"Min lediga måndag", gud, vad jag inte gillar ljudet av det. Ledigheten i den meningen är ju fin, men måndag säger bara med en käftsmäll att "det är en veckas slit fram till helgen". Och jag som inte ens kan göra något kul till helgen. Jag ska sopa undan skit på Liseberg. Länge leve lediga måndagar och jobb på helgen...

... Eller inte.

Okej, jag borde verkligen sova. Min hjärna säger ifrån genom att spela ett spel med mig. Jag blev tårögd.

Sanningen är den att du skulle kunna bryta vartenda litet ben i min kropp, det skulle ändå vara jag som bad om ursäkt för att jag fick dig till att göra det, och hur många hjärtan jag än kommer att beröra efter ditt så kommer dom aldrig i närheten av den plats i mitt eget som tillhör dig.

Jag tror jag dör lite.

Jag vet inte riktigt på vilket sätt eller vart det här kommer att sluta egentligen men jag vet att du berör mig på insidan på ett sätt jag nog inte hade räknat med. Det är så sjukt mycket magkänsla som lägger sig i närheten av din röst och jag kan väl inte direkt förneka:
- Jag älskar att se ditt nummer i min display.

Nu dog jag. (Hjärtat låter "bank bank bank")

Den svalnar inte, det är bara vi som inte vet vad vi ska leta efter.

Idag värker bröstkorgen på ett behagligt sätt och jag tror hela världen kan se min eufori - bara i sättet jag går. För första gången uppstår romantiska tankar utan att jag vill skygga tillbaka, jag ska bara låta dem komma.

Men på tal om Liseberg, det är därför jag inte skrivit så mycket här. Så fort jag kommer hem sent på kvällen slänger jag på iTunes och lägger mig i sängen där jag drömmer mig bort i musikens värld. Just nu har jag tagit upp lyssnandet på Eels. Jag minns för 4 år sedan när jag lyssnade på Eels jämt, och nu när jag lyssnar minns jag nästan alldeles för mycket av den tiden. Det är nästan läskigt. Nostalgi, vad gör du med mig?

Imorgon blir det kick off med min avdelning. Vi ska till Danmark över dagen och supa oss fulla som sjömän, bokstavligen. Parkvård är ju kända för att alltid bli fulla som ägg! Klockan halv nio på morgonen börjar drickandet och resan till ett annat land, där vi ska leka lekar och vara odrägliga. Jag längtar.

Tills nästa gång, I love y'all!

---

Det vore seriöst en upplevelse att få hänga med dom här snubbarna. Jag vill bara dansa i Valle Mystico natten lång.

- Mike Skinner

Jag älskar The Streets, det är helt sjukt hur mycket jag faktiskt beundrar denna brittiska rappare. Han är inte bara rolig, han är till och med klok, och han pratar cockney, vilket jag är extremt förälskad i. Det bästa är att han har Twitter och twittrar som en galning, det finns inget roligare än att läsa alla crazy grejer han gör, och jag kan inte tacka honom nog för att han spelar in låtar varje dag och lägger upp för gratis nedladdning. Tack Mike, tack Twitter!

Idag lade han upp en ny låt och jag är helt kär i den. A Blip On a Screen. En fantastisk kärlekslåt, den är nästan i klass med Dry Your Eyes, inte riktigt, men nästan.

Något som däremot inte känns så fint är att min dator har krånglat. Eller ja, min airport (inbyggt trådlöst för Mac) har krånglat. Jag var på MacForum med min lilla "bebis" (dvs. min MacBook) och dom kunde inte hitta något fel på den. Otur att den ska funka fint när jag äntligen tagit mig dit? Ja. Men i vilket fall som helst så ska jag försöka byta ut min jävla D-Link router (som suger otvättad pung) till en Airport Bas-station som är anpassad för Mac. Visst, den kommer kosta multum i pengar, men antagligen kommer det vara värt det.

Jag har jobbat hela helgen, på Liseberg, och jag måste säga att det var riktigt skönt att komma tillbaka till parken och avdelningen Parkvård. Sköna människor, sköna pengar. Jag hade morgonpass både lördag och söndag så jag började 8 eller 9 på morgonen. Har ju inte varit underbart med tanke på min sömnbrist det senaste men sen så fick man ju även sluta vid 5 eller 6 på kvällen. Förra säsongen, och min första, så hatade jag morgonpass, men nu kändes det inte så illa. Att tvätta varenda papperskorg i hela parken, torka av fågelbajs från alla statyer och rädda ank-familjer från att bli överkörda av Kanin-resan under testkörningen var inte så illa den här helgen. 

Nu ska jag äta en knäckemacka med saltgurka och sedan köpa ny kajalpenna. Kanske blir det även några öl senare.

... Nu era as, skulle ni allt se mig. Alla ni som har skrivit era fina böcker om bakfyllans inspirerande hänförelse, om det självutplånande jagets fantastiska rikedom. Kolla nu! Såhär är det. För här sitter jag nu, i en soffa mitt i en stad som glömt mig och tänker på alla gånger som NI, JUST NI, vägrade se mig, SE MIG! Ni har inte behandlat mig illa. Ni har inte behandlat mig alls. "Hon får skylla sig själv".

Jag anklagar ingen för att jag sitter här. Jag anklagar alla! 

Det är min gamla lärares fel som tog mig avsides en dag och sade att jag aldrig skulle bli något eftersom jag var för burdus för mitt eget bästa, jag anklagar mina föräldrar som helt säkert måste ha vaggat mig duktigt klumpigt eller låtit bli att vagga mig alls. Jag anklagar dom för att dom födde mig i den här staden. Jag anklagar min blyghet och min brist på förankring utanför mig själv. Jag hatar den här blygheten och vad den gör med mig. Det är min rädslas fel att jag sitter här, på den här jävla soffan. Det är min bristande talangs fel, och den här förbannade stans fel som alltid tyckt att jag varit en defekt, en sorts misshaglig utväxt som det nog skulle vara bäst att avlägsna.

Jag anklagar alla viktiga människor inom musikbranschen som med viskande röst i radio eller med pennan i runkhanden låtit bli att nämna eller skriva om mig.

Jag anklagar alla förebilder och hjältar jag har haft under mitt liv, som inbillat mig att det är coolt som fan att dricka fruktansvärt mycket sprit, att det är häftigt att dejta rock&roll-killar på vegetariska restauranger medan man spiller rödvin på sig själv. Jag anklagar systembolaget som den gången för inte alls så längesen öppnade dörren till paradiset. Jag anklagar varenda krog i hela världen, varenda litet inpinkat hål på hela det här klotet. 

Jag anklagar hororna på Rosenlundsgatan, torskarna som köper dom, dom utslagna nere i Nordstan, invandrarkillarna som rånar fyllona i Brunnsparken, knarkaren som snor pengar av sin bästa kompis, dom fattiga som tjuvåker på spårvagnen, jag anklagar kontrollanten som sätter dit dom, jag anklagar kontrollantens morsa som födde honom...

Jag anklagar alla, inklusive mig själv.

Yta och själlöshet har blivit honnörsord, visionerna finns inte längre, ju svårare tiderna blir, ju tätare knyts famnen om den egna klanen, den egna rörelsen, den egna generationen. Jag är inte en del av den, av alla dom som skrämmande nog ser sig som vinnare i en nedåtgående spiral av våld, droger och bidrag och utan all tillstymmelse till förankring i något verkligt hållbart och att plöja sig igenom en hundrasidig roman om det stockholmska kroglivet som en litterär bragd och vid minsta ansträngning ger man upp sitt liv, sitt verkliga liv och föreställer sig att det ligger ett värde i att leva på ytan av sig själv, att ge upp den innersta kärnan, som om den vore meningslös och bara till besvär.

Jag vill inte läsa alla dom där generationsromanerna, vad har dom med mig att göra, jag lever utanför tiden, i en fri zon, i ett laglöst land.

I skolan fick man lära sig att Strindberg var kvinnohatare och Nietzsche sjuk i huvudet och att allt som har något att säga till oss idag, om hur vi lever våra liv, det är bara stendött och trist och saknar all form av förankring. Drömmen är att bli testbild eller dum fjolla i MTV och det finns ingen substans någonstans och jag känner mig lika illa till mods varje gång jag får min generations villkor upplästa för mig.

Jag tillhör dom inte. 

Jag är ingen jävla slacker, jag är bara född på 80-talet, det är inte mitt fel.

---

Jag ska skriva mer sen, har mycket i huvudet, men måste gråta till Conor lite till. Sen duscha. Sen skriva. Sen Pustervik och Grand Archives. Peppad.

Jag minns hur jag satt där på en uteservering på Carnaby Street, maxad och skrämd, tittandes på mästerverket London genom mina solglasögon och tänkte "I helvete heller att jag finner mig i något, fuck Sverige, get lost, det är jag och kärleken, just nu, just här, i Great Britain på gott och ont".

Sverige är en suddig linje, ett bortglömt land eller möjigen på sin höjd ännu några droppar gult och blått blod i min kropp och "gå inte på det" tänker jag och mördar tanken, "bli inte en av dom nio som går på det, bli för fan den tionde som vågar stå utanför allt det där".

Jag har inte sovit mycket i natt, kanske 2 timmar, men det har varit gött, och jag har fått mycket gjort. Sist men inte minst så har det fått mig att klura ut vissa saker i mitt liv. Jag har skrivit listor på vad som ska göras, på vad som inte ska göras, och på min framtid. Känns skruvat, men jag har nog planerat in 10 år av mitt liv, allt finns i ett Word-dokument. Konstigt? Ja, kanske, men jag kände att det behövdes. Jag behöver riktlinjer att följa så att jag inte ramlar tillbaka i hålet där jag var för nästan ett år sedan.

Och sen när blev det skruvat att ta tag i sitt liv? 

Nu ska jag lyssna på Kings of Leon och kanske sova en timma. Sen måste jag iväg och träna.

Det bor en panik här strax intill. Det finns ett rum här inne som man inte hunnit möblera. Det finns mörker där... mörker, märken och vassa kanter... NI! 

Dom flesta av er är så bra på att låsa det där rummet och hummande sitta och nicka i stolen när nyckeln kommer på tal... Ni vet faktiskt inte... Ni har glömt och därför måste sådana som jag minnas för er. Vem skulle annars skriva ner historien? Vem skulle annars formulera era levnadsvillkor? Sekunderna när ni tvekar, visst blir dom färre? Visst känns dom inte riktigt som era? Det är bra. Det är så det måste bli. Och det finns ingen avund, ingen rädsla längre, knappt ens en fundering kring varför.

Men varför? Kära NI med stora bokstäver... Varför kan vi inte mötas? Varför krävs det alltid så oerhört mycket för att vi ska kunna mötas? Varför törs dom flesta av oss bara vara oss själva i ensamhet, när ingen ser på..? Varför får våra drömmar fritt spelrum först när vi försäkrat oss om att dom inte kan slå in? Vad är vi så rädda för? Egentligen? Vi rör oss som bakom glas, bakom varmt glas.

Det är så mjukt och böljande under våra fingrar.

Jag tittar väldigt sällan på tv-serier, för det är så sällan som jag verkligen fastnar för dom. Och om jag mot förmodan kanske fastnat för vissa (Desperate Houswives t.ex) så är det bara för en kortare period. När det gäller de tre serierna där ovan, så är det serier jag alltid kommer gå tillbaka till. Dom tre serierna är dom som jag kommer sitta och ha serie-marathon med om 10 år, 20 år och till och med 30 år. 

För att avsluta denna blogg-post, så vill jag bara tacka Josh Schwarts för att han skapar detta ögon-godis som får mina tråkiga dagar lite roligare. Tack.