Jag såg Conor Oberst ikväll. Mannen som har följt mig och räddat mig under snart mer än tio år, och det var... Det går inte att beskriva. Okej, det var inte Bright Eyes, det var inte Conor solo, det var Monsters of Folk, men att få se hans vackra ansikte vid första raden på Troxy i östra London... Det var obeskrivligt vackert och jag trodde att jag skulle dö. Tills... Lång historia.

Fast, tack, CONOR, trots att jag inte såg allt, så var det jag såg helt underbart och jag älskar dig mer än något. Hade det inte varit för dig hade jag nog inte varit levande idag. Visst hade jag varit levande i läkares journaler, men i mitt psyke hade jag varit en zombie. Så TACK. Conor. Conor. Mitt livs kärlek. FUCK THE REST.