Jag kan ibland känna det som att jag sitter isolerad i en kub av plexiglas på en folktät gata. Den mest nyfikne knackar på glaset och undrar när jag ska komma ut, men jag ler bara med naiva ögon och ”jag trivs här” skriver jag på en post it-lapp för att sedan trycka upp den mot det svala glaset.

Det hade varit så mycket enklare om ni bara slutade att använda sådana ord som faktiskt får mig att våga förstå att jag har en plats i osynliga bildspel. Huden är sönderriven där ni inte ser och tårarna ritar mönster på vita papper trots att jag vet att sår på utsidan aldrig kan ta bort dom som finns på insidan. Men det hade varit så mycket enklare om jag aldrig hade lärt mig att se någonting annat än ett liv i mörker, nu för tiden är allt svart och vitt.

Tågrälsen skriker precis som förr när osäkerheten lämnas utan fraser och jag tror ibland att änglarna slutat bevaka dom ledstänger jag märkte i minnet. Det hade varit så mycket enklare att iscensätta döden som jag aldrig fick om jag inte visste om tomrummet efter det som skapas med tiden.

Som en smältande isbit under tröjan eller ett ideligen uppillat sår rasar ostrukturerade tankar och en ständig längtan efter en normal psykisk sommar. Livet är kallt mot dom svaga och jag litar inte längre på dig som oförstående såg mig tala men inte brydde sig om att hämta någon tolk. Under 24 timmar har jag gråtit tyst men skrattat högt, försökt se om tomma händer har något att ge, men allt jag sett är ett dunkel i det där hålet på jobbet, precis innan korridoren där brustna och hela hjärtan springer. 

... Han brydde sig nog aldrig om mig ändå. Det han gjorde igår var nog hans sätt att säga "hejdå" på. Ett snabbt avslut på något han inte var intresserad av.

... Två dagars ledighet är över, och man ska tillbaka till bygget för att under 6 dagar inte ha ett liv, någon självförankring eller någon som helst lust att göra något när man väl har tid över. Jag vet inte om jag ska klaga eller vara lycklig, supa tre dagar i streck är ju ändå inte så kul.

Jag antar att vi hörs snart igen, tills dess, ta hand om er.

Step on a crack, break your mothers heart
Red light green light black
Suicide e-mail, do not delete
Plug it back in the jack

Start to be what they want you to be
And you see yourself as they see you

Så det är det här dom kallar juni. Stekhet värme som drar igenom varenda por i ansiktet och en sol som mer än gärna bränner bort all min irländska hud. Det är alltså det här dom kallar juni. Men det känns inte rätt, juni ska inte vara såhär. Eller vänta. Det är ju inte juni det är fel på, det är ju dom galna tankarna i huvudet som snurrar, dom som ger mig migrän tillsammans med en sol som jag inte tillåts bära solglasögon under.

Mors dag. Min mammas dag. 

Vad händer när allting som en gång varit så viktigt bara känns som en storm av gamla nätter fyllda av tonårsångest? Den där ångesten som mer än gärna viskar i ditt öra att ”inget är som att du tror att det är, du är inte den du tror att du är, du är inget”. Man tror helt omedvetet, att när man passerat 20 år, passerat tonåren, så kommer allting bara bli bättre, men… Man inser inte hur fel man har.

Jag har nog inte insett ännu. Jag vill tro att livet kan ha något mer att ge, men samtidigt så känns det som att jag redan har upplevt det mesta, och det utan att överdriva… Fråga mig, jag har gjort det. Jag har supit sönder skallen, suttit häktad på en polisstation utanför Göteborg, lämnat/blivit lämnad av min familj, tagit amfetamin tills jag orkat ta itu med kvällen innan, skadat mig själv tills blodet runnit soppas mycket, soppas mycket så att avdelning 81 eller 91 på Sahlgrenska har fått dra på plasthandskarna och stoppa fingrarna i halsen på mig, endast för att jag inte klarar det själv.

Men vart vill jag komma? Det som är viktigt hjälper mig inte längre. Min hjärna lever som om den ständigt åker berg&dalbana, som om den ständigt vill att jag ska leva som någon annan. Som att jag vore någon annan. Jag är någon annan.

Jag är aldrig mig själv, och jag saknar mig själv. Jag saknar att vakna upp och titta mig i spegeln för att se ”mig”.

Var tog jag vägen, och varför drog Gud i trådarna på just mina marionetter? Varför skulle just jag bli bipolär? Varför kan inte allting som en gång varit så viktigt få stanna kvar, och inte bli en del av någonting som känns som den första mensen?

 Den här känslan är minst lika blodig och chockartad. 

"Om man översatta det där så skulle det nästan låta som en Conor-text". Jag sitter här och blir helt varm i hela kroppen. Sonja vet verkligen hur man gör Michelle Fforde lycklig.

Det bor en fast, trygg punkt mitt i sörjan, en vardaglig men ändå förtrolig hand i skogen av fladdrande händer som sträcks ut. Det står någon med en skylt som det står ditt namn på. Han kommer att stå där och vänta tills du hittar honom. Han överger dig aldrig. Inte ens när ett förbannat maj utan dagar rasar in i ett mörkt land. Den skämda luften i korridoren på jobbet har ett hål där någon borde ha rusat fram med sitt personalkort och sin ungdom.

Jag kan inte det där med kärlek. Allt är bara en enda stor röra och jag vet inte vad jag vill. Jag vet inte vad jag känner. Eller... Jag känner alldeles för mycket. Jag måste samla mig. Jag måste lägga ut mitt hjärta på golvet, titta och analysera, sen plocka ihop det igen för att se om något har blivit klarare. För nästan ett år sedan lovade jag mig själv att akta mig för kärleken då den dödar, gör en stum, gör en sjuk, men framför allt för att ingen kärlek är för evigt. Kärleken dödar, sen dör den själv.  

Igår var det öl och häng i Slottsskogen med min härliga avdelning Parkvård. Folk blev fulla och glada, inklusive jag själv. Jag blev så full och glad att jag förlorade balanssinnet totalt och rullade omkring på Linnéplatsen, och sen i taxin hem till Henke. Härligt!

Jag är uppe med tuppen, som vanligt, trots att jag inte alls behöver gå upp såhär tidigt. Jag skulle gått upp om två timmar om jag hade sovit som en normal människa, men jag kan verkligen inte sova på morgonen längre. Det spelar ingen roll hur sent jag än går och lägger mig, jag vaknar alltid upp mellan åtta och nio. Det börjar bli måttligt irriterande. Det är inte det att jag går runt och är CP-trött hela dagen sen, det är snarare motsatsen. Jag får inte tillräckligt med sömn så kroppen slänger på med extra-energin hela tiden, vilket gör att jag blir något speedad, det håller i sig fram till rasten på jobbet då jag nästan somnar när det bara är tio minuter kvar av den, och jag egentligen måste ut och jobba. Inte alls kul! Kan vara dags att höra av sig till psykiatrin igen och se om dom kan hjälpa mig med sömntabletter, tills jag kommer in i en bra rytm igen.

Idag har varit en bra dag på Nordens största nöje... Nej vänta, Nordens största fritidsgård, Liseberg. Det känns nästan som en fritidsgård ibland då alla vi som arbetar där har det ganska flummigt. Solen har varit framme och jag jobbade i endast 6 timmar (7 timmar lång arbetsdag, men på rasten jobbade jag ju inte), och det var ganska slappt. Jag uppskattar verkligen min avdelning och mina arbetskamrater, och trots att Liseberg är en bubbla man lever i under sommaren, och gör så att man inte har något liv alls utanför just den bubblan, så är jag ganska nöjd. Iallafall just nu.

Jag har jobbat, varit bakis, och jobbat. Jag ska skriva snart. Men nu måste jag sova, för imorgon så ska jag jobba. Jag har ett intressant liv just nu, som ni kanske märker.

Jag har slänt ihop en quorn-gryta som smakade helt fantastiskt bra, ibland blir jag imponerad av mina matlagningskonster. Trots bakfylla (årets första kanin-party ägde rum på Trädgårn igår) så har jag kunnat äta utan att spy, och just nu njuter jag av solen på balkongen medan jag tittar på One Of My Kind-dokumentären (IGEN) och jag känner att jag är helt okej ändå.

Jag kan bara anta hur mycket folk hatar mig och mitt tjat om Conor, men hey, jag är inne i en period då jag älskar, sörjer, knarkar, gråter. Precis som han gör. Konstigt? Nej, vi är båda människor. Han har insett (långt innan mig) att livet suger, men att vi behöver sorg, att vi behöver gråta och lida tillsammans för att överleva. Om vi så ska behöva gråta tillsammans med MILJARDER mil emellan oss.

Conrad Molgan Obama kommer bli årets stjärna.