Caution..!

Ibland blir man lite lätt chockad av omställningar. När man har gått i flera månader utan att gå ut, när man medvetet hållit sig borta från att dricka och allt som hör till, så känns det som ett helt nytt liv när man plötsligt letar sig ut bland sina medmänniskor igen. Man dricker alkohol, man vet inte sina gränser, man tror sig veta sina gränser, fast som sagt, man har ingen aning. För allt som tidigare var ens liv och vardag, så till den milda grad att man levde på varje klunk bärs man kunde få för det var det som fick en att känna meningen med livet, allt det uppfyllde en med så enormt mycket att man till slut visste varken ut eller in och inte klarade av mer utan såg sin egen förintelse i varje bägare som tappades upp inför ens ögon. När man förlorar sin bästa vän och tror att man inte har någonting kvar, man tror att livet är över och allting, vare sig det är musik eller tv eller vardag, är allt som finns kvar, men det hjälper inte, för man är tom inombords, för den man älskat mest under ett helt år bara försvinner, då griper man desperat efter allt man kan ty sig till.

Det spelar ingen roll vad som hände sist. Om man kommer till insikt och klarhet på golvet i en polisstation med en alkoholmätare långt ner i svalget, om man spenderar natten med att ligga och försöka kväva sig själv i en skumgummimadrass täckt i vax, om man slår ihjäl dödtiden på akutmottagningen med att bita sig själv i armarna tills man inte känner något längre, så är man ändå tillbaka några dagar senare. För man tror alltid att det bara kan bli roligare. Om fyra öl kan göra en lycklig, så måste fyra till kunna göra en dubbelt så lycklig. Oftast blir det bara tvärtom, och oftast hamnar man bara rätt ner i rännstenen. Och inget kan få en att gå tillbaka till det där fyraölsstadiet, inte ens två fingrar i halsen för att tvinga upp öl fem till åtta. Det bästa man kan hoppas på är att inse att man sabbat ännu en lovande kväll och ta sig hem från Mölndal utan spårvagnskort och bärandes sina krossade förväntningar och drömmar som en clowndräkt för allas underhållning.

När man lägger allt det där bakom sig och beslutar sig för att koncentrera sig på ett nyktert leverne så hittar man andra saker att ty sig till, och de är inte alltid de rätta. En sådan enkel sak som vanliga hederliga känslor kan bli en fasad som man sätter upp för att dölja andra känslor som man inte har lika lätt för att hantera. Det är inte det att man inte vill känna. Den bästa känslan i världen är att vara kär och vara tillsammans med någon och vilja vara tillsammans med någon hela tiden. Men när man brukar känna för mycket och fokusera allt, precis allt, på känslorna för stunden, kan det bara sluta med att man blir rädd för att skjutas i sank. För att förklara så är jag en människa som känner mer än jag egentligen klarar av. Min empati är större än vad jag själv är. Och jag älskar kärleken mer än vad jag älskar mig själv. Det skrämmer mig. Jag vill känna mig självständig och inse att jag klarar mig själv, jag vill lära känna mig själv, veta vem jag är, var fan jag står i livet och vad jag vill göra med mig själv. Just nu vet jag ingenting, trots att jag kommit en jävla bit på vägen, så vet jag inget alls. Jag anser mig själv vara en väldigt smart tjej, jag har en stark vilja och jag har många behov, jag är krävande, men det behöver inte alltid vara negativt, men hittills i livet känns det som det varit min stora motgång.

Jag är jävligt trött på att leva ett osäkert liv där jag varken vet ut eller in när det kommer till vänner, familj och kärlek. Jag är trött på att varje dag vakna upp och känna att jag ännu en dag måste vara ännu ett kugghjul i livets smutsiga fabrik. Allt jag vill är att känna tryggheten från de ensamma som är precis som jag, de som faktiskt har insett att man aldrig är ensam om att vara ensam. Just nu känner jag mig ensam och det är en mänsklig rättighet att vara en del av världen man lever i.

Inget skrämmer mig mer än döden. Inte döden i sig, utan tanken på att döden ska komma emellan mig och det som måste ske. Det känns som om jag inte fått visa dem jag älskar mest vad jag egentligen går för. Jag är en kämpe med fel och brister, och tyvärr tar dessa antagligen över när de som jag bryr mig om mest tänker på mig. Jag lyckas alltid få mig själv att framstå som en idiot när jag trots allt har kämpat och vuxit mer under två månader än vad en annan männsika hade gjort under ett helt år. Det är ledsamt att när jag försöker ha kul alltid lyckats få folk att se mig i dålig dager. Därför är jag rädd för att dö, rädd för att dö som en dålig människa.
 
Staden jag bor i har tröttat ut mina muskler, har tröttat ut min handläggare på arbetsförmedlingen, min framtida socialsekreterare och min nuvarande chef. Jag är trött på att vara trött, jag är trött på att vara disträ. Mitt liv förtjänar mer än att bara sitta och spela Guitar Hero vid varje ledig stund jag har.

Jag har så jävla mycket mer att ge.

RSS 2.0