Lite kärlek till Nebraska #5
Ja, han är fortfarande fast i huvudet på mig.
Hey, update!
Jag sitter och njuter av komedi på hög nivå. Flight of the Conchords och Rhys Murray (som inte bara spelar Murray, the manager åt Flight of the Conchords, utan som även är en grym stand-upp komiker). Ja, jag njuter. Jag har haft ett par tuffa dagar på jobbet och det känns skönt att bara få sitta och skratta. Jag älskar verkligen Flight of the Conchords, dom är så jävla skickliga musiker och komiker, och jag avundas deras talang.
Förutom all denna komedi, så njuter jag även av att sitta och lyssna på Monsters of Folks (Conor Oberst, Jim James M. Ward m.fl) live-skiva, och jisses, jag älskar det. Jag längtar efter själva albumet, det kommer bli helt fantastiskt. Det blir ju allt som Conor är delaktig i.
Imorgon jobbar jag 08.00 till 17.00 och sen är jag ledig i två dagar. Familjen åker hem till Irland i tio dagar och jag kommer ha lägenheten helt för mig själv. Jag planerar att ha lite fest och bara leva livet. Jag har varit lite seg på bloggen ett tag, och jag kommer återkomma med varför. Inte just nu bara.
Nu ska jag fortsätta med skratta och njuta.
Kärlek?
Hur beskriver man kärlek för någon? Räcker det med "hjärtat säger BANG BANG BANG" eller måste det vara "jag tror det är vi för alltid"? För det första så tror jag inte på "för alltid" längre. För det andra så låter "BANG BANG BANG" för lite, det är inte uttrycksfullt nog. Det måste finnas ett mellanting, något som beskriver till 100% vad kärlek är för mig, och vad min kärlek för någon annan betyder, för både mig och personen det gäller. Jag har inte hittat det där mellantinget ännu, men jag spenderar inte 24/7 för att hitta det heller. Det hade bara varit skönt att kunna tala om för den jag älskar hur jag känner. Jag antar att det kommer, när jag minst anar det. Jag antar att kärlek inte alltid kommer vara ett mysterium. En dag kommer jag nog till och med inte ens bry mig om hur man beskriver det, det kommer vara en dag då jag litar på kärleken fullt ut.
Jag känner mig inte stressad. Mitt liv har ju precis börjat, och jag har äntligen börjat förstå vad det egentligen går ut på. Mitt hjärta säger BANG BANG BANG.
Natten gör sitt
Det är kvavt i mitt rum, det har varit det i någon vecka nu. Den tryckande sommar-värmen rycker upp mig ur min sömn och jag får med trötta fötter stiga upp och gå till fönstret för att öppna det lite till. Det har blivit lite av en rutin den senaste veckan. Vakna. Gå upp. Öppna. Även den här natten. Den enda skillnaden nu är att jag fastnade vid fönstret. Där borta, på andra sidan kanalen, på Hisingen, såg jag hur det blixtrade och det dova mullret från nedslaget fick mig att känna en upplyftande känsla. En känsla av lättnad. Den tryckande värmen kanske har gjort sitt nu.
Den tryckande värmen har nog gjort sitt nu.
Så nu sitter jag här, det luktar sommar-natt och jag väntar in regnet från Hisingen. Helt plötsligt känner jag mig inte så trött längre, snarare vaken. Rofylld. Jag är fylld av en känsla som säger att "sova kan man göra när man dör", och det stämmer. Jag planerar att sitta kvar här ett tag, jag behöver inte gå tillbaka till sängen. Jag föredrar fiskmåsarnas rop till varandra och natten som på sitt sätt viskar ut alla sina innersta hemligheter. Jag lyssnar och lär. Livet behöver inte vara mer spektakulärt än så, nej, det behövs inte alltid människor, musik eller glädje för att inse att man faktiskt lever ett liv.
Ibland behöver man bara vakna mitt i natten av att fukten i pannan blir allt för påtaglig, gå upp till sitt fönster och titta bort på Hisingen. Jag lever.
Snart så, love
Visst pulserar jag mera nu men risken är större för hjärtesorg, ja, jag kan nog säga att du ger mig lite mer än vad många andra har lyckats ge men fortfarande är risken större för sånt som hjärtan egentligen inte tål. Sen februari har du lirkat bland mina nerver, nått dom mest känsligaste, fått mig att välja mellan ja och nej... Och allt är okej, det är okej när du är i mig, saken är den att Touché!
Du har mig. För guds skull. Du har mig.
(Mindre än 50 dagar kvar nu.)
