Jag återuppväcker minnen idag, genom att lyssna på låtar jag älskar och har älskat länge, genom åren som gått. Det som slår mig som hårdast är Bright Eyes. Det slår mig att jag gillat Conor sen 1999, och vart fan tog åren vägen? Det slår mig hur bra jag faktiskt tycker att han är än idag, tio år senare. TIO JÄVLA ÅR SENARE, och han är fortfarande en av mina hjältar. En man jag kan gråta ihop med, en man med texter bättre en den bästa poesin. Jag känner igen mig i hans låtar, och det är nog det som får mig att gråta likt förbannat varje gång.

Jag vet inte hur jag ska få ner orden, men jag älskar honom. I really do. Det är kärlek på hög nivå.

"When her boyfriend cheated on her, she sat in her room 'Conor Obersting' and crying for days".

---