- Mike Skinner

Jag älskar The Streets, det är helt sjukt hur mycket jag faktiskt beundrar denna brittiska rappare. Han är inte bara rolig, han är till och med klok, och han pratar cockney, vilket jag är extremt förälskad i. Det bästa är att han har Twitter och twittrar som en galning, det finns inget roligare än att läsa alla crazy grejer han gör, och jag kan inte tacka honom nog för att han spelar in låtar varje dag och lägger upp för gratis nedladdning. Tack Mike, tack Twitter!

Idag lade han upp en ny låt och jag är helt kär i den. A Blip On a Screen. En fantastisk kärlekslåt, den är nästan i klass med Dry Your Eyes, inte riktigt, men nästan.

Något som däremot inte känns så fint är att min dator har krånglat. Eller ja, min airport (inbyggt trådlöst för Mac) har krånglat. Jag var på MacForum med min lilla "bebis" (dvs. min MacBook) och dom kunde inte hitta något fel på den. Otur att den ska funka fint när jag äntligen tagit mig dit? Ja. Men i vilket fall som helst så ska jag försöka byta ut min jävla D-Link router (som suger otvättad pung) till en Airport Bas-station som är anpassad för Mac. Visst, den kommer kosta multum i pengar, men antagligen kommer det vara värt det.

Jag har jobbat hela helgen, på Liseberg, och jag måste säga att det var riktigt skönt att komma tillbaka till parken och avdelningen Parkvård. Sköna människor, sköna pengar. Jag hade morgonpass både lördag och söndag så jag började 8 eller 9 på morgonen. Har ju inte varit underbart med tanke på min sömnbrist det senaste men sen så fick man ju även sluta vid 5 eller 6 på kvällen. Förra säsongen, och min första, så hatade jag morgonpass, men nu kändes det inte så illa. Att tvätta varenda papperskorg i hela parken, torka av fågelbajs från alla statyer och rädda ank-familjer från att bli överkörda av Kanin-resan under testkörningen var inte så illa den här helgen. 

Nu ska jag äta en knäckemacka med saltgurka och sedan köpa ny kajalpenna. Kanske blir det även några öl senare.

... Nu era as, skulle ni allt se mig. Alla ni som har skrivit era fina böcker om bakfyllans inspirerande hänförelse, om det självutplånande jagets fantastiska rikedom. Kolla nu! Såhär är det. För här sitter jag nu, i en soffa mitt i en stad som glömt mig och tänker på alla gånger som NI, JUST NI, vägrade se mig, SE MIG! Ni har inte behandlat mig illa. Ni har inte behandlat mig alls. "Hon får skylla sig själv".

Jag anklagar ingen för att jag sitter här. Jag anklagar alla! 

Det är min gamla lärares fel som tog mig avsides en dag och sade att jag aldrig skulle bli något eftersom jag var för burdus för mitt eget bästa, jag anklagar mina föräldrar som helt säkert måste ha vaggat mig duktigt klumpigt eller låtit bli att vagga mig alls. Jag anklagar dom för att dom födde mig i den här staden. Jag anklagar min blyghet och min brist på förankring utanför mig själv. Jag hatar den här blygheten och vad den gör med mig. Det är min rädslas fel att jag sitter här, på den här jävla soffan. Det är min bristande talangs fel, och den här förbannade stans fel som alltid tyckt att jag varit en defekt, en sorts misshaglig utväxt som det nog skulle vara bäst att avlägsna.

Jag anklagar alla viktiga människor inom musikbranschen som med viskande röst i radio eller med pennan i runkhanden låtit bli att nämna eller skriva om mig.

Jag anklagar alla förebilder och hjältar jag har haft under mitt liv, som inbillat mig att det är coolt som fan att dricka fruktansvärt mycket sprit, att det är häftigt att dejta rock&roll-killar på vegetariska restauranger medan man spiller rödvin på sig själv. Jag anklagar systembolaget som den gången för inte alls så längesen öppnade dörren till paradiset. Jag anklagar varenda krog i hela världen, varenda litet inpinkat hål på hela det här klotet. 

Jag anklagar hororna på Rosenlundsgatan, torskarna som köper dom, dom utslagna nere i Nordstan, invandrarkillarna som rånar fyllona i Brunnsparken, knarkaren som snor pengar av sin bästa kompis, dom fattiga som tjuvåker på spårvagnen, jag anklagar kontrollanten som sätter dit dom, jag anklagar kontrollantens morsa som födde honom...

Jag anklagar alla, inklusive mig själv.

Yta och själlöshet har blivit honnörsord, visionerna finns inte längre, ju svårare tiderna blir, ju tätare knyts famnen om den egna klanen, den egna rörelsen, den egna generationen. Jag är inte en del av den, av alla dom som skrämmande nog ser sig som vinnare i en nedåtgående spiral av våld, droger och bidrag och utan all tillstymmelse till förankring i något verkligt hållbart och att plöja sig igenom en hundrasidig roman om det stockholmska kroglivet som en litterär bragd och vid minsta ansträngning ger man upp sitt liv, sitt verkliga liv och föreställer sig att det ligger ett värde i att leva på ytan av sig själv, att ge upp den innersta kärnan, som om den vore meningslös och bara till besvär.

Jag vill inte läsa alla dom där generationsromanerna, vad har dom med mig att göra, jag lever utanför tiden, i en fri zon, i ett laglöst land.

I skolan fick man lära sig att Strindberg var kvinnohatare och Nietzsche sjuk i huvudet och att allt som har något att säga till oss idag, om hur vi lever våra liv, det är bara stendött och trist och saknar all form av förankring. Drömmen är att bli testbild eller dum fjolla i MTV och det finns ingen substans någonstans och jag känner mig lika illa till mods varje gång jag får min generations villkor upplästa för mig.

Jag tillhör dom inte. 

Jag är ingen jävla slacker, jag är bara född på 80-talet, det är inte mitt fel.

---

Jag ska skriva mer sen, har mycket i huvudet, men måste gråta till Conor lite till. Sen duscha. Sen skriva. Sen Pustervik och Grand Archives. Peppad.

Jag minns hur jag satt där på en uteservering på Carnaby Street, maxad och skrämd, tittandes på mästerverket London genom mina solglasögon och tänkte "I helvete heller att jag finner mig i något, fuck Sverige, get lost, det är jag och kärleken, just nu, just här, i Great Britain på gott och ont".

Sverige är en suddig linje, ett bortglömt land eller möjigen på sin höjd ännu några droppar gult och blått blod i min kropp och "gå inte på det" tänker jag och mördar tanken, "bli inte en av dom nio som går på det, bli för fan den tionde som vågar stå utanför allt det där".

Jag har inte sovit mycket i natt, kanske 2 timmar, men det har varit gött, och jag har fått mycket gjort. Sist men inte minst så har det fått mig att klura ut vissa saker i mitt liv. Jag har skrivit listor på vad som ska göras, på vad som inte ska göras, och på min framtid. Känns skruvat, men jag har nog planerat in 10 år av mitt liv, allt finns i ett Word-dokument. Konstigt? Ja, kanske, men jag kände att det behövdes. Jag behöver riktlinjer att följa så att jag inte ramlar tillbaka i hålet där jag var för nästan ett år sedan.

Och sen när blev det skruvat att ta tag i sitt liv? 

Nu ska jag lyssna på Kings of Leon och kanske sova en timma. Sen måste jag iväg och träna.

Det bor en panik här strax intill. Det finns ett rum här inne som man inte hunnit möblera. Det finns mörker där... mörker, märken och vassa kanter... NI! 

Dom flesta av er är så bra på att låsa det där rummet och hummande sitta och nicka i stolen när nyckeln kommer på tal... Ni vet faktiskt inte... Ni har glömt och därför måste sådana som jag minnas för er. Vem skulle annars skriva ner historien? Vem skulle annars formulera era levnadsvillkor? Sekunderna när ni tvekar, visst blir dom färre? Visst känns dom inte riktigt som era? Det är bra. Det är så det måste bli. Och det finns ingen avund, ingen rädsla längre, knappt ens en fundering kring varför.

Men varför? Kära NI med stora bokstäver... Varför kan vi inte mötas? Varför krävs det alltid så oerhört mycket för att vi ska kunna mötas? Varför törs dom flesta av oss bara vara oss själva i ensamhet, när ingen ser på..? Varför får våra drömmar fritt spelrum först när vi försäkrat oss om att dom inte kan slå in? Vad är vi så rädda för? Egentligen? Vi rör oss som bakom glas, bakom varmt glas.

Det är så mjukt och böljande under våra fingrar.

Jag tittar väldigt sällan på tv-serier, för det är så sällan som jag verkligen fastnar för dom. Och om jag mot förmodan kanske fastnat för vissa (Desperate Houswives t.ex) så är det bara för en kortare period. När det gäller de tre serierna där ovan, så är det serier jag alltid kommer gå tillbaka till. Dom tre serierna är dom som jag kommer sitta och ha serie-marathon med om 10 år, 20 år och till och med 30 år. 

För att avsluta denna blogg-post, så vill jag bara tacka Josh Schwarts för att han skapar detta ögon-godis som får mina tråkiga dagar lite roligare. Tack.

Bra, Michelle. Ja, ja. Jag ska jobba klockan tolv, så jag kan däcka ihop i sängen i bara en liten stund till, och lyssna på Okkervil River, som jag förövrigt, drömde om i natt. Det var fint.

Vädret är underbart fortfarande, och jag tackar gud för det. Våren kom till slut. Idag har jag planer på att gå på ett födelsedags-galej på Hisingen, så jag borde kanske hoppa in i duschen för att göra mig färdig. Jag ska bara äta lite lax och njuta av den här videon först:

Enjoy!

---

Det är väl att gå till överdrift genom att påstå att jag har varit med alla dina vänner..? Eller... Kanske inte. Smickrande att du vill vara med mig ändå. Cheers, Doug, för att du mailade mig den här informationen.

Om ni ursäktar, nu ska jag titta på Chuck.

---

Det är helt sjukt. Jag är inte ensam om min kärlek till Conor, och det är skönt. Sonja, du är underbar.

***

Jag har precis tittat färdigt på One Of My Kind, dokumentären om Conor Oberst and The Mystic Valley Band, för tredje gången (ja, I'm always overdoing it) och jisses, I love it. Shit, jag är verkligen inne i en fet Conor-period igen, och det känns bra. Som att möta en gammal vän och ta upp all förlorad tid. Exakt så känns det.

... Bara njuter av att livet faktiskt är helt okej, ändå.

Cred till dom som gör serien, inte nog med bara Band of Horses så har jag hört många andra bra låtar av band jag gillar... Under bara tre avsnitt! Hot Hot Heat, Grand Archives, Bright Eyes, Arctic Monkeys, Kings of Leon och Okkervil River... För att bara nämna några få. 

Ni måste verkligen kolla in den här serien. Skit i IPRED, ladda ner, gör vad som helst, det här är nämligen bara för bra för att missas!

(Nu ska jag sluta blogga om Chuck. Iallafall för ikväll.)

Men som sagt, humorn. Nyss låg jag på golvet och skrattade hårt, och inte nog med att deras diskussion var sjukt kul, så är det dom sa något jag själv skulle kunna har sagt. Inte helt och fullt i exakt samma ord, men när det gäller Apple och deras datorer (och egentligen allt från Apple, jag är besatt av Apple) så vet ni ju hur jag är:

- Eh, Chuck, can you fix this computer?

- I'm kinda busy and... Why can't you and Morgan do it?!

- Chuck, seriously, we're Mac people, IT artists. We don't do PC.

Gud. Jag håller med. Mac är verkligen inte bara en dator, det är en livsstil. En konstform.

Och plötsligt är allt för sent...

Jag står där ensam under taken och på Carnaby Street har någon letat efter livet men bara funnit tomma papperskorgar efter nätter av iskalla minnen utan sorg men fulla av skavande kanter, som en bok som aldrig lästs. Medan klockorna slår för en sista strid ligger verserna utspridda på golvet. Jag känner hur jag fastnar i ambivalens över en förlorad tid när allting slutat hända, när allting är för sent. Jag fick aldrig chansen att glömma trots att minnen är som sand och dina fingrar släpper taget om ett allra sista blad.

Vid Great Portland Street går tunnelbanan ned, precis som solen, över nån som aldrig vågat drömma och jag går där ensam under träden medan ljuset slocknar kring en tid som rinner ut. Jag var alltid full av glädje tills min rastlöshet fick grepp om livet, slängde mig mot väggen, över stupet och in i mörkret som en natt av sömnlöshet.

Plötsligt har allting redan hänt.

Och när sista scenen spelas står jag ensam vid en sjö under himlen som jag vet att minnena passerat medan jag letat efter lyckliga slut. Jag ser mig omkring i dunklet, tar ett sista andetag och plötsligt har allting redan glömts som en bok som lästes alldeles för snabbt, på ett språk som ingen talar.

Till slut finns inget kvar...

Jag var en tid av liv och av förtjusning och i en rökig källare i Notting Hill letar jag efter gnistan som ska tända den eld som aldrig slocknar.

Återigen faller man tillbaka hårt på någon annans ord, och trots att fallet är hårt så gör det inte ont, nej, det är tryggt och det kanske inte är nyttigt, men vem har sagt att nyttigt alltid är bra? Jag gillar att lyssna på texter som är lika bipolära som jag själv, jag gillar att jag inte är ensam, men framför allt så gillar jag att det faktiskt finns någon där ute som kan sätta ångesten på papper, sätta ihop den till en låt, göra ångesten levande. Min ångest får mig att vilja dö, men den känslan är som bortblåst när man hör någon sjunga om ens liv. 

I got a flask inside my pocket, we can share it on the train
And if you promise to stay conscious I will try and do the same
We might die from medication, but we sure killed all the pain
But what was normal in the evening by the morning seems insane

Ja, den här ångesten är på riktigt, och det är jag som är Lua. Conor, det känns som att vi känner varandra.

När jag börjat på en låt, och kanske har hunnit med att få ner en halv vers, då vet jag på ett ungefär vilken sinnesstämning låten kommer ha, och tro det eller ej, men den här är ganska varm, ganska hoppfull (ja, jag kan säga det trots att jag nyss bara börjat), och den har redan en titel. L.M.S. Vad det står för kan ni ju klura på själva, mer säger jag inte nu...

... För jag måste fortsätta innan jag tappar lusten.

Därför har jag nu bestämt mig för att lyssna på Bright Eyes, vilket är klokt, för Conor sjunger om det jag känner. Fylla, knark, sorg. 

Inget mer brittiskt för ikväll, tack.

Period.

Trots att solens alla strålar sken över Majorna så drog jag bara ner persiennerna så att jag kunde få gråta till Rädda Willy ifred. Jag har försökt sova, det utan att lyckas. Jag har försökt sätta mina känslor på papper genom att försöka skriva en låt, till och med det misslyckades jag med. Jag har lyssnat på We Are Scientists utan att njuta, och mest av allt så har jag nog bara velat knarka, bara bli sådär överdrivet sunkig och inte bry mig om något alls. Typ som Pete Doherty (jag trodde aldrig att jag skulle nämna honom).

Jag tänkte spendera resten av kvällen med att dricka öl, lyssna på Conor Oberst, må illa och röka tills min röst är lika skön som Tom Waits.

Bipolär är efternamnet.