"Our house of supine athletics...

...is pretty grizzly. Imagine the inside of a tour bus. Imagine a tour bus after weeks of solid and sweaty touring with several disgusting young men. Then imagine that tour bus veering off the road and crashing into a row of terraced houses on an otherwise clean and cheerful Oxford Street. Then imagine no-one doing anything about it and letting nature take its course. That's what our house is like. A sort of midway point between crime, carnival, and catastrophe."

Foals är för jävla roliga ibland, shit. Deras blogg och deras bulletins på MySpace gör mig alltid så hysteriskt glad.

---

Hur mår jag idag? Hyfsat, vaknade upp med ångest, men jag tog lite lugnande och drog till jobbet som var jävligt stressigt. Med tanke på att vissa av mina medeciner gör mig ganska apatisk och cool-lugn, så var jag och stress inte den bästa kombinationen idag, men dagen tog slut och Reza klagade lite på att jag verkade "sömnig" och sa att jag måste gå och lägga mig tidigare på kvällen. Om det ändå vore det som var problemet!

Hur mår jag nu? Bra, konstigt nog, men solen skiner, jag har tränat, jag dricker kaffe och lyssnar på Sorry About Dresden...

... Sist men inte minst, det är fucking fredag!

"Ditt irländska CP", jag kommer aldrig glömma när jag fick den kommentaren, det var det roligaste som hänt mig på länge. Jag skrattade så jag nästan kissade på mig, och en dag som denna (då allt är lite på sniskan) gör tanken på hela den situationen mig lite gladare. Eller ja, det sätter iallafall ett leende på mina läppar. Jag skulle gärna göra en lång historia kort, men det känns inte som att jag kommer få ner allt på rätt sätt, så att man verkligen fattar hur kul det var. Fråga mig nästa gång ni ser mig istället, så ska jag berätta med både mun och kroppspråk.

Jag tror verkligen att killar (ja, jag drar alla över en kamm) har färre hjärn-celler än oss brudar, för dom konstigaste sakerna jag hört har alltid kommit ur en mans mun, och på ett sätt är jag tacksam, för det är ju komiskt... Men jag kan inte låta bli att tänka på vad Gud tänkte när han skapade "Adam". Tack Gud för mannen! Tack!

Nu ska det irländska CP:t försöka äta något, om det nu finns något i kylen.

Ni vill inte veta vad jag gjorde idag, och jag vill helst inte veta det själv heller, men tyvärr så vet jag, och det finns inget jag kan göra åt det. Ni fattar nog inte ett ord av det jag skriver om, men det är lika bra, för jag känner inte för att gå in på det mer än så. Jag vill glömma, glömma och gå vidare. Eller supa mig full. Båda alternativen känns aktuella, fast det sistnämnda känns något enklare.

Dagen hade kunnat vara en bra dag, om det inte vore för just en sak. Tänk så plötsligt hela ens liv kan förändras, på bara tre minuter (!), jag gillar inte det här...

...Jag ska göra en "Britney", raka av mig allt hår, tatuera min höft, och sedan börja om från scratch.

... Det är Woody West på Pustervik idag, men jag är pank och kan inte gå, så jag får ta Woody West hem till mig. Jag ska dricka whiskey, lyssna på Vetiver och ta på mig cowboy-skjortan. Sådetså.

Tre dagar i rad har jag vaknat klockan 7.00 av att bygg-arbetare står precis utanför mitt fönster och bankar/skrapar bort absest. Sluta? Snälla? Hur mycket kan det finnas? Jag vill sova. Dessutom renoveras lägenheten bredvid mig, så vid 7.30 börjas det bankas därifrån med. Ge er, förfan.

Annars? Jag vet inte, känner väl inte jättemycket. Nu ska mina meds öka i dos också, det kommer sluta med att jag blir apatisk. Kul. Jätte.

Puss.

Snö är inte min grej, speciellt inte när den faller ner i Göteborg.

Att bo på västkusten må ha sina fördelar, men nackdelarna är då så jävla många fler. Det blåser för det mesta, och när det blåser så drar det med sig alla regnmoln. När det väl blir kallt så snöar det, men det är inte tillräckligt kallt så det blir bara en jävla massa blöt snö och slask. Sedan kommer gruset på marken, så att man inte ska halka...

Och varför tar jag upp detta? Att jobba idag var ett helvete då det kom en massa folk till restaurangen och drog med sig all blöt snö och grus in, folk halkade, golvet blev skit-smutsigt och jag blev arg.

Jag har moppat och sopat golvet 90 % av dagen, och det är inte okej. Det är så fan inte okej. Så fort man hade moppat rent kom det nytt folk och smutsade ner, halkade och gjorde mig arg. Jag är skitarg.

Dessutom saknar jag Alan.

Hur mycket ska jag gå ner? Jag väger 59 kg nu, men är ändå inte riktigt nöjd. Mitt BMI är lite under normalt men jag vill ha lite marginal (med tanke på att jag alltid går upp och ner som fan). Dessutom så har jag verkligen börjat älska att träna, man känner sig så glad efteråt, och det känns som att man gjort något nyttigt. 55 kg, då är jag nöjd. Eller?

Jag har kämpat med vikten i 4-5 månader nu, och det har gått bra. Jag har bara gått ner och inte upp, men det gäller ju att hålla vikten sen också, när man väl slutar "hårdträna" som jag gör nu.

På tal om detta, måste sticka och träna innan det blir försent.

Puss.

Jag borde verkligen ta semester från mitt jobb. Min chef verkar tro att jag inte har något liv och kan jobba 24/7, dessutom vill han lära mig kurdiska så att jag kan kommunicera med min arbetskamrat Edmon, som inte kan någon svenska. Eller inte, liksom, vi är i Sverige nu, så han kanske borde lära sig svenska? Suck... Jag får sätta ner foten snart och säga ifrån.



Jag drömde en sån underbar dröm i natt. Om Band of Horses, och det var längesen jag drömde om dom. Dom spelade på Liseberg (!?), och dom var förband till Håkan Hellström (Usch, blä, äcklad) så det var typ tusen-miljaders-miljoners sjömans-fjortisar där. Jag kom sent så jag fick knö mig fram bland alla och kom till slut längst fram. Dom spelade en låt, sen sa Ben:

- Eh, what the fuck, let's do some stand up comedy instead.

Okej, tänkte jag, det är väl inget konstigt med det. Jag saknar dom. Kom till Sverige snart innan jag blir vansinnig. Släpp nya plattan, sluta göm er. Jag behöver er, BoH.

Jag sitter och lyssnar på The Pigeon Detectives och försöker le, försöker komma igång med kaffe.



Idag är en rutten dag, en sådan dag då man bara vill ligga och gråta i timmar. Det är något som ligger och moler i magen på mig, och jag vill bara känna mig glad, om så bara för 5 minuter. Fast allra mest vill jag rycka ut mitt hjärta och trampa på det, dock sa dom på sjukvårdsupplysningen att det inte är en bra idé.

När åker jag till London? Jag har sovit så jävla ytligt i natt, har drömt så många konstiga drömmar och jag är helt supertrött. I veckan köper jag biljett, jag måste härifrån.

Det har varit en händelserik helg, med mixade emotions och jag vet inte var jag ska börja eller vad jag ska nämna. Jag kan ju berätta om fredagen och lördagen, som gjorde mig varm.

Det blev Pustervik och dans, öl, dans och mer öl med en kille vid namn David, man skulle väl kunna säga att det var en "date". Vi hade väldigt trevligt till punkten då jag inte längre minns allt, ja, jag drack lite för mycket! Men men, ett band från England spelade och jag minns inte om det var bra eller dåligt men på något sätt hamnade jag i en taxi med en av bandmedlemmarna, Alan. Jag minns inte hur eller varför, men dagen efter vaknade jag upp på Scandic Opalen. Rock and roll, I know.

Det roliga med det där uppvaknandet är att det inte kändes obekvämt alls, det kändes snarare som om jag hade levt hela mitt liv i den där sängen, bredvid den där charmiga och snygga engelsmannen. Det kändes jobbigt att behöva stiga upp och ta Alan till centralsationen (han skulle vidare till Stockholm), men solen lös ute och det var krispigt kallt. Mina händer blev röda av kylan men Alan öppnade sin jacka och drog in mina händer intill hans varma kropp (det här börjar fan låta som nån jävla  kärleks-novell, duh!), och någonstans där blev jag nog lite betuttad i honom.

Väl på centralen drack vi te och han kunde inte sluta pussa på min näsa, och vi bestämde att jag skulle åka för att hälsa på honom snart.

Det värsta jag vet är att säga hejdå, så när han klev på tåget och försvann föll det en liten, knappt synlig, tår från min kind. Det är konstigt det där... Hur man kan börja gilla en person som man knappt känner. Vi får väl se vad som händer, jag är inte direkt ett fan av kärlek nu för tiden.

Två pilsner och ett glas whiskey senare...
... Har ni hört We Are Scientists? Om inte, kolla upp, hata, älska, inhalera, jag skiter i vilket, bara ni ger det en chans. Dom må dock har varit som hetast under 2006 då dom turnerade med Arctic Monkeys, men för mig är dom fortfarande hetare än en sommardag i Los Angeles.

Solen har visat sig under två dagar i rad nu, och det får mig att längta efter våren, efter maskrosorna som växer upp ur sprickorna i asfalten, efter folköl och skateboarding, efter att få hålla någon i handen i en ljus park och känna lukten av honung.

Jag längtar alldeles för mycket, och strävar alldeles för lite, men jag tror att det är just den metoden som får mig att orka leva just nu. Jag kämpar med att se ljuset som komma skall, helt ovetandes om jag kommer få se det eller ej, men jag ger hoppet en andra chans. Jag hoppas.

Solen skiner och reflekteras i vattnet, och sedan rätt in i mig, som om jag vore en kämpande maskros på väg upp ur asfalten, och jag är varm.

För att skapa en sjukt drastisk förändring i mitt liv har jag sökt till tre konst-skolor i USA idag. Inte dom största hej-du-behöver-vara-den-nya-fuckin'-Picasso-och-vara-bäst-innan-du-kommer-hit-skolorna utan till dom för människor som vill börja med någon konstform. En skola i Brooklyn, NY och två i San Francisco, CA. Och varför har jag gjort detta?

1. Jag brinner för USA.
2. Jag har ett tungt bagage bakom mig i Sverige och vill börja om någon annanstans.
3. Jag är intresserad av fotografisk konst och design.



Det är i slutet på 2009 som jag får veta om jag kommer in. Jag blir inte ledsen om det inte sker, det här är ett test för mig. Se om jag klarar att lämna Sverige för en lång tid, se om jag kan fylla mitt liv med äventyr av den bra sorten.

Skönt med lite respons på gårdagens inlägg, det visar klart och tydligt att jag inte är ensam om att känna som jag gör. Fast det är väl men aldrig, ensam om att känna...



Senaste 4 månaderna har verkligen varit ett kaos i mitt liv, på både gott och ont. Omtumlande kanske är ett bättre ord. Bloggandet lyfte upp mig ur mitt svarta hål, men jag åkte ner igen, och jag vet inte varför, det var därför jag försvann ett tag, men jag ska försöka ta och skriva lite mer igen. Mina svagheter får inte ta över.

Det är konstigt egentligen, hur livet kan förändras så drastiskt under bara en födelsedag, som senast. Jag fyllde 20 år och helt plötsligt slog det mig som fan i magen, att jag inte längre är en tonåring. Nu kan jag inte gnälla om det längre, nu är jag vuxen, och måste ta mitt ansvar. "Måste ta mitt ansvar", vilket jävla ansvar!? Jag tar fan inget ansvar, och det är nog det som gör mest ont. Jag kan inte ta ansvar än, trots att jag är 20 år ung.

Och vad gjorde jag med mina tonår egentligen? Något som betyder något idag? Något jag kan titta tillbaka på och le åt? Nej, jag åt anti-depp, fuckade upp skolan, rasade samman.



7 år av mitt liv är borta för alltid, och jag gjorde inte ett skit rätt. Kul.

THE INTERIOR OF OUR BODIES IS HIDDEN TO US. WHAT HAPPENS BENEATH THE SKIN IS MYSTERIOUS, FEARFUL, AND AMAZING. IN ANTIQUITY THE BODY'S INTERNAL STRUCTURE WAS THE SUBJECT OF SPECULATION, FANTASY, AND SOME STUDY, BUT THERE WERE FEW EFFORTS TO REPRESENT IT IN PICTURES.

Jag har inte glömt er, jag har inte glömt bloggen, jag har nog bara glömt mig själv lite. Det rör sig tusen tankar i mitt huvud och jag kan inte få ner dom här riktigt än, jag måste samla mig först. Stanna kvar hos mig, jag kommer ha en comeback.

Kärlek.