Yta och själlöshet har blivit honnörsord, visionerna finns inte längre, ju svårare tiderna blir, ju tätare knyts famnen om den egna klanen, den egna rörelsen, den egna generationen. Jag är inte en del av den, av alla dom som skrämmande nog ser sig som vinnare i en nedåtgående spiral av våld, droger och bidrag och utan all tillstymmelse till förankring i något verkligt hållbart och att plöja sig igenom en hundrasidig roman om det stockholmska kroglivet som en litterär bragd och vid minsta ansträngning ger man upp sitt liv, sitt verkliga liv och föreställer sig att det ligger ett värde i att leva på ytan av sig själv, att ge upp den innersta kärnan, som om den vore meningslös och bara till besvär.

Jag vill inte läsa alla dom där generationsromanerna, vad har dom med mig att göra, jag lever utanför tiden, i en fri zon, i ett laglöst land.

I skolan fick man lära sig att Strindberg var kvinnohatare och Nietzsche sjuk i huvudet och att allt som har något att säga till oss idag, om hur vi lever våra liv, det är bara stendött och trist och saknar all form av förankring. Drömmen är att bli testbild eller dum fjolla i MTV och det finns ingen substans någonstans och jag känner mig lika illa till mods varje gång jag får min generations villkor upplästa för mig.

Jag tillhör dom inte. 

Jag är ingen jävla slacker, jag är bara född på 80-talet, det är inte mitt fel.