Det känns som att det var år och dagar sedan jag spelade på min gitarr. Iallafall sådär länge, utan avbrott, som nu. Jag har suttit i en hel timma och spelat, och det känns i fingertopparna, vill jag lova. Där det en gång fanns elefant-hud finns det nu bara mänskligt skinn som värker och bultar om man spelat i mer än tio minuter. Det är synd att jag inte har varit sugen på att spela på ett tag, och det var nära att jag nästan ville sälja gitarren min, men tur var väl det att jag inte gjorde det, för nu känner jag mig sådär fri igen. Sådär fri som bara en musiker kan känna sig när tonerna flyter inpå.

Jag saknar mina gitarr-lektioner med Krister, som jag hade när jag läste på Ny Musik. Jag saknar hur han alltid såg till mitt bästa och lät mig vara med och välja bland alla låtar som vi skulle spela (The Smiths, Oasis, The Beatles, Simon & Garfunkel). Jag saknar hur han skrattade åt mig och mina, som jag kallade dom, "feta fingrar". Jag saknar den där lugna timman varannan vecka då man fick komma bort från matte & svenska-vimlet och bara... Bara vara. Bara spela. Sist men inte minst, så saknar jag när Krister berömde mig. Kanske är det därför jag inte spelat? För att ingen lyssnar och säger "vad duktig du är/har blivit, Michelle"? Jag vet inte, hade jag vetat så hade jag antagligen spelat mer.

Men så sitter jag här nu, med en kopp rykande te (Kvällsro), gitarren i knät och The Beatles "Blackbird" tabulatur på den starkt lysande datorskärmen.

Jag har suttit i en timme, och funderar på att sitta en timme till. Det är gitarren (och jag själv) värd.