Alla måste känna nostalgin ibland, speciellt när tanken på ens barndom kommer upp, och det utan förvarning. Man får bara den där speciella känslan i hela kroppen och det pirrar lite i magen. Det är läskigt hur fort man faktiskt växer upp och hur lite man sedan tänker på det som varit, på den tiden som kanske till och med varit den bästa tiden i ens liv.

Jag är uppväxt på Hisingen, den stora ön mitt i Göteborg med sitt Ramberg(et) och det är med blandade känslor jag tänker tillbaka på min barndom. Jag hade en bråkig skara av vänner och vi drog inte alltid jämt. Jag minns hur man bytte bästis varannan dag, jag minns vilda lekar i Keillers Park och jag minns att vi, trots alla bråk, höll ihop. I vått och torrt. Bilden av det gamla vattentornet med utsikt över nästan hela Göteborg går inte att sudda ut på något sätt, även om jag verkligen skulle vilja. Jag vill inte glömma, och jag kommer inte glömma. Hisingen har satt för stora avtryck i mig.

Det var på Hisingen som mitt liv började, och kanske till och med kom på lite fel fot. Jag vet inte om min barndom i en segregerad del av Göteborg har gjort mig till den jag är idag, men jag vet att jag inte hade varit densamma utan den perioden i mitt liv. Mina tre första år i grundskolan var kaos då vi var så fruktansvärt oorganiserade på skolan. Vissa dagar slogs vi, andra dagar kramades vi, och nästa dag igen puttade vi ner dom lite utstötta barnen i ankdammen. Vi var inte snälla, jag var inte snäll, och någonstans där gick det fel.

Det är svårt att glömma mordet som hände vid vattentornet, för att återgå till just den platsen. Jag minns hur rädda jag och min vän Max blev när vi fick reda på att mördaren var en hårdrockare/satanist som vi sett på väg till skolan, varje dag. Vi hade mött mannen som dödade en oskyldig homosexuell man med anledningen ”jag gillar inte homosexuella”, varje dag under flera månaders tid, komma gående från Ramberget. Jag ryser vid bara tanken på det.

Det var när jag var tio år som vi flyttade ifrån Hisingen och mitt liv fortsatte i Majorna (där jag än idag bor kvar), och på den senaste tiden har jag drömt hårda drömmar om min barndom. Jag står på berget, och framför mig är det ett stort stup, det finns ingen annan väg än att hoppa, och det skrämmer mig. Min barndom jagar mig och jag tror inte Hisingen kommer lämna mig ifred förrän jag kommer stå rakt igen.

Hisingen ligger vaken, men det känns som att jag har somnat för längesen.

Hur länge ska en människa orka känna smärta? Alla vet vad man pratar om när man säger att ”det gör ont inombords”, men vad ingen egentligen vet är hur man ska få de där pulserande smärtorna att avta, och sedan försvinna för gott. Att skaffa en tatuering gör ont, men efter tjugo minuter har kroppen vant sig vid känslan och det gör bara mindre och mindre ont, borde det inte vara så med alla former av smärta?

Det finns så mycket en människa hinner uppleva på tjugo år, och jag känner redan att jag nästan har upplevt allt. Jag har skrikit och gråtit tills kroppen är helt tom på energi och jag har gått så långt ner på djupet i mig själv så att jag till slut tagit mig till att överdosera tabletter och plocka fram rakbladen. Vad som får en människa till att fatta sådana udda beslut har nog ingen något svar på, inte ens jag själv (eller vem som helst som upplever och gör samma sak). Man gör det för att man måste, för att man inte orkar ha ont längre.

Att vara glad är en känsla som människor helt har slutat uppskatta, och att le har helt enkelt blivit en sådan stor del av livet på så många olika sätt. Man kan skådespela fram glädje eller ett leende när någon frågar hur man mår, säga med lätthet på rösten att ”jotack, jag mår bra” fastän man egentligen inte ens har hunnit tänka efter. Mår man bra eller är det bara något förhastat som man slänger ur sig? Och hur ofta skådespelar man med känslan sorg? Av egen erfarenhet så vet jag att det inte går att spela med sorg. Mår man dåligt så gråter man, bryter ihop, eller säger helt enkelt inget alls.

Som flera andra på den här planeten, har jag tagit dumma beslut som i efterhand inte bara har skadat mig, utan även dom jag bryr mig mest om, och jag vet verkligen inte varför det ska behöva vara så, varför man ska göra sig själv och andra så illa, varför man överhuvudtaget ska behöva må så dåligt under en sådan lång tid. Jag har sökt efter svar på alla mina frågor, men allt jag får tillbaka är små askar med piller som tydligen ska rätta till balansen mellan olika ämnen i hjärnan, det är allt.

I tjugo år har jag snart levt, och jag vet inte om jag är redo för att leva i tjugo år till, och visst låter det jag skriver skrämmande, men egentligen så handlar det bara om ärlighet. Jag vet inte om jag kommer klara det, jag är rädd för vad framtiden kan komma med, jag är rädd för att ha ont i resten av mitt liv.

Jag heter Michelle, men man kan kalla mig klyven, för det är något jag har varit i hela mitt liv.

Jag kollade lite på Topshop efter några stiliga grejer, och hittade en finfin kjol och en underbar klänning. Jag vet inte längre hur jag ska göra, det finns så mycket fint och jag har inte råd med allt, och jag kan bara ha en klänning den 20:e, men det är så svårt! Borde jag ha något i färg eller något svart?

Jag hittade en skitsnygg svart kjol och en lika snygg svart klänning på Topshops hemsida.

Förlåt för så himla dålig uppdatering, men jag är så himla trött, som ni alla säkert förstår. Trots ingen sömn inatt, bestämde jag mig efter min promenad att jag skulle jobba, vilket jag gjorde, men det var inte lätt. Jag lyckades värva två personer och det var inte så kasst med tanke på hur jag mådde. Jag har mått illa hela dagen men jag har inte kräkts, vilket känns bra. Men oh, vad skönt det ska bli att få krypa ner i sängen om en stund.

Först blir the Pimp My Ride, MTV. Jag har blivit så otroligt besatt av amerikansk skit-TV, det är inte klokt, jag antar att mitt liv är så fullt av allvar så att jag måste lugna ner det lite med trams. Jag har aldrig tidigare skrattat så mycket åt programmet "Next" som idag, och jag vet inte varför. Det måste vara tröttheten. Har ni sett det? Helt stört.

Sen så vill jag säga grattis till min kära prenumerant Febb, som är veckans blogg här på blogg.se. Ni kan läsa hennes blogg, tycker jag. (Och nej, jag skriver inte det här för att jag vill att hon ska göra reklam för mig, utan för att jag tycker hon förtjänar det!)

http://febb.blogg.se

---

Om jag orkar så ska jag köpa klänning imorgon, och sen ta kort på mig själv för att visa er hur otroligt snygg jag kan vara, haha. Jag är seriös, visst är jag löjlig?

Jag kan inte sova. Så istället tänker jag gå en promenad och se hur jag känner mig sen. Kan behöva lite frisk luft.

Tack för era kommentarer, men det blev ingen lugn natt för min del. Jag har faktiskt inte sovit något alls, och jag har spenderat 80% av tiden inne på vårat badrumsgolv och i badkaret där jag spolat varmt vatten på mig medan jag kräktes upp min magsäck. Först vid åtta imorse slutade jag kräkas, och har inte gjort det sen dess, men magen känns lite sliten och ostadig. Jag tror det är någon matförgiftning jag har åkt på, men jag vet inte vad det kan vara som jag ätit, har faktiskt ingen aning, men hade det varit magkatarr så hade kräkningarna inte dykt upp så plötsligt, som dom faktiskt gjorde.

Jag har varit uppe hela dygn innan på grund av sjukdom, eller annat, och jag brukar klara det ganska bra, men frågan är om jag orkar/borde jobba idag. "Men hallå dummer, klart du inte ska jobba!", tänker väl ni, och jag kan inte annat än att hålla med er, men jag behöver verkligen det här jobbet, och dom här cashen! Och man kan ju tycka att dom borde förstå om man åkt på nån magsjuka, men grejen är den att att Naturskyddsföreningen behöver miljöfaddrar, och dom har betalat Nordic Fundraising för detta, och stannar jag hemma förlorar dom cash. Min teamledare kom faktiskt till jobbet när hon hade åkt på en matförgiftning i fredags.

Jag kan inte hjälpa det, men jag tycker faktiskt lite synd om mig själv. Jag ska försöka sova en timma, se hur det känns sen.

<3

Jag åt en clementin och den åkte upp snabbare än snabbt, det här är inte kul, det här är inte okej. Jag ska ju jobba imorgon, och det känns ju inte bra att sjukanmäla sig tredje dagen, jag har ju knappt kommit in i det ännu. Mamma gav mig någon Aloe Vera-dryck dom jag nu sitter och smuttar på, det ska tydligen lugna magen, men fyfan vad äcklig den är. Jag funderar på att krypa till kojs och titta på Björn Gustafssons "Ett livsverk", eller kanske bara läsa lite i boken "Gossip Girl - Du och ingen annan" som jag fick av min syster nyss. Jag kan behöva all vila jag kan få.

Annars så håller jag bara på att leta efter en klänning till festen den 20:e, jag kan verkligen behöva något nytt, och jag hittade en söt som skulle passa fint på Bik Bok's hemsida:

Är det bara jag som inte riktigt klarar av programmet "Bonde söker fru"? Det känns bara så allmänt jävlar-vad-vi-ska-fånga-den-svenska-idyllen-nu. Och så slänger dom in ett gäng nördar som varit singlar i hela sitt jävla liv och när dom inte kan hitta något annat, så börjar dom leta på landsbygden, efter någon jävla gris-bonde. Liksom, vad hände där? Jag säger inte att det är något fel på deras personligeter, jag känner dom inte, men det här är vad jag tycker, och ser.

Jag har kanske sett ett helt program, och sen några minutrar då och då, och inte en enda gång har det regnat. Det enda jag kan minnas från dom senaste sommrarna är regn, så jag tycker inte heller dom visar hela bilden. Jag tycker helt enkelt att det här programmet är kassare än kasst. Ja, tänker väl ni, "kunde du inte bara skrivit det från första början?" Nej! Jag är människa som alltid ska gå in på alla detaljer, som är impulsiv, och arg. Speciellt när jag ser sån här skit på TV.

Förlåt... Om 5 minuter kommer jag vara happy igen, lovar.

Puss.

Jag vet inte vad jag ska säga, men jag mår inte alls bra. Jag har legat på toaletten i snart en halvtimma och bara kräkts och jag har ingen aning om varför, men det kan inte finnas mycket kvar i min mage nu. Jag har inte ätit något konstigt eller gammalt, vad jag vet, och jag hoppas med hela mitt hjärta att det inte är magkatarr igen.

Jag har haft magkatarr två gånger innan i mitt liv, och en av gångerna ledde det till magsår. Och nu i skrivande stund kommer jag att tänka på en möjlig orsak. Kan det vara mängden kaffe? Fler i min umgängeskrets har nu tagit upp att det verkar som att jag dricker mer kaffe nu för tiden, och det kanske stämmer. Det gör ju bara tanken på magkatarr ännu starkare. Det kanske kan vara mina mediciner? Jag kanske har reagerat konstigt på den nya jag fick sist jag var på Sahlgrenska...

Kräks jag mer ikväll så får jag ringa vårdcentralen imorgon, jag blir orolig. Jag är inte personen som helt plötsligt börjar kalva ihjäl mig.

Krya på mig.

När vintern är som hårdast syns nästan igen till. Man smyger längs fasaderna bakom sin uppvikta krage och lyssnar efter ljud i trapphuset innan man vågar sig in i sin lägenhet där man snabbt reglar dörren och sjunker ner i soffan. Men när det blir ljust händer något. Folk som inte känner varandra ses stå och samtala i grupp om allt möjligt. Gatorna är proppfulla av förväntansfulla människor. Var kommer dom ifrån? Under vilken sten krälade alla dessa hemskt vackra människor fram?

När man själv ägnat halva den mörka vintern åt att i sann destruktiv anda lyssna på The Smiths och bryta ner sin kropp och själ med ljusalstrande medikamenter och när man själv stått och hängt vid skyltfönster bara för att få tiden att gå, har dom riktiga människorna, dom som inte är som du och jag och som alltid är dom som styr världen, bosatt sig på gym under den där stenen och byggt upp sina kroppar för att ha något att bjuda på längs dom eviga raggningsrunderna på Avenyn.

Tjejer snackar om att det är insidan som räknas och följer sedan med den rikaste eller snyggaste killen hem. Det är som det alltid har varit. I grunden går allt ut på att knulla, framför allt på sommaren, vilket får mig att ibland känna att sommaren kan vara lite läskig.

När solen sedan stiger upp bakom klipporna drar killarna och tjejerna till staden och och dricker iskalla drinkar med parply i och petar bort sandkorn mellan tårna och funderar på vem av offren vid bardisken som inte har klamydia.

Ja, sommaren är överskattad. Otroligt underbar och vacker, men överskattad.

Jag fick precis reda på en sak som fick mig att brista ut i tårar. Jag har mascara i hela ansiktet och tårarna vill inte sluta falla, det gör ont. Jason (min bästa vän från USA) mailade mig nyss och sa att hans katt Chow har dött, och dom två har levt tillsammans i hur många år som helst. När jag var i underbara Kalifornien och hälsade på så förstod jag för första gången hur man kan älska en katt, för Chow var verkligen speciell. Han älskade att vara nära en hela tiden och han kändes så... Förstående.

På nätterna när jag skulle gå och lägga mig i mitt rum så kom han och lade sig på kudden bredvid mig, och när jag vaknade på morgonen så var det på grund av att han låg på ens huvud och näsan kvävde en, men det var okej, för det var hans sätt att visa kärlek. Visa kärlek med sin närhet.

Chow var väldigt gammal, 17 år, och nu i slutet slutade hn äta och började lida. Jason hade inget val, han var tvungen att avliva honom. Jag önskar jag kunde vara hos honom nu och bara hålla om honom, lugna honom, för han måste må väldigt dåligt. Jag kan bara utgå från mina egna känslor, och sen jämföra dom med hans. Eftersom han var närmre Chow så måste han vara förkrossad.

...Grattis till Linda (http://hummingbird.blogg.se) som vann filmerna! Men var inte ledsna, det kommer nog någon mer tävling i framtiden.

Vi lever i en märklig tid av yta och förskingring. Vi blir fler och fler men kommer allt längre ifrån varandra. Ingen tycks längre vilja jaga bort den där draken. Vi lär oss leva med den, tätt inpå. Den fäktar och slår med sin svans framför ingången. Några jag skrivit och agiterat för vänder mig nu medvetet ryggen, och jag ser hur de slår ner ögonen i missmod när jag möter de på stan. Men de kan fara åt helvete, om dom nu inte redan är där.

Ingenstans har jag funnit en sån mängd människor som talar om sin personliget, som i bloggvärlden. Men jag har ett tips till alla bloggare. Tro aldrig på dom som har enkla svar på svåra frågor. Inget i det här livet är välsignat vitt eller sorgligt svart. Allt ryms i allt. Jag har slutat lyssna efter marscherande fötter. Jag fick en kommentar tidigare idag från en anonym som gjorde mig uppriktigt förbannad. Du, anonyma kommenterare, du säger att jag och alla andra bloggare är självupptagna onanister med för mycket fritid (nej, du använde inte just dom orden, för du är för dum i huvudet för att kunna måla upp en bild lika bra som jag). Jag vet att du bara är avundsjuk.

Jag skriver för mig själv, och för alla dom andra som känner som jag, för dom som har fattat att trasigheten och det regntunga vemodet är lika för oss alla, skär igenom alla kön, och alla klasser. Alla ni som fattat att det sött och syrliga gemensamma skär mjukt i oss medan det surt beska och splittrande förstör oss. Jag skriver för mig själv, och för er läsare som förstår. Ni håller mig uppe.

Värna det mjuka surret i hjärtat och få ner det i bloggen. Det kan ta dig hur långt du vill.

Okej, så. Idag gick allt mycket bättre, jag lyckades värva två stycken och det totala värdet blev 250 kr, vilket var bäst av alla andra i mitt team, och jag måste säga att jag är lite stolt, men det räcker inte. Man ska klara av att värva fyra stycken på en arbetsdag och jag ska kämpa med att nå upp till det målet, och jag vägrar ge upp. Jag tycker att jobbet är roligt, men svårt. Folk som tror att det är glassigt, ni har fel. Var tionde sekund måste man vara på en ny människa om dom inte stannar, och så ska man hålla på i fyra timmar, man får aldrig stå still. Och visst är det jobbigt, men som jag sagt tidigare, det känns givande, och det är givande för naturen.

Äntligen är det helg, och jag ska spendera den med att ta det lugnt. Jag dricker fortfarande ingen alkohol så det blir till att ha små mysiga hemmakvällar med familjen.

Just det! Jag tänkte köra i gång med tävlingen redan nu och det du kan vinna är dom två musikfilmerna The Commitments och The Last Waltz:
 
Om du inte själv är intresserad av dom så kan det vara en perfekt julklapp till någon annan. Okej, så hur går du till väga? Jo, allt du behöver göra är att skriva en kommentar på det här inlägget. Ja, så enkelt är det. Imorgon klockan 19.00 kommer jag att dra en vinnare. Slumpen avgör så alla har en stor chans att vinna. Och jag står för fraktkostnader. Så kör på!

Nu ska jag kolla på Busted, MTV. Hörs, vänner! Puss!

Jag är uppe, men är toktrött. Jag somnade snabbt igår men och gick upp vid tio idag, så jag borde inte vara så sliten, men antagligen gjorde mitt spingande på stan i det kalla vädret mig helt slut. Om 20 minuter ska jag bege mig på en timmes promenad in till stan, där jag sen ska äta min frukost/lunch på MUG (Musik Utan Gränser). Ska bli mysigt att sitta där och titta på gitarrer, prata med Henke och dricka en kopp kaffe.

Jag tänkte att jag skulle lägga upp min cover på St. Augustine av Band of Horses, och ja, jag vet, jag har lagt upp den innan, men det finns ju folk som kan ha missat den.


Åh, det var i somras jag spelade in den, och jag saknar den perioden i mitt liv. Jaja, nu måste jag springa och göra frukost som jag ska ha med mig till MUG.

Ha en bra dag, vi hörs ikväll!

På lördag lottar jag ut filmerna! Vilka filmer det blir berättar jag imorgon, så nu har ni något att se fram till. Nu måste jag verkligen sova, och det ska jag göra till tonerna av Tyler Ramsey (kolla upp!). Jag är helt slut och mitt huvud värker, jag känner att jag måste vara utvilad till imorgon.

Ny dag, ny chans.

Puss på er alla, ni är underbara!

Den som tror att värva på stan är enkelt är helt dum i huvudet. Det här var något bland det svåraste jag gjort, och jag har klarat mig igenom en hel del, men att övertala snåla, stressade, elaka och ointresserade människor till att deras bidrag är viktigt, tog nästan priset. Ni ska bara veta hur mycket glåpord jag fått höra, och hur mycket jag än log eller talade om saker som är intressanta, fick jag alltid ett nej.

Ja, det var min första dag, och ingen förväntade sig något av mig, men ändå, imorgon börjar det på riktigt. Jag måste klara att värva folk imorgon, annars är jag bara en onödig kostnad för föreningen. Det här gör att jag känner mig stressad och om inte mer nervös än vad jag var tidigare idag. Jag behöver ett pepptalk, jag behöver en kram. Jag behöver helt enkelt bara klara av det här. Min teamleader sa åt mig att bara hålla självförtroendet uppe, men jag kan inte påstå att det är lätt. Sen när har värvning på stan blivit något "smutsigt" i folks ögon? Den fjuttiga summan som dom kan skänka kommer ju inte ens märkas på deras konton och det går till något bra!

Jag stötte på många som snackade om att dom "redan skänker till andra organisationer", och då ska man ju uppmuntra dom och säga att det är strålande, men dom som säger att "Rädda Barnen är viktigare för jag tycker barnen ska få mat i magen" är ju lite, ursäkta mig, bakom flötet (personlig åsikt!). Om dom inte hjälper till med att skydda vårat klimat så kommer det ju tills sist inte finnas någon planet kvar, och inte heller då några barn som behöver mat i magen.

Kom igen nu, vi alla måste hjälpas åt. Ser ni en värvare på stan, ta er åtminstone tid (det tar bara någon minut) för att lyssna, så kanske ni iaf kan lära er något medan ni samtidigt visar att ni bryr er. Det är viktigt, och du kan göra skillnad.

Om en livstid har allting redan hänt

Du invaderar mina drömmar
fast jag bett dig
tusen gånger
att låta bli
Jag har ju glömt dig
minns du inte det?

Om en livstid finns inga drömmar kvar

Och stjärnor kommer falla
men vad gör väl det?
Jag är fast i en stad där
alla
frågar hur man mår men
ingen
riktigt undrar
Jag vill inte ha dig här
så lämna mig ifred medan
tiden rinner ut

Om en livstid har alla minnen flytt
och du var aldrig min
att älska
så släpp min hand
när jag sover
du som aldrig hittat hit

Stjärnor kommer falla
men vad spelar det för roll?
Om en evighet är allting marginaler
och du lämnar mig
ensam
i en stad som den här

Igår var du borta
som en dröm som någon glömt
och idag går solen upp över
nya
minnen
drömmar
och slocknade ljus

idag

Jag har verkligen tappat min känsla för att spela gitarr, antar att jag spelat för lite, eller vänta, jag HAR spelat FÖR lite. Och det är tråkigt. Nyss skulle jag mig till att spela en låt av Carissa's Weird och det gick inte alls lika bra som det har gjort innan, jag måste helt enkelt klämma in lite alone time för mig och gitarren varje dag nu, för det här funkar inte.

Helt plötsligt har man massa att göra.

Jag har tänkt på en sak. Hur hinner vissa blogga så extremt mycket, trots att dom har jobb/skola/whatever att ta hand om som det är? Att jag hunnit blogga mycket det senaste är ju en sak, jag har ju varit totalt sysslolös och sjuk, men hur hinner alla andra? Jag kan gissa att en del har dator på jobbet, eller att lilla Blondinbella kanske har sånt där flashigt mobilt bredband, men ändå. HUR I FASIKEN FÅR DOM DET ATT GÅ IHOP!?

Jag har haft en utbildning på 6 timmar idag, 11-17, och ändå har jag inte haft tid att skriva förän jag kommit hem och ätit min middag, läst på lite osv. Är det jag som är en lat bloggare eller är det dom andra som har mer liv/mer tid? Det grämer mig lite. Jag skulle kunna blogga nästan hela tiden, jag älskar det, och ni ska bara veta hur många tankar som bubblar upp i huvudet bara när jag sitter på spårvagnen! Ja, hade jag haft mobilt bredband hade väl jag också kunnat plocka upp min laptop och skrivit ner hur "fult Hisingen är och jag förstår inte hur folk kan vilja bo här", när vagnen rullar in på Backaplan. Men det känns skumt. Blogga offentligt?

Nej, jag trivs så bra med att sitta i mitt fönsterbräde och blicka ut på Chapmans torg, känna datorn värma mina lår och inhalera tryggheten som omger mig. Det är i mitt rum som mina tankar bor och det är här jag mer än gärna plockar upp dom.

Känns bäst så.

"Hej, vad känner du till om växthuseffekten?"

Oj, oj, oj, vad jag har varit inaktiv på bloggen idag, men det är på grund av utbildningen som jag inte har kunnat vara inne här och skriva likt förbannat. Och det känns, för det liksom kliar i fingertopparna och spritter i händerna, och jag snubblar över tangenterna. Men jag måste påpeka att utbildningen har varit både rolig och intressant, och jag har lärt mig en del. Well, Naturskyddsföreningen är det som jag ska prata om och meningen är att jag ska värva fyra nya miljöfaddrar på stan varje dag, och det ska bli skitkul! Det känns kreativt och nyttigt, för vi bryr ju oss alla om naturen, aight?

All info snurrar runt i huvudet och ord som "växthusgas", "koldioxidskatt" och "kampanj" kommer dunka vidare i huvudet under natten då jag egentligen borde sova. Men jag känner mig så spudlande, jag vill liksom ut på "fältet" och börja jobba direkt, jag vill göra skillnad!

Det finns så mycket vi, den egna individen, kan göra för att minska på växtuseffekten. Köp lågenergi-lampor! Ha inte på högsta värmen när ni kör igång diskmaskinen, köp ekologisk mat, ät inte kött, ja, det finns tusen småsaker att räkna upp och som är lätta att bara göra, nu på en gång. Vi har inte tid med att sitta här och inte hjälpa till, för jorden och dess utveckling kommer inte vänta på oss. Den behöver oss nu.


Brukar inte ni må bra när ni känner att ni gör jorden till en lite bättre plats att leva på?

... "Äntligen hemma", och det känns fantastiskt. Regnet har hållt i sig hela dagen, vilket har lett till att mitt hår ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig, och jag som plattade det imorse. Well, well. Som sagt så har dagen varit fullspäckad av aktiviteter såsom arbetsintervju och fika. Ja, jag och Henke bestämde träff med Anders (mitt ex) för en fika, och det kändes bra att träffa honom, visst var det lite stelt ibland men det var ingen större fara, och det bästa med fikan är att jag insåg... Jag saknar inte förhållandet alls. Tänk så mycket känslor som kan förändras på bara några månader. När det tog slut mellan oss trodde jag att jag aldrig skulle komma över honom, och att mitt liv var över, men ack så fel jag hade. Mitt liv har ju precis börjat!

Men efter en dag i regnrusk, nervösa och blandade känslor är jag helt slut. Jag har druckit kaffe som en galning och det känns i kroppen då jag är lite skakig, och teet som jag tog på fikan verkade inte lugna mina nerver. Jag kommer somna gott i vilket fall som helst, i mina nytvättade frasiga sänglakan, åh, jag längtar redan, haha. Men jag kan inte gå och lägga mig riktigt ännu, måste läsa på lite om Naturskyddföreningen först, då jag inom ett par dagar ska stå på stan och värva folk till just denna organisation. Jag ser på jobbet med både nervositet och spänning, och jag tror jag kommer klara det gallant, men ett nytt jobb ska ju alltid vara lite ovant och nervöst i början. Känns gött att få "plugga" lite igen, dock. Har nästan saknat det lite.

Jag tror jag ska slänga på en skiva med Okkervil River, hämta min mörka choklad och påbörja kvällens sista aktivitet. Sen, bed time!

Intervjun gick bra! Imorgon blir det utbildning, förlåt för dålig uppdatering, men har sjukt mycket att göra, nu lagas det mat och sen måste jag åka in till stan igen för fika. Suck, jag är inte van vid att stressa såhär mycket, arbetslösheten har gjort mig lat. Men nu ska det bli ändring!

Hörs sen.

Puss!

Sådär ja, två timmar av dagen avklarad, och som jag skrev igår så mår jag mycket bättre idag och dom tunga känslorna som låg och tyngde ner mina axlar är som bortblåsta. Jag försov mig dock, vilket inte tillhör det vanliga numera, så jag fblev sen när jag skulle möta Henke i stan. Jag gick i ett rekord snabbt tempo och fick upp flåset rejält, men när jag mött upp honom var det skönt att ta resten av promenaden med ro, i regnvädret.

Jag antar att ni undrar vem den där Henke är, pojkvän? Bror? Nej, Henke är min bästa vän sen snart 5 år tillbaka och jag delar allt med honom. Han har funnits för mig när jag behövt det som mest om man säger så. Jag lärde känna honom när jag började praoa på MUG (Musik Utan Gränser) och sen dess har inget kunnat skilja oss åt. Jag ser honom som en bror då vi ofta beter oss som syskon, vi kan bråka som galningar men det glöms alltid bort, och vi älskar varandra på samma djupa sätt som ett syskonpar gör. Han är livet, och jag älskar honom mer än livet.

Jag är nervös, snart ska jag på någon utbildning för mitt nya jobb, och jag hoppas att det inte ska vara för svårt. Men jag tror det ska gå fint, sen blir det fika i massor med vänner jag inte träfat på länge.

Mer om det sen, måste käka.

(GLÖM INTE ATT GÅ IN PÅ PUSSYDOLL.BLOGG.SE OCH RÖSTA PÅ MIN BLOGG I HENNES MENY TILL VÄNSTER! SNÄLLA, NI SOM LÄSER, GÖR DET!)

PS, Sen så får ni mer än gärna gå in på den här länken http://misswebb.se?p=start&id=110
Ge söta Tessan en 10:a!
Ds

Jag är nominerad till "Månadens blogg" hos Pussydoll.blogg.se. Känns himla kul, men jag behöver era röster så snälla, gå in hos henne och rösta på min blogg i menyn till vänster? Skulle betyda jättemycket! Dessutom så kan jag anordna något fint för några läsare om jag vinner, det är ett löfte. Så gå in och rösta, och gör mig gladare än vad jag redan är!

Dagen började bra och jag var på fantastiskt humör, men efter att ha träffat min läkare Harald vände det och jag började tänka på förr, och det gjorde att jag nu resten av dagen känt mig extremt deppig. En liten sten har liksom legat i magen och skavt, och det känns som att hjärnan är helt slutkörd på grund av alla tankar, tankar om något som aldrig går att få tillbaka, eller ändra på (det gäller bara att acceptera det). Visst är det jobbigt med saker som inte går att få ogjorda?

Jag vet dock att det kommer vara över imorgon, att jag kommer vakna upp glad igen, så jag grämer mig inte allt för mycket över det. Men jag ska gå och lägga mig nu, så att morgondagen kommer snabbt, och jag måste upp tidigt för imorgon bär det av på en 2 timmars lång promenad, och jag ser faktiskt fram emot det.

Jag hoppas att ni alla får en fortsatt trevlig kväll och att vi hörs imorgon, okej? Och glöm inte att kolla upp The Teenagers inklusive prenumerera på min blogg!

Puss!

Jag känner till en trio från Paris som bara älskar att håna och bli hånade, dom är nu alla tre bosatta i London som fullfjädrade britter med sina medborgarskap men självklart har dom en härlig fransk dialekt som dom använder i sin modiga, roliga och bittra musik... Färgstarka och överdrivet ärliga så överraskar dom allt fler med sitt debutalbum "Reality Check", och dom har hittat en plats i mitt hjärta. Jag pratar om The Teenagers.



"I fucked my american cunt" är textraden som får dig att vakna till och reagera, och kommer från det inledande spåret "Homecoming" på skivan. Låten handlar om det vanliga, pojke-möter-flicka-, fast i en lite annorlunda tappning, cross-Atlantic. Varje låt på skivan innehåller imponerande trummor som möter en LO-FI mix av synthesizers. Spår nummer 2 heter "Love No" och innehåller maffiga gitarrer och basgångar, text som framförs via spoken word och den är en skickligt förenklad låt full av energi och ungdomlighet.

Så fortsätter soundet på resten av skivan, "Feeling Better" och "Streets in Paris" träffar mitt i prick med stora livliga rytmer och kvicka upprepande texter som kommer att driva dig till vansinne. Det är en skam, men det som får dig att komma ihåg dom som mest är deras falsk-klingande franska dialekter, det är nästan så att du vill joina dom med "zis", "zat" & "zem" (This, that & them).

Det finns mycket mer på skivan om du börjar skrapa lite under ytan, men då får du försöka kväva ditt fnissande först.

- Du mår inte bra, sa Harald och tittade på mig med kisande ögon efter att jag berättat om min låga ork i att ta tag i saker, hantera det dom hänt. Och jag förstod inte vad han menade. Det stack till hjärtat och min hjärna började jobba på högvarv, jag mår visst bra, eller? Jag vaknar inte längre med gråten i halsen och somnar inte längre med svidande kinder, jag äter, sover och skiter precis som alla andra numera. Jag har fått tillbaka min identitet, jag är en människa.

- Jag vill att du berättar allt för mig så att jag kan hjälpa dig, sa Harald och drog handen genom sitt hår för att lägga det på sin rätta plats och jag tittade på pennan han höll i handen, pennan som skriver ner det jag säger. "Jag har redan sagt allt och jag orkar inte dra upp det gång på gång, då hinner jag aldrig läka", svarade jag. Att läka tar tid, och det krävs kraft.

- Jag vill sätta in en till medicin, sa Harald och spände ögonen i mig, som om han väntade på hur jag skulle reagera. Jag reagerade inte alls utan tittade bara ner på flätan jag gjort av min halsduk. "Inte en till tablett att hålla reda på" tänker jag nu. Jag mår bättre, jag känner ju glädjen i livet, men kanske ser Harald bättre in i mitt inre än vad jag själv gör? Jag har börjat känna igen mig själv, och till och med börjat att älska mig själv för den jag är, och jag har börjat känna känslor på ett mer normalt sätt, jag är ledsen ibland, glad ibland och så fungerar ju en människa, med sina "up and downs". Men det är ju ändå Haralds jobb som läkare att förstå, analysera och se in i sjuka människor. Jag får helt enkelt tro på honom.

- Jag vet att du är på bättringsvägen, men jag vill se dig fullt frisk till sommaren, sa Harald och kramade min hand. Sen stängde han dörren bakom mig.

Uppe men trött, då jag somnade tre inatt. Var helt inne i att lyssna på musik och märkte inte att klockan tickade på, och som det kändes, lite snabbare än vanligt. Men jag sprang upp klockan tio och drog på mig mjukisbyxorna, halsduken och jackan för att gå i 45 minuter. Det här med promenader har blivit en stor del av mig och min kropp säger verkligen ifrån om den inte får sin motion på morgonen. Det var något som jag märkte idag. Restless legs, helt enkelt. Det kändes som växtvärk och det var också det jag vaknade av.

Nu sitter jag och äter osockrad müsli och knäckebröd med skinka, fyfan vad gott det är. Jag har aldrig varit en frukostmänniska men nu på senare dagar så har jag börjat kämpa i mig, och jag mår mycket bättre av det. Jag blir inte hungrig så snabbt och har slutat småäta, helt! Fantastiskt. Haha, det låter som att jag är värsta fettot, men det är jag inte, jag vill bara bli slankare i figuren och komma i bättre form, helt enkelt.

Idag ska jag till Sahlgrenska Sjukhuset och jag är inte peppad. Jag ska träffa en läkare som ska kolla upp hur det går för mig och mina antidepp, så jag kommer få fylla i ett sånt där supertråkigt formulär som bara drar upp alla dåliga minnen, vilket är sjukt jobbigt.

But you do what you have to do, right?

Mitt liv har blivit mycket ljusare den senaste tiden, jag ser inte allt på endast svart och vitt längre utan färgerna kommer fram, långsamt men säkert. Tänk vad mycket en krissituation kan göra för framtiden. Har man vart på botten så har man bara vägen upp kvar, och dit kommer man, tids nog.

Man måste orka kämpa, ge aldrig upp.