Ibland tror jag att det inte finns någon himmel, och även om det gör det så är den täckt av tunga moln som oundvikligt kommer att spy ut sitt innehåll över oss som bara försöker leva våra liv. Det är den himlen som hindrar själva solen från att skina, och den gör det för att såna som Vi inte ska få chansen att sätta färg på vår hud eller andas en luft utan skuggor av regn.

Ibland tror jag att allting som är fint bara finns till för att vi ska lida ännu mer av det som till sist kommer att krossa våra hjärtan och knäcka våra ben. Att lyckan aldrig kommer att vara längre än den tid det tar för såren att läka och minnena att suddas ut.

Ibland trodde jag att världen var sådan.

Sedan träffade jag dig.

Ljusen har slocknat i mitt rum på Biscay Road. Dom har slocknat och blivit ivägslängda. Jag hade gärna packat ner dom men det fanns inget stearin kvar. Lukten lever dock vidare, fast kommer inte göra det imorgon. Fönstret är öppet då jag vill vädra ut. Vädra ut allt som är jag. För jag lämnar ju på lördag och någon annan kommer flytta in här. Jag vill inte ha delar av mig liggandes i luften. Det är för personligt. När jag lämnar det här rummet så följer allt som har varit jag med mig. Inget ska stanna här.

Allt är nerpackat. Rummet är tomt. Det enda som är kvar är bilderna på väggarna och dom tar jag inte ner förrän det bara är 10 minuter kvar innan jag måste lämna. Bilderna är "hemma". Ett år av mig ligger och dunkar i väggarna, i golvet - i varenda möbel. Men i bilderna, tavlorna... Där ligger bara det som jag känner till, mina hemligheter.

Jag påbörjar ett nytt kapitel, likaså gör någon annan samma sak. Det enda vi kommer ha gemensamt är att vi har bott i samma rum. 50 Biscay Road.

Jag kom precis hem och jag mår väl sådär. Jag har en spellista som kallas "vackert", och normalt sätt brukar låtarna få mig att njuta av livet... Just nu känner jag bara "I'm so sorry about what we've all become". Pratade med vänner ikväll om hur mycket livet kan förändras under så kort tid. Mitt liv har förändras väldigt drastiskt under bara en vecka. Det är ju så mycket som är på gång. Nya jobb, ny bostad (och annat som är lite hemligt, för tillfället).

På ett sätt så kommer väl mycket vara samma också. Jag är kvar i Fulham, där jag hör hemma. Fotbollen, river Thames, mina favorit-pubar. Det är bara det att jag aldrig har varit bra på att ta till mig förändringar till en början. Jag blir rädd - tänker att det inte kommer funka. Men så funkar det ju alltid ändå. Ja, jag borde bara hålla käften och vara stark. Allt kommer bli bra, till och med bättre!

Jag dricker Strongbow, lyssnar på "vackert" och fick precis ett sms av min älskade. Varför klaga? Ibland vet inte ens jag.

DET ÄR BRA ÄNDÅ.

Jag är så fruktansvärt förbannad. Eller nej, inte förbannad. Mer irriterad och lite sådär hej-jag-vill-gråta-en-skvätt. Varför? Jo, såhär är det! Levis åker iväg till Tyskland idag för jobb-relaterade grejer och han berättade för mig igår att han inte riktigt vet hur länge han blir borta. Okej, tänkte jag. Tråkigt... I vilket fall som helst så bestämde vi oss för att vi skulle ses i Chiswick för lite fika och promenad och jag berättade detta för chefen och hon gav mig tillstånd att vara ledig hela eftermiddagen.

Men, change of plans. 5 JÄVLA MINUTER INNAN JAG SKA LÄMNA HUSET RINGER TELEFONEN OCH JAG MÅSTE TYDLIGEN JOBBA ÄNDÅ! Jag fattar inte vad det är för fel på människor. Fan vet när jag får träffa min pojkvän igen. Han sa att det kunde ta allt mellan 2 dagar - 2 veckor. Jag hoppas på två dagar.

Förlåt för ett hemskt tråkigt inlägg men surare kan ingen vara och jag tänker åka till Putney ikväll och dricka öl för att tänka på annat. Punkt slut.

 

 

 

 

...Om 17 dagar har jag nytt jobb och ny bostad i Fulham. Jag hade inte kunnat vara lyckligare över detta. Jag känner att jag har jobbat klart med denna familjen och det är dags att hitta en annan. Bostad är redan fixad. Jag är glad tjej!

Och det är höst nu, lite läskigt. Tiden går och går! Jag har lite brottom nu men jag ska skriva lite oftare här nu tänkte jag. Jag får ta mig tid till det. Har saknat bloggandet och det händer så mycket intressant i London hela tiden så det vore ju fy skam att inte berätta om det!

Ps, Jag och Levis har varit ihop i mer än ett år nu. WOW. And do I love him? Yes. More than ever.
Ds.