Tjugotusennånting (Lost in London)
Vad händer när allting är för sent?
Plötsligt vänds ett sista blad och ingenting är längre nytt eller ens som det alltid har varit. Bara minnen lever vidare som askan från en bok som bränts och en eld som just har slocknat. Jag går där ensam under himlen och på ett hotell i Islington sitter nån i baren natt efter natt av sömnlöshet för en dag som aldrig kom, som aldrig visade sig i fönstret och som gled undan som händerna runt sand.
I en spegel fastnar blicken på den tid som flytt och jag minns varför allting redan hänt. Igår var liv och förtjusning men sen dess har eldar och stjärnor slocknat och en ny dag utan ljud men full av ekon väcker mig till liv med solsken.
Plötsligt vänds ett sista blad och ingenting är längre nytt eller ens som det alltid har varit. Bara minnen lever vidare som askan från en bok som bränts och en eld som just har slocknat. Jag går där ensam under himlen och på ett hotell i Islington sitter nån i baren natt efter natt av sömnlöshet för en dag som aldrig kom, som aldrig visade sig i fönstret och som gled undan som händerna runt sand.
I en spegel fastnar blicken på den tid som flytt och jag minns varför allting redan hänt. Igår var liv och förtjusning men sen dess har eldar och stjärnor slocknat och en ny dag utan ljud men full av ekon väcker mig till liv med solsken.
Och plötsligt är allt för sent...
Jag står där ensam under taken och på Carnaby Street har någon letat efter livet men bara funnit tomma papperskorgar efter nätter av iskalla minnen utan sorg men fulla av skavande kanter, som en bok som aldrig lästs. Medan klockorna slår för en sista strid ligger verserna utspridda på golvet. Jag känner hur jag fastnar i ambivalens över en förlorad tid när allting slutat hända, när allting är för sent. Jag fick aldrig chansen att glömma trots att minnen är som sand och dina fingrar släpper taget om ett allra sista blad.
Vid Great Portland Street går tunnelbanan ned, precis som solen, över nån som aldrig vågat drömma och jag går där ensam under träden medan ljuset slocknar kring en tid som rinner ut. Jag var alltid full av glädje tills min rastlöshet fick grepp om livet, slängde mig mot väggen, över stupet och in i mörkret som en natt av sömnlöshet.
Plötsligt har allting redan hänt.
Och när sista scenen spelas står jag ensam vid en sjö under himlen som jag vet att minnena passerat medan jag letat efter lyckliga slut. Jag ser mig omkring i dunklet, tar ett sista andetag och plötsligt har allting redan glömts som en bok som lästes alldeles för snabbt, på ett språk som ingen talar.
Till slut finns inget kvar...
Jag var en tid av liv och av förtjusning och i en rökig källare i Notting Hill letar jag efter gnistan som ska tända den eld som aldrig slocknar.
Jag står där ensam under taken och på Carnaby Street har någon letat efter livet men bara funnit tomma papperskorgar efter nätter av iskalla minnen utan sorg men fulla av skavande kanter, som en bok som aldrig lästs. Medan klockorna slår för en sista strid ligger verserna utspridda på golvet. Jag känner hur jag fastnar i ambivalens över en förlorad tid när allting slutat hända, när allting är för sent. Jag fick aldrig chansen att glömma trots att minnen är som sand och dina fingrar släpper taget om ett allra sista blad.
Vid Great Portland Street går tunnelbanan ned, precis som solen, över nån som aldrig vågat drömma och jag går där ensam under träden medan ljuset slocknar kring en tid som rinner ut. Jag var alltid full av glädje tills min rastlöshet fick grepp om livet, slängde mig mot väggen, över stupet och in i mörkret som en natt av sömnlöshet.
Plötsligt har allting redan hänt.
Och när sista scenen spelas står jag ensam vid en sjö under himlen som jag vet att minnena passerat medan jag letat efter lyckliga slut. Jag ser mig omkring i dunklet, tar ett sista andetag och plötsligt har allting redan glömts som en bok som lästes alldeles för snabbt, på ett språk som ingen talar.
Till slut finns inget kvar...
Jag var en tid av liv och av förtjusning och i en rökig källare i Notting Hill letar jag efter gnistan som ska tända den eld som aldrig slocknar.
Nu är det bara att skriva.
Trackback
