Mina planer går alltid i kras. Jag ska sluta hoppas, sluta drömma.
Om det finns en gud så gillar han inte mig.

Jag menar, den senaste tiden har varit så upp och ner att jag håller på att gå sönder här. Saker har varit bra, sen har dom gått i bitar. Men sen när något har blivit bra igen så är det något nytt som går sönder. Hur mycket är det menat att en människa ska klara av? Många säger att man klarar allt, att varje nederlag är ett steg mot framgången, men under hela mitt liv har jag inte känt mig nära framgången, en endaste gång. Är det också meningen? Att vi ska gå och ha ett motto som man aldrig ser röken av? Som man inte får känna?
Jag är absolut inte kristen, men ibland så undrar jag faktiskt vad det är som satt oss här, det måste vara något/nån. Och om det är en Gud så undrar jag varför Han använder oss som små marionette-dockor, varför Han älskar att dra i våra trådar på det här sättet.

"Man är ju inte mer än människa", alla har gränser, allas bägare kan rinna över, javisst, men om vetskapen om att vara människa är så självklar, varför är inte allt annat det också, allt som omringar oss människor? Jag är trött på att vara människa om det inte kan komma ett äkta svar på allt som händer, ett svar skulle kunna göra allt jobbigt så mycket lättare att smälta. Jag vill ha ett svar, även om svaret på allt bara skulle vara 42 (som i Liftarens Guide till Galaxen) så skulle det vara mer simpelt, då hade jag kunnat fundera på något annat. Som t.ex vad fan 42 kunde innebära. Men inga av oss människor kommer någonsin få ett svar, vi kommer gå runt med det här tills den dagen då det är dags att gå i graven. Och jag vet hur hemskt och dumt det låter, men ibland så önskar jag att graven var min redan imorgon.

Jag har haft många drömmar i mitt liv. När jag var liten ville jag bli konstnär, den drömmen krossades när min klasskamrat i 1:an sa att jag målade fult, därav slutade jag måla och blev aldrig så duktig som jag vet att jag hade kunnat bli. Jag drömde också om att jag och Max, som var min bästa vän på den tiden, skulle växa upp och vara bästisar för alltid, men han blev av med livet och jag blev av med en dröm. Jag minns att Hisingen (där jag bodde fram tills jag var 9 .?. år) var en vacker plats att växa upp på. Det var inte det att det var en särskilt nyttig plats att växa upp på (finns det några "nyttiga" platser att växa upp på?) men det gav mig hopp om något bättre, en dröm om att det fanns andra ställen i stan som var tusen gånger bättre. Men drömmen försvann när jag kom till Majorna och insåg att allt var lika pissigt här. Ännu en dröm som blev som bortblåst av vinden. Det var nog ett av dom hårdaste bakslagen just då, på den tiden. Åh, ljuva nittio-tal.

Jag är stor nu, det säger papprerna iaf, och jag har haft många drömmar sen jag flyttade från Hisingen, men varenda dröm har försvunnit, antingen har jag själv förstört den eller så har någon annan gjort det. Är det vad en dröm handlar om? Ska man drömma ljuvligt för att sedan bli besviken? Isf har sagoböckerna ljugit för mig under mina tidiga år. Där stod det om drömmar som gick i uppfyllelse etc.

Och nu tror ni att jag sitter här och aldrig har försökt att göra nåt själv för att uppfylla mina drömmar, men jag ska tala om för er att jag ta mig fan har gjort allt jag kunnat. Och ÄNDÅ blir det såhär.

Människor och hopp har, för mig, också blivit en gåta. Vad är det med hopp egentligen? Är det jämförbart med en dröm? Innan trodde jag det men jag vet inte längre. Jag tror att jag hoppades på saker när jag var liten, men jag är inte alls säker.

"Man måste fortsätta hoppas", men hur gör man det när det aldrig har funnits något hopp?

Hursomhelst, jag ska sluta planera saker, försöka sluta drömma (kan ju bli svårt eftersom det inte går att kontrollera i sömnen), för allt det raserar mig bara till slut. Jag känner mig som någon mitt i ett skottlossnings-drama bland två gäng:
- Den som skjuter hål på en av hennes drömmar får den här delen av stan!
Go on, skjut. Min bägare har ändå runnit över.

Jag är trött, och jag tror att Hisingen somnade för länge sen.

Okej, så jag känner mig ganska off. Jag har haft en grymt bra helg och känslan av att vakna upp en söndag och känna att det är slut på det roliga, det är sjukt ångest. Helt plötsligt ska man tillbaka till vardagen och börja bete sig som en människa som ska hålla till sina plikter igen. Jag är inte alls pepp på att gå till skolan och låtsas känna sammanhållning med folket där, och jag har ingen lust att plugga och ligga i innan studenten. Jag vill mest vara i solen och inte känna någon press alls.

Det är det som är problemet med mitt liv. Det är alldeles för mycket press/stress och för lite av det goda. Det är tröttsamt. Men visst, det är snart över när det gäller skolan, men sen ska man jobba och tjäna in pengar för att klara av att leva under sommaren. Det tar aldrig slut, och jag blir så disträ av allt.



---

Annars då? Jo, helgen spenderades med öl, repa/skriva låtar/planera inspelning, sol och mys. Fantastiskt, precis som en helg ska vara. Det var så surt idag bara, när jag skulle skiljas från the love of my life och åka hem till mig och bra känna den här hårda ensamheten som slår innanför bröstet på mig. Jag hade bara velat stanna kvar i hans säng och spela Sims 2, äta kakor, dricka kaffe och prata om allt och inget. Fast jag borde kanske inte klaga, han är ju trots allt i samma stad som mig, och jag är lycklig över att jag inte har ett distansförhållande som andra nära har. Jag sörjer med er!

Jag smakar hej-jag-har-slickat-tusen-kuvert i munnen och ska gå och borsta gaddarna. Sen blir det att kolla vidare på Insider och hata djurplågare.

Tja.

Jag är så förbannat trött på att vara sjuk. Så förbannat jävla trött på att ha det svagaste immunförsvaret på jorden (for the moment) och på att snyta och hosta mig igenom dagarna. Det är så sjukt jävla irriterande. Jag är trött på sjukhus, jag är trött på tråkiga sjuksköterskor som säger att "men du ska nog se, lilla gumman, att du blir frisk snart igen". JAG VET ATT JAG BLIR FRISK MEN JAG VILL FAN BLI FRISK NU.

Jag är full och borde sova, vilket jag ska.
Så, GODNATT, vänner.
Jag har inget viktigt att skriva om så jag tänker bara hålla käften.
Snart så blir bloggen snyggare också, tack var en viss brud vid namn Jessica.
YOU GOTTA LOVE THAT GIRL.

PUZZHEY.

Har ni tänkt på att det är så väldigt många saker man bara gör en gång i sitt liv? Man åker bara över Golden Gate första gången en enda gång i sitt liv. Det är som att mista oskulden. Jag miste så otroligt många oskulder under min resa i San Fransisco - och precis som med den riktiga oskulden så förstår man inte i ögonblicket att man bara kan göra det man gör en enda gång och aldrig mer. Jag kan aldrig mer åka över Golden Gate för första gången.

 

Första gången jag hade sex är idag totalt oväsentlig för mig, det var inget spreciellt överhuvudtaget förutom att det var första gången. Men det är väl inget fel med det, om man tänkte så fler gånger skulle man nog ha ett rikare liv.

Bäst av allt är nog att värdesätta varje gång man gör något, även om det verkar jobbigt så lönar det sig nog i längden.

Jag tror vi människor inte tar vara på sakerna som omger oss. Det vi ser som en normal vardag brukar ofta vara viktigare än vad vi tror. Vi låter minuterna passera oss som om dom inte alls gått förlorade (det kommer ju fler) men för varje minut som försvinner så har vi förlorat en del av vårt liv, som vi aldrig kan plocka upp igen. Ingen förstår det, inte jag heller. Det enda jag förstår och vet är att jag ska ta vara på den tiden jag har nu, uppskatta allt ur ett litet barns perspektiv. Eller ja, jag ska försöka iaf.

---

Idag skiner solen och det är vårväder. Jag är dock lite förkyld men det ska inte få stoppa mig från att genomföra dagens planer. Jag ska dricka vin med Rebecca och sen dra ut på krogen, vad som händer sen vet jag inte, men det blir säkert ett litet äventyr. Det brukar det ju bli när humöret är på topp.

 

Det är så otroligt mycket jag vill göra. Jag har tusen grejer på ett papper, men bläcket börjar blekna och jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Det handlar om framtidsplaner (jobba eller plugga?) och det handlar om äventyr. Det första ger mig ångest bara jag börjar tänka på det, jag vill varken bli vuxen eller utbildad. Jag trivs bra med att bara vara... Jag?

Angående äventyr så pirrar det i hela kroppen bara jag tänker på det. Efter sommaren åker jag tillbaka till underbara California och Oakland/San Fransisco, och ja, det kommer bli lika bra som sist. Cykla över Golden Gate-bron på nytt, dricka tusen Sierra Nevada varje kväll, skåla i champagne på en brygga i Saucelito, röka rullade cigg, gå på spelningar på Fillmore, äta frukost på Mama Buzz i Oakland och ja, jag kan hålla på i evigheter. En bilresa längs Cali's kust vore ju inte helt fel att göra om heller, åh gud. Jag vill dit nu.



Sen så är det ju att fixa en tatuering. Boka tid, välja typsnitt på texten och ha råd. Bara i den lilla saken ligger så mycket planering att jag får ont i huvudet. Och jag som bara ska skriva in Oakland. I vilket fall som helst så måste det göras, det är något jag brunnit för allt för länge.

Nej, nog om detta. Nu ska jag äta, det är nästa mål.

Jag tappar allt och jag bara gråter igen, det började igår för första gången på en hel vecka men nu gråter jag igen och det tar aldrig slut. Jag känner mig förseglad.

Repandet igår gick helt finemang! Vi körde igenom låtlistan, tog bort en låt och skrev en ny. Det gick väldigt kreativt till och det blev även lite öl att hinka i sig (4 st var). Det är gött att repa med några öl i sig, man kämpar och våga mer och ja, hej hopp, vad bra det blev.

Den nya låten fick ge utlopp för alla tunga känslor jag och bandet hade gällande Engla, och den blev Känslosam med ett stort K. Sången blev ångestfylld och texten kan nog få många ögon att tåras.
Det är så fruktansvärt underbart att repa med Tomas och Henke, och ännu bättre nu är att vi har en trummis som jag gått i skolan med, och det är superball. Det bästa, förutom att skriva nya låtar tillsammans, är att vi efter repen känner oss så stolta och kan sitta i timmar på en pub och prata om vad vi gjort. I love it.

Jag trodde aldrig att jag skulle klara av att vara med i ett band då jag alltid har gillat att spela och sjunga själv. Jag menar, det är ju då man får makten över allt som skapas, men det förändrades snabbt förra året då Tomas och Henke från MUG ställde upp i att vara med. Jag älskar dom killarna.
Michelle and Prince Charming, hell yeah.

Nä, nog tjatat. Nu har jag saker att stå i. Jag ska äta, tvätta och plugga.
PUSS.

Jag är inte alls efter när det kommer till nyheterna, det jag nu kommer skriva om har jag följt hyfsat och det är något som är så fruktansvärt att jag knappt kan skriva om det. Mina ögon fylls av tårar och jag känner bara en stark sorg inne i hjärtat.

Det här handlar om Engla Juncosa Höglund.



Engla hade varit ute med sina vänner och lekt vid en fotbollsplan och när hon skulle hem så fick hon för första gången cykla hem ensam, och för detta var hon överlycklig. Englas mamma hörde av henne på vägen hem, men det var det sista samtalet någonsin. Sen var hon borta. Jag minns när jag läste en av de första löpsedlarna, hur skärrad jag blev. "Signalerna som gått fram till Englas mobil under ett dygn har nu upphört."

Allt jag tänkte på då var min syster, om det hade handlat om henne. Hon är också tio år och hade det varit hon som varit borta hade jag varit så förtvivlad att det inte finns ord.

Nu är Engla död. Hon hade blivit bortrövad och mördad av en psykopat som förtjänar döden själv. Jag får så ont i kroppen när jag tänker på det här, och det svider i ögonen då jag försöker hålla tårarna tillbaka. Jag tittar på bilden på henne och jag kan inte alls föreställa mig hur hemskt det måste varit för henne, allt jag känner är smärta. Tänk att hennes lilla hjärta bara slutade slå till slut. Kämpade hon? Grät hon? Gav hon upp? Jag vet inte, och jag vill inte veta, men ändå kan jag inte sluta tänka på det.

Det känns så konstigt. Jag förstår inte hur man kan utnyttja och mörda någon, speciellt inte ett litet barn. Jag börjar gråta bara vid tanken på hur dåligt Englas anhöriga måste må just nu. Jag vill att Englas mamma ska veta hur mycket jag tänker på henne, och det är jag inte ensam om att göra. Hela Sverige har engagerat sig i flickans försvinnande.

Gång på gång, på gång, på gång. Hur länge ska detta få fortsätta? PREVENTION och ett FUNGERANDE rättssystem! Att något sånt här möjligen kan få hända i ett land som Sverige (Ja, i vilket land som helst) är helt oacceptabelt!

Min djupaste sympati till dom som stod Engla nära. Och till dig vackra, lilla vän. Vila i frid!

Okej, så fredagen innebar en fantastisk kväll med två underbara människor, Johanna och Sonja. Det blev öl, appletini, cigg och karaoke, vilka var helt fabulösa ingridienser till en bra kväll och jag kommer sent glömma den. Jag vet inte riktigt varför kvällen kändes så trygg, för egentligen så var den nästan som en vanlig utekväll, men det var bara något som låg i luften, och sen så kände jag mig så nära lyckan, för en gång skull.

Det är allt för sällan som jag är sådär varm inombords när jag är ute. Jag är väldigt ofta glad, men aldrig så glad. Det är ofta något kyligt som ligger och maler långt nere i magen (som jag aldrig kan sätta fingret på) och det kan förstöra, antingen i början av kvällen, men mest mot slutet. I fredags fanns det ingen kyla, ingenting, bara trygghet och värme.
Jag saknar kvällen redan.



---

Nu är det måndag och ikväll blir det till att repa med bandet. Äntligen har vi fått en trummis och det känns helt grymt! Han kan sina grejer och är tightare än tightast. Låtlistan blir längre och fler & fler låtar skrivs. Det känns så skönt att äntligen ha kommit igång på riktigt med musiken. Nu är det bara att ragga fler gig. Vi har ju redan ett i Sthlm på G, och det blir till sommaren. Jag längtar.

Förhoppningsvis drar vi några bers ikväll också. Det sitter ju aldrig fel!

Jag måste bara säga att The Shins har en så jävla bra skiva, Chutes Too Narrow. Den är sådär härligt lagom på alla sätt och vis. Inte för mycket röj, och inte för mycket lugn. Precis perfekt.

Med låtar som Saint Simon och Pink Bullets äger den mitt iTunes just nu, och ja, LADDA NER DEN! Piratebay.org is the shit!