Inspirationen har inte varit i mig de sista dagarna. Jag har svårt att inte se en koppling mellan det och förkylningen som jag ingått tvångsgifte med. Nätterna tillbringas halvt sittandes och bröstkorgen brister nästan av hostattacker, jag somnar på dom få föreläsningarna jag har tre timmar i veckan så att min lärare Dowen utbrister "you gotta get yourself a cup o' coffee, girrrl, you're fallin' asleep!". Men jag tror förkylningen, viruset, så smått börjar komma över mig nu. Jag propsar på uppbrott med vitaminchocker och tredubbla strumpbyxor, men det är inget enkelt åtagande. 

Jag såg Conor Oberst ikväll. Mannen som har följt mig och räddat mig under snart mer än tio år, och det var... Det går inte att beskriva. Okej, det var inte Bright Eyes, det var inte Conor solo, det var Monsters of Folk, men att få se hans vackra ansikte vid första raden på Troxy i östra London... Det var obeskrivligt vackert och jag trodde att jag skulle dö. Tills... Lång historia.

Fast, tack, CONOR, trots att jag inte såg allt, så var det jag såg helt underbart och jag älskar dig mer än något. Hade det inte varit för dig hade jag nog inte varit levande idag. Visst hade jag varit levande i läkares journaler, men i mitt psyke hade jag varit en zombie. Så TACK. Conor. Conor. Mitt livs kärlek. FUCK THE REST.

Imorgon är det tre veckor med mannen. Under tre veckor har han gjort mig lyckligare än lyckligast och jag kan inte annat än att hoppas på tre veckor, tre månader, tre år, en framtid med honom. Levis.

Klockan är 13.04 och jag måste ta mig själv i kragen och djupdyka i Oscar Wilde. Skriva en uppsats om honom också. Väntan och det. Jag har varit lite lat med mina engelsk-studier som jag påbörjade förra veckan, men det får vara slut på det nu.

Den analkande hösten. Som jag försökt börja längta efter och snart lyckats. Regn och regnren luft, under mitt röda paraply, fina höstskor och höstjackor, all den röda och oranga konfettin i träden. Jag vill trä rönnbär på en tråd. Det ska jag syssla med imorgon. Trä på tråd och kanske fästa i t.ex. gardinstången i köket. Jag ska försöka stanna i den här sinnesron så länge som jag bara kan, försöka att inte falla för rastlösheten och det enkla i att sova bort dagarna. Jag behöver mig själv, det har varit väldigt lite bara jag och mig dom senaste 20 åren (men plötsligt känns det som att jag hittat mig själv). Jag behöver få tänka tankarna ut, och sova och äta och sådant som människor behöver göra. Och jag behöver få göra det där jag drömt om när eländet legat för nära; gå ut och gå på en engelsk gata lyssnandes på Morrissey, gå, gå och åter gå, tills man tittar ut över floden och inser att livet är bra vackert ändå. Sedan baka egna scones, plocka örter man själv odlat i trädgården, lägga sig i löven, vattna blommorna i köket, kanske till och med lära sig sy för hand och laga något av alla dom där gosedjuren lilla Ophelia har gjort sönder. 

Jag pratade med mamma idag också. Jag saknar henne så mycket. Hon verkar ha det bra hemma i Sverige. Hon verkar ha fått ro nu när hon ser att hennes dotter faktiskt är lycklig. Att hennes dotter faktiskt kunde bli lycklig. Jag. Lycklig! Iallafall för stunden. Hon har det bra där utan mig, trots att hon saknar mig, säger hon. Vad hon inte vet är att mitt hjärta är där med henne, och snart ses vi igen. Julklappar. Köttbullar. Kramar. Klä julgranen. Jag och mamma.

När jag gick ut genom dörren imorse var gräset krispigt av frasiga löv. Klövern vek ihop sig och blev sitt eget tak, tre blad tjockt. Över busskurens glasrutor vit dimma, fukt. Allt är av glas. Allt är så klart. Rök steg upp från husen vid the Hammersmith Bridge, ett flygplan skar en skåra i det blå buktande taket, på väg mot Heathrow. Löven silvergarnerade men så tunna att de mjuknar mot en hand eller kind. Som om staden vill försäkra oss om att det finns dagar med bredare färgspektrum än det mellan grått och svart. Då allt är som några av färgrutorna i ditt pastelletui, de klaraste. Och när gulklotet rullar in från ovan någonstans mjuknar allt och sjunker lite djupare neråt.

Livet som är mitt just nu har de sista veckorna, dagarna och ögonblicken varit underbarare än någonsin. Det har vackerväxt utan dess lika. Dagarna är så fyllda med makalösa sekunder att jag ibland nästan tror att jag är föremål för en konspiration eller del av en kuliss, jag bara väntar på att det ska rämna. För som det är nu känns allt obeskrivligt och nästan oförtjänt fint.

Jag får leka med barn varje dag, dela tankar och upptäcka nya saker. Vädret är vackert, London är klart som glas. Jag bor i en makalös del av staden som ger mig ork och livslust, som jag får promenera i varje solig morgon, som får mig att tänka tanken "här vill jag bli gammal". Och jag har de vackraste vännerna som bjuder mig på öl, går jämte mig i löven, rotar med mig bland alla marknader, vissa som jag kanske inte träffar så ofta men som det alltid är så fint med. Och inte att förglömma min kärlek, min nya pojkvän. Pojkvän. Jag. Som pussar mig i nacken och håller min hand, gömmer choklad som jag hittar och som köper överflödigt mycket rosor. Levis. Och så har jag ett underbart jobb. Jag kommer kunna spara pengar, resa. Och jag har världens bästa London-familj, jag får vara nanny åt världens gosigaste prinsessa, jag har två människor som räddar mig i alla knipor. Och så är det fred och ingen svält och sjukt överflöd och allt det där.

Det känns så besynnerligt att jag får ha det såhär bra. Jag är rädd att det ska försvinna, livrädd. Men jag försöker att inte ha dåligt samvete för att jag har det såhär fint utan istället använda min energi till att göra kontruktiva saker. Fortsätta skriva musik, läsa Oscar Wilde, pussas, lämna hemliga kärlekslappar och le mot fler människor till exempel.

Fint är det. Fint.

Hemma bra men borta bäst. Jag känner mg som en prinsessa här i västra London (Fulham, POSH POSH POSH) och det är inte dåligt. Jag är fullkomligt kär och galen, och jobbet fungerar hur bra som helst då jag verkligen känner mig som en del av familjen jag jobbar med, men åh, åter till kärleken. Det var längesen jag kände såhär för en man. Jag tror faktiskt inte jag har känt såhär någonsin, om jag ska vara ärlig. Levis, Levis, min kärlek.

White flowers on our backs

Talking about my home

But I can’t go back

I guess that’s why I left

So I could take a step

Keep moving and forget the rest.

You came in to my life

You cannot separate yourself.