Den analkande hösten. Som jag försökt börja längta efter och snart lyckats. Regn och regnren luft, under mitt röda paraply, fina höstskor och höstjackor, all den röda och oranga konfettin i träden. Jag vill trä rönnbär på en tråd. Det ska jag syssla med imorgon. Trä på tråd och kanske fästa i t.ex. gardinstången i köket. Jag ska försöka stanna i den här sinnesron så länge som jag bara kan, försöka att inte falla för rastlösheten och det enkla i att sova bort dagarna. Jag behöver mig själv, det har varit väldigt lite bara jag och mig dom senaste 20 åren (men plötsligt känns det som att jag hittat mig själv). Jag behöver få tänka tankarna ut, och sova och äta och sådant som människor behöver göra. Och jag behöver få göra det där jag drömt om när eländet legat för nära; gå ut och gå på en engelsk gata lyssnandes på Morrissey, gå, gå och åter gå, tills man tittar ut över floden och inser att livet är bra vackert ändå. Sedan baka egna scones, plocka örter man själv odlat i trädgården, lägga sig i löven, vattna blommorna i köket, kanske till och med lära sig sy för hand och laga något av alla dom där gosedjuren lilla Ophelia har gjort sönder. 

Jag pratade med mamma idag också. Jag saknar henne så mycket. Hon verkar ha det bra hemma i Sverige. Hon verkar ha fått ro nu när hon ser att hennes dotter faktiskt är lycklig. Att hennes dotter faktiskt kunde bli lycklig. Jag. Lycklig! Iallafall för stunden. Hon har det bra där utan mig, trots att hon saknar mig, säger hon. Vad hon inte vet är att mitt hjärta är där med henne, och snart ses vi igen. Julklappar. Köttbullar. Kramar. Klä julgranen. Jag och mamma.