Bra, Michelle. Ja, ja. Jag ska jobba klockan tolv, så jag kan däcka ihop i sängen i bara en liten stund till, och lyssna på Okkervil River, som jag förövrigt, drömde om i natt. Det var fint.

Vädret är underbart fortfarande, och jag tackar gud för det. Våren kom till slut. Idag har jag planer på att gå på ett födelsedags-galej på Hisingen, så jag borde kanske hoppa in i duschen för att göra mig färdig. Jag ska bara äta lite lax och njuta av den här videon först:

Enjoy!

---

Det är väl att gå till överdrift genom att påstå att jag har varit med alla dina vänner..? Eller... Kanske inte. Smickrande att du vill vara med mig ändå. Cheers, Doug, för att du mailade mig den här informationen.

Om ni ursäktar, nu ska jag titta på Chuck.

---

Det är helt sjukt. Jag är inte ensam om min kärlek till Conor, och det är skönt. Sonja, du är underbar.

***

Jag har precis tittat färdigt på One Of My Kind, dokumentären om Conor Oberst and The Mystic Valley Band, för tredje gången (ja, I'm always overdoing it) och jisses, I love it. Shit, jag är verkligen inne i en fet Conor-period igen, och det känns bra. Som att möta en gammal vän och ta upp all förlorad tid. Exakt så känns det.

... Bara njuter av att livet faktiskt är helt okej, ändå.

Cred till dom som gör serien, inte nog med bara Band of Horses så har jag hört många andra bra låtar av band jag gillar... Under bara tre avsnitt! Hot Hot Heat, Grand Archives, Bright Eyes, Arctic Monkeys, Kings of Leon och Okkervil River... För att bara nämna några få. 

Ni måste verkligen kolla in den här serien. Skit i IPRED, ladda ner, gör vad som helst, det här är nämligen bara för bra för att missas!

(Nu ska jag sluta blogga om Chuck. Iallafall för ikväll.)

Men som sagt, humorn. Nyss låg jag på golvet och skrattade hårt, och inte nog med att deras diskussion var sjukt kul, så är det dom sa något jag själv skulle kunna har sagt. Inte helt och fullt i exakt samma ord, men när det gäller Apple och deras datorer (och egentligen allt från Apple, jag är besatt av Apple) så vet ni ju hur jag är:

- Eh, Chuck, can you fix this computer?

- I'm kinda busy and... Why can't you and Morgan do it?!

- Chuck, seriously, we're Mac people, IT artists. We don't do PC.

Gud. Jag håller med. Mac är verkligen inte bara en dator, det är en livsstil. En konstform.

Och plötsligt är allt för sent...

Jag står där ensam under taken och på Carnaby Street har någon letat efter livet men bara funnit tomma papperskorgar efter nätter av iskalla minnen utan sorg men fulla av skavande kanter, som en bok som aldrig lästs. Medan klockorna slår för en sista strid ligger verserna utspridda på golvet. Jag känner hur jag fastnar i ambivalens över en förlorad tid när allting slutat hända, när allting är för sent. Jag fick aldrig chansen att glömma trots att minnen är som sand och dina fingrar släpper taget om ett allra sista blad.

Vid Great Portland Street går tunnelbanan ned, precis som solen, över nån som aldrig vågat drömma och jag går där ensam under träden medan ljuset slocknar kring en tid som rinner ut. Jag var alltid full av glädje tills min rastlöshet fick grepp om livet, slängde mig mot väggen, över stupet och in i mörkret som en natt av sömnlöshet.

Plötsligt har allting redan hänt.

Och när sista scenen spelas står jag ensam vid en sjö under himlen som jag vet att minnena passerat medan jag letat efter lyckliga slut. Jag ser mig omkring i dunklet, tar ett sista andetag och plötsligt har allting redan glömts som en bok som lästes alldeles för snabbt, på ett språk som ingen talar.

Till slut finns inget kvar...

Jag var en tid av liv och av förtjusning och i en rökig källare i Notting Hill letar jag efter gnistan som ska tända den eld som aldrig slocknar.

Återigen faller man tillbaka hårt på någon annans ord, och trots att fallet är hårt så gör det inte ont, nej, det är tryggt och det kanske inte är nyttigt, men vem har sagt att nyttigt alltid är bra? Jag gillar att lyssna på texter som är lika bipolära som jag själv, jag gillar att jag inte är ensam, men framför allt så gillar jag att det faktiskt finns någon där ute som kan sätta ångesten på papper, sätta ihop den till en låt, göra ångesten levande. Min ångest får mig att vilja dö, men den känslan är som bortblåst när man hör någon sjunga om ens liv. 

I got a flask inside my pocket, we can share it on the train
And if you promise to stay conscious I will try and do the same
We might die from medication, but we sure killed all the pain
But what was normal in the evening by the morning seems insane

Ja, den här ångesten är på riktigt, och det är jag som är Lua. Conor, det känns som att vi känner varandra.

När jag börjat på en låt, och kanske har hunnit med att få ner en halv vers, då vet jag på ett ungefär vilken sinnesstämning låten kommer ha, och tro det eller ej, men den här är ganska varm, ganska hoppfull (ja, jag kan säga det trots att jag nyss bara börjat), och den har redan en titel. L.M.S. Vad det står för kan ni ju klura på själva, mer säger jag inte nu...

... För jag måste fortsätta innan jag tappar lusten.

Därför har jag nu bestämt mig för att lyssna på Bright Eyes, vilket är klokt, för Conor sjunger om det jag känner. Fylla, knark, sorg. 

Inget mer brittiskt för ikväll, tack.

Period.

Trots att solens alla strålar sken över Majorna så drog jag bara ner persiennerna så att jag kunde få gråta till Rädda Willy ifred. Jag har försökt sova, det utan att lyckas. Jag har försökt sätta mina känslor på papper genom att försöka skriva en låt, till och med det misslyckades jag med. Jag har lyssnat på We Are Scientists utan att njuta, och mest av allt så har jag nog bara velat knarka, bara bli sådär överdrivet sunkig och inte bry mig om något alls. Typ som Pete Doherty (jag trodde aldrig att jag skulle nämna honom).

Jag tänkte spendera resten av kvällen med att dricka öl, lyssna på Conor Oberst, må illa och röka tills min röst är lika skön som Tom Waits.

Bipolär är efternamnet.