Det bor en panik här strax intill. Det finns ett rum här inne som man inte hunnit möblera. Det finns mörker där... mörker, märken och vassa kanter... NI! 

Dom flesta av er är så bra på att låsa det där rummet och hummande sitta och nicka i stolen när nyckeln kommer på tal... Ni vet faktiskt inte... Ni har glömt och därför måste sådana som jag minnas för er. Vem skulle annars skriva ner historien? Vem skulle annars formulera era levnadsvillkor? Sekunderna när ni tvekar, visst blir dom färre? Visst känns dom inte riktigt som era? Det är bra. Det är så det måste bli. Och det finns ingen avund, ingen rädsla längre, knappt ens en fundering kring varför.

Men varför? Kära NI med stora bokstäver... Varför kan vi inte mötas? Varför krävs det alltid så oerhört mycket för att vi ska kunna mötas? Varför törs dom flesta av oss bara vara oss själva i ensamhet, när ingen ser på..? Varför får våra drömmar fritt spelrum först när vi försäkrat oss om att dom inte kan slå in? Vad är vi så rädda för? Egentligen? Vi rör oss som bakom glas, bakom varmt glas.

Det är så mjukt och böljande under våra fingrar.