Han var fast i det där rummet, jag var fast i en tanke och det är så förtvivlat svårt att glömma hur han reste sig upp och på lätta steg gick iväg från mig. "Jag kvävs i det här rummet", sa han och då visste jag att ingenting skulle kunna stoppa mina ursinniga tårar den här gången. Inte längre, inte här och definitivt inte nu. Fan, fan, fan, det måste ha varit något annat för han kan inte ha varit starkare än sitt hjärta (hans hjärta dyrkar mig). Hur skulle jag kunna slå mig ur en situation så äkta som den han gav mig precis innan han gick?

Det känns som att det som hänt inte var med meningen, att han kanske bara glömde något på vägen som var bra att plocka upp, eller kanske var det jag som hade förseglat hålet i mitt huvud alldeles för tidigt. Kanske var det bara jag. Nu gör allt ont och varje morgon drar ett blåmärke in över himlen, och inte kan man bara dölja det, för det gör för ont. Det var nog bara jag.

Jag vill inte bli bortglömd, jag vet att jag var viktigare än så, men ändå försöker jag glömma bort honom, trots att han var (är?) det viktigaste i mitt liv. Jag vet inte varför jag rev fotona på honom härom dagen, kanske gjorde jag det för att det kändes som han hade rivit mig itu? Men det här handlar nog inte om hämnd, jag önskar dock att jag visste vad det handlade om överhuvudtaget, bara så att jag kunde få gå vidare.

Två månader sedan, en evighet sedan, men då var jag hans och han var min, lyckan var min allra bästa vän i en hel höst, en hel vinter, en hel sommar. På något sätt måste jag glömma (men jag vet inte hur) för inget i den här världen är rättvist, ingenting i världen är ljust, världen är lika mörk som universum och om vi följer dess stjärnors styrka i att bilda svarta hål, så har vi inte ens ett universum kvar snart.