orden som viskade ut i höstluften, varm andedräkt mot min kind:

It's not about you, it's about your mother.

You're like a story

"Jag menar för i helvete, har de ingen koll? Hur kan man ha en musiktjänst där de avbryter Kraftwerk, eller Jan Johanssons Jazz på svenska, eller Conor Oberst, eller Yiddish Radio Project, eller en massa raspiga inspelningar från tidigt 30-tal, men BASS-FUCKING-HUNTER? Tror de att de kommer tjäna ett öre på den nollan? Det är illa nog att höra hans musik, jag vill FAN inte höra honom prata heller!"

Jag vill bara känna pulsen, känna livet slå sådär lagom men lite extra, som med London. Jag vill bara känna livet slå och jag vet att det bara är den här staden som kan få adrenalinet i min kropp att nästan ge mig en hjärt-attack. Det är bara London som nästan får mig att tappa andan när jag ser hur vackert allt är. När jag vandrar runt på Brick Lane är det inte bara jag som glöder utan hela världen sätts i brand.

Folk har sagt att min flytt till staden som gav mig mitt liv tillbaka var en verkligehetsflykt. En dröm men jag föredrar en dröm som aldrig uppfylls mot en verklighet jag aldrig ville ha. Ändå är det rätt tröstande, den svindlande känslan av frihet, den som alltid kommer i hälarna på demonerna. Hah, jag behöver inte er längre. Jag har London.

Varje dag blir jag påmind om vad som är viktigt i livet, varannan sekund är längtan, och resten är greppande efter sammanhang.

Det är bara London som kan förstå.
Det är bara London som kan lyssna.

Jag jobbar som ett as och tjänar mer pengar än vad jag någonsin har gjort innan. 400 pund i veckan är inte dåliga pengar och eftersom jag bor gratis så är det inga direkta utgifter jag har. Helt underbart. Huset jag bor i delar jag med en tjej som heter Magda men hon är nästan aldrig hemma så jag har det oftast för mig själv, viljet är fantastiskt. Och ja, jag har flyttat till Fulham, 10 minuters gångväg från Hammersmith så jag kan fortfarande hänga i det gamla huset med polarna när jag vill. Dessutom är Fulham ett mer "posh" område. Här bor det sjukt många rika, det är helt galet, så jag är ganska nöjd!

Jag struntar fullständigt i vad andra tycker om dig. Det viktigaste är väl vad jag tycker, eller hur? Jag råkade visst kunna falla för en "ginger".

Jag sitter på trappan upp tlll vår dörr och tänker tillbaka på hur mycket jag tyckte att det såg ut som husen i Notting Hill, och jag hade inte fel. Området är lika mysigt, men känslan är annorlunda. Jag sitter här och tänker tillbaka på min dröm; på hur nervös jag var. Jag är fortfarande nervös, varenda sekund. Men, jag har upplevt så mycket här, och utvecklats till något så mycket bättre.

Till och börja med... Jag och Alan funkade inte. Dag tre insåg vi båda att vi var över varandra, men, vi kommer vara nära vänner. Så, vad händer just nu? Jag överväger bar-jobb/nanny-jobby OCH jag har dejtat en New Zelander som heter Jack och även en engelsman vid namn James. Jag tror James är mer min typ av kille. Han är DJ och lyssnar på exakt samma musik som jag. Och då menar jag verkligen EXAKT. Jack är annorlunda. Han är supersnygg vilket James inte är men ja, det är något som inte stämmer fast vad vet jag ännu. Sådant här ska ta tid.

Jag pratar på. Som vanligt. Jag borde hålla tyst och sova, för jag måste orka shoppa vintage imorgon.

Så det är fredag och ikväll ska vi fira vår house mate Dan som fyller år. Det blir Portobello och öl, öl, sprit och... Öl. Det kommer bli grymt. Jag behöver komma ifrån Hammersmith lite. Uppdaterar antagligen i dagarna som kommer...

Jag har inte känt någon förtvivlan sen jag flyttade, vilket är ganska befriande, men jag har känt förvirring dra sig genom hela kroppen, och det händer att jag om natten ligger vaken och bara vrider mig i sängen. Jag tror dock inte att det är något konstigt med det. Det här är ju helt nytt för mig, det här är ju inte pissiga Sverige som nästan är det enda jag känner till. Det här är London.

Det nya kvarteret jag bor i är inte alls som Chapmans torg, det är mer rogivande och det finns mer att göra. Fler pubar, fler caféer, fler människor, fler affärer (allt från boots, blommor, möbler och vanlig grocery)… Mer liv. Och betydligt mer lugn. Här vaknar man inte mitt i natten av att något fyllo står och gormar så att det ekar mellan husväggarna. Här blir det inte inbrott i kiosken varannan månad. Nä, det här är minsann inte Chapmans torg. Det här är Hammersmith.

Och visst fasiken är transportmedlen här mycket bättre.  Här slipper du människor som envist måste prata med dig, som på spårvganen. Du blir lämnad ifred, precis som du vill ha det, och det går fort. Du slipper åka i hundra år för att ta dig dit du ska och du kommer dit du vill. Visst, det är vissa fördröjningar ibland, men inte fan är det ”Västtrafik informerar… bla bla bla” och du får vänta i en evighet. Nej, det här är inte Västtrafik, det här är the Underground.

Det är här underbart i jämförelse med Sverige.
This is England.

Det känns som att mitt liv precis börjat. Som att dom 20 åren jag levt bara har varit en långsam start på det som komma skall. 20 år i en trygg bubbla där du får allt serverat. Du har din familj och dina vänner, du går i skolan, du letar jobb, du kan din tillvaro. Så när frågan dyker upp… “Var ser du dig om 5 till 10 år?”, då vet jag inte riktigt vad jag ska svara, för jag har inte tänkt på det. Det jag känner till är tryggheten, och för mig är trygghet lycka. Jag vill känna att jag hör hemma på en plats, och därifrån kan jag sedan ta mig framåt och utvecklas.

Jag tror att jag personligen alltid har valt att leva i nuet, för det är det jag känner till. Visst kan man styra sin framtid till en viss del, men det är ju vägen framåt som måste fungera. Om man lever år efter år med något man inte trivs med, hur ska man då kunna lära känna sig själv och finna den trygga tillvaro man vill ha?

Att skriva ett CV känns så opersonligt, hur ska jag få ner det jag har att erbjuda på ett papper? Hur ska jag kunna svara på alla frågor som en arbetsgivare kan tänkas ha när jag knappt vet själv? Allt jag känner till är ju nuet, och hur jag vill ha det JUST NU. Jag vill vara trygg, och jag tycker inte det är för mycket begärt.

Det  är många tankar som dyker upp här i London, speciellt nu när man letar jobb, vänner och… Ja, nu när man helt enkelt letar efter sitt nya liv.

Jag vet att mina fingrar kanske inte trevar längs tangenterna som dom har gjort tidigare, men det är nu på det senaste som inte bara hjärnan min har varit inställd på en förändring, nu är även hjärtat med i leken. Tillsammans blir vi en grupp av tre som jobbar oss igenom dom sista dagarna hemma, innan vi får ett nytt hem. London. Jag packar ihop det jag har här, för att ta med mig det till mitt nya liv, som förhoppningsvis kan snurra på livligare än det livet jag har haft här.

Jag sitter och njuter av komedi på hög nivå. Flight of the Conchords och Rhys Murray (som inte bara spelar Murray, the manager åt Flight of the Conchords, utan som även är en grym stand-upp komiker). Ja, jag njuter. Jag har haft ett par tuffa dagar på jobbet och det känns skönt att bara få sitta och skratta. Jag älskar verkligen Flight of the Conchords, dom är så jävla skickliga musiker och komiker, och jag avundas deras talang. 

Hur beskriver man kärlek för någon? Räcker det med "hjärtat säger BANG BANG BANG" eller måste det vara "jag tror det är vi för alltid"? För det första så tror jag inte på "för alltid" längre. För det andra så låter "BANG BANG BANG" för lite, det är inte uttrycksfullt nog. Det måste finnas ett mellanting, något som beskriver till 100% vad kärlek är för mig, och vad min kärlek för någon annan betyder, för både mig och personen det gäller. Jag har inte hittat det där mellantinget ännu, men jag spenderar inte 24/7 för att hitta det heller. Det hade bara varit skönt att kunna tala om för den jag älskar hur jag känner. Jag antar att det kommer, när jag minst anar det. Jag antar att kärlek inte alltid kommer vara ett mysterium. En dag kommer jag nog till och med inte ens bry mig om hur man beskriver det, det kommer vara en dag då jag litar på kärleken fullt ut.

Det är kvavt i mitt rum, det har varit det i någon vecka nu. Den tryckande sommar-värmen rycker upp mig ur min sömn och jag får med trötta fötter stiga upp och gå till fönstret för att öppna det lite till. Det har blivit lite av en rutin den senaste veckan. Vakna. Gå upp. Öppna. Även den här natten. Den enda skillnaden nu är att jag fastnade vid fönstret. Där borta, på andra sidan kanalen, på Hisingen, såg jag hur det blixtrade och det dova mullret från nedslaget fick mig att känna en upplyftande känsla. En känsla av lättnad. Den tryckande värmen kanske har gjort sitt nu.

Visst pulserar jag mera nu men risken är större för hjärtesorg, ja, jag kan nog säga att du ger mig lite mer än vad många andra har lyckats ge men fortfarande är risken större för sånt som hjärtan egentligen inte tål. Sen februari har du lirkat bland mina nerver, nått dom mest känsligaste, fått mig att välja mellan ja och nej... Och allt är okej, det är okej när du är i mig, saken är den att Touché! 

Så sitter man och är ledig, och för första gången så känns det som att man är ledig på riktigt. Jag är inte bakfull och jag har fått gjort saker, kanske inte allt som jag borde ha fått gjort som att gå till banken och ringa tandläkaren, men ändå. Jag har njutit av dagarna. 

Det har inte varit någonting annat än en medveten verklighetsflykt dom senaste dagarna. Jag har druckit alkohol och skrattat, odlat sårskorpor till toner av brittisk indie och ätit knäckemackor utan att egentligen bry mig om resten. En verklighetsflykt med uppsatta barriärer för att slippa känna "det där andra".

Jag hittar alltid dom värsta först, jag har älskat dom ända sen den där boken jag läste när jag var yngre och praktiskt taget bodde på biblioteket. Lukten av utnötta och tummade sidor där nya drömmar väntade som luft.

Jag undrar om han har slockat nu trots att jag inte kan se det, jag ser bara hans sista flämtande andetag av ljus som färdas mot mig och jag hoppas jag dör innan han försvinner, ovetande om att jag blev lämnad först. Dock inser jag att jag behöver hålla fast mitt hjärta,  för det har alltid varit hos stjärnorna. Han är stjärnan. Jag är fast.

Mina andetag är som ett bevis på att jag faktiskt finns även om det inte märks. Jag naglar mig fast i varje litet ord som kommer ur folks munnar för att sedan riva sönder dom till ljudet av blodet som rinner ner från fingrarna, mitt blod som fastnar under huden och bildar mönster i min själ, sen ber jag er att låta mig gå, men ni släpar mig i marken, trampar på mig och jag önskar att mardrömmen någon gång skulle kunna ta slut. En del av mig, den onda, säger att det inte går, att det är försent, en annan del av mig, den kloka, torkar bort tårarna och säger att "nu får du fan ge dig, Michelle, livet lever inte åt dig".

Det är jag själv som river mig i små bitar och förblir ett neråttjack i mina händer, som faller till golvet, och jag undrar hur allt kan lösas upp så jävla fort. Sen krälar jag ifrån sängen några meter och återigen spelas filmen om mitt liv upp framför mina ögonlock och min kloka hälft sparkar mig i magen, säger "Michelle, vakna nu, du är inte en del av en skräckfilm, det här är bara komiskt, vakna, lev".