Show me how your parents danced

Jag försöker ta på känslan som ligger och gnager, men det är omöjligt. Lika omöjligt som att somna om när man vaknar klockan 3 på morgonen och inser att Efterlyst är på; man vill inte höra om mördade barn och försvunna kvinnor. Den här dagen kommer nog arta sig. Hoppas jag.

Nu är det bara att skriva.

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0