När jag gick ut genom dörren imorse var gräset krispigt av frasiga löv. Klövern vek ihop sig och blev sitt eget tak, tre blad tjockt. Över busskurens glasrutor vit dimma, fukt. Allt är av glas. Allt är så klart. Rök steg upp från husen vid the Hammersmith Bridge, ett flygplan skar en skåra i det blå buktande taket, på väg mot Heathrow. Löven silvergarnerade men så tunna att de mjuknar mot en hand eller kind. Som om staden vill försäkra oss om att det finns dagar med bredare färgspektrum än det mellan grått och svart. Då allt är som några av färgrutorna i ditt pastelletui, de klaraste. Och när gulklotet rullar in från ovan någonstans mjuknar allt och sjunker lite djupare neråt.