Jag struntar fullständigt i vad andra tycker om dig. Det viktigaste är väl vad jag tycker, eller hur? Jag råkade visst kunna falla för en "ginger".

Jag sitter på trappan upp tlll vår dörr och tänker tillbaka på hur mycket jag tyckte att det såg ut som husen i Notting Hill, och jag hade inte fel. Området är lika mysigt, men känslan är annorlunda. Jag sitter här och tänker tillbaka på min dröm; på hur nervös jag var. Jag är fortfarande nervös, varenda sekund. Men, jag har upplevt så mycket här, och utvecklats till något så mycket bättre.

Till och börja med... Jag och Alan funkade inte. Dag tre insåg vi båda att vi var över varandra, men, vi kommer vara nära vänner. Så, vad händer just nu? Jag överväger bar-jobb/nanny-jobby OCH jag har dejtat en New Zelander som heter Jack och även en engelsman vid namn James. Jag tror James är mer min typ av kille. Han är DJ och lyssnar på exakt samma musik som jag. Och då menar jag verkligen EXAKT. Jack är annorlunda. Han är supersnygg vilket James inte är men ja, det är något som inte stämmer fast vad vet jag ännu. Sådant här ska ta tid.

Jag pratar på. Som vanligt. Jag borde hålla tyst och sova, för jag måste orka shoppa vintage imorgon.

Så det är fredag och ikväll ska vi fira vår house mate Dan som fyller år. Det blir Portobello och öl, öl, sprit och... Öl. Det kommer bli grymt. Jag behöver komma ifrån Hammersmith lite. Uppdaterar antagligen i dagarna som kommer...

Jag har inte känt någon förtvivlan sen jag flyttade, vilket är ganska befriande, men jag har känt förvirring dra sig genom hela kroppen, och det händer att jag om natten ligger vaken och bara vrider mig i sängen. Jag tror dock inte att det är något konstigt med det. Det här är ju helt nytt för mig, det här är ju inte pissiga Sverige som nästan är det enda jag känner till. Det här är London.

Det nya kvarteret jag bor i är inte alls som Chapmans torg, det är mer rogivande och det finns mer att göra. Fler pubar, fler caféer, fler människor, fler affärer (allt från boots, blommor, möbler och vanlig grocery)… Mer liv. Och betydligt mer lugn. Här vaknar man inte mitt i natten av att något fyllo står och gormar så att det ekar mellan husväggarna. Här blir det inte inbrott i kiosken varannan månad. Nä, det här är minsann inte Chapmans torg. Det här är Hammersmith.

Och visst fasiken är transportmedlen här mycket bättre.  Här slipper du människor som envist måste prata med dig, som på spårvganen. Du blir lämnad ifred, precis som du vill ha det, och det går fort. Du slipper åka i hundra år för att ta dig dit du ska och du kommer dit du vill. Visst, det är vissa fördröjningar ibland, men inte fan är det ”Västtrafik informerar… bla bla bla” och du får vänta i en evighet. Nej, det här är inte Västtrafik, det här är the Underground.

Det är här underbart i jämförelse med Sverige.
This is England.

Det känns som att mitt liv precis börjat. Som att dom 20 åren jag levt bara har varit en långsam start på det som komma skall. 20 år i en trygg bubbla där du får allt serverat. Du har din familj och dina vänner, du går i skolan, du letar jobb, du kan din tillvaro. Så när frågan dyker upp… “Var ser du dig om 5 till 10 år?”, då vet jag inte riktigt vad jag ska svara, för jag har inte tänkt på det. Det jag känner till är tryggheten, och för mig är trygghet lycka. Jag vill känna att jag hör hemma på en plats, och därifrån kan jag sedan ta mig framåt och utvecklas.

Jag tror att jag personligen alltid har valt att leva i nuet, för det är det jag känner till. Visst kan man styra sin framtid till en viss del, men det är ju vägen framåt som måste fungera. Om man lever år efter år med något man inte trivs med, hur ska man då kunna lära känna sig själv och finna den trygga tillvaro man vill ha?

Att skriva ett CV känns så opersonligt, hur ska jag få ner det jag har att erbjuda på ett papper? Hur ska jag kunna svara på alla frågor som en arbetsgivare kan tänkas ha när jag knappt vet själv? Allt jag känner till är ju nuet, och hur jag vill ha det JUST NU. Jag vill vara trygg, och jag tycker inte det är för mycket begärt.

Det  är många tankar som dyker upp här i London, speciellt nu när man letar jobb, vänner och… Ja, nu när man helt enkelt letar efter sitt nya liv.