Varför kan jag inte få vara frisk nu? Nu har jag varit förkyld, haft feber, varit magsjuk och fått en öroninflammation! Allt under bara två veckor. Öroninflammationen är helt fruktansvärd. Den dök upp under fredag natt och har bara blivit värre och värre. Jag hör inte ett piss på mitt vänstra öra. Jaja, jag ska sluta klaga...

Helgen var helt fantastisk iallafall. Fredag var crazy. Det som skulle vara en lugn kväll på den lokala puben slutade i vild dans på Brogans, den irländska baren på Fulham Broadway. Det var så jävla kul och jag träffade så sjukt mycket roliga människor. Jag träffade folk från Cork, min hemstad på Irland och vi dansade riverdance på borden. Brogans är bäst. Jag är så stammis där så att vakterna kramar mig när jag kommer dit. I'm lovin' it.

På lördagen beställde jag och min älsklig hem pizza och gosade i soffan. Jag var så himla trött och bakis så det var mysigt att bara ha en lugn hemma-kväll utan alkohol och bös. Igår blev det Brogans igen, för Sunday-drinks  med personalen, det blev ganska sent vilket jag inte trodde det skulle bli, men jag var hemma 2! Dumt av mig eftersom jag jobbar 11 timmar och började klockan 7 imorse. Jag är helt slut.

Nä, nu ska jag dricka te innan jag måste börja slita igen. Barnen ska ju ha mat!

Här ligger jag och ser sunkig ut, dricker julmust och känner lite saknad. Julmust är något jag verligen kan sakna med Sverige... Och Dumle. Men jag tackar fina David som var på besök från Svealand och tog med julmust och en bok om Mosebacke. Underbart!


Snart ska jag äta pasta, sen duscha, sen dricka Strongbow. FREDAGAR ÄR BÄST!

Frisk igen, och det tackar jag gudarna för. Inga fler sömnalösa nätter kräkandes inne på toaletten. Jag måste säga att det varit helt fruktansvärt. Det kändes som att jag vred magsäcken ut och in och skrapade av allt som fanns inuti. Det var smärtsamt, och äckligt. Jag ska inte gå in mer på det, jag tror inte ni vill ha några detaljer.

Skönt iallafall, att man är frisk, sådär precis lagom inför helgen! Ikväll bär det av till The Golden Lion igen, min lokala pub. Jag älskar verkligen det stället. Bästa atmosfären i Fulham (förutom Fulham Football Club's arena då), det känns nästan som att man sitter hemma hos någon, i ett stort vardagsrum. Och öl-trädgården är så mysig också, med alla ljus värmelampor. Folk som hänger där är till mestadel gamla gubbar mellan 60 och 70, men det är bara kul. Speciellt när det är karaoke-kväll. Då kör dom loss på alla gamla klassiker. Jag kan lova att man får sig ett gott skratt!

Jaja, dags att fixa lunch. Det blir kyckling-paj!

Jag har åkt på min andra maginfluensa för i år. Båda fick jag genom jobbet och det är så fruktansvärt tråkigt. Jag har legat till sängs hela dagen men en hink bredvid mig och bara kräkts, kräkts och kräkts. Magen svider av smärta och jag känner mig helt slutkörd. Jag har kallsvettats och skakat... Sovit.

Vad som är lite jobbigt är att jag har en förkylning samtidigt så varje gång jag hostar så sätter kräk-reflexen igång. Gött är'e. Eller inte. Om jag kanske skulle ta mig upp och hämta lite vatten och hoppas på att det stannar kvar i kroppen. Jag måste ju vara extremt uttorkad!

Jag behöver inte jobba imorgon, det är gött det. Jag kan behöva vila upp mig rejält!

Hemma. Kall. Trött. Var ute i tre timmar, vilket var underbart. Men jag är så kall att jag nästan dör. Fast samtidigt så är jag glad över att jag är i London och inte i Sverige. I Göteborg är det minus. Här är det plus, trots att det känns som minus - Jag har nog bara glömt bort hur minus känns. Fast snart så. Åker ju tillbaka till Svealand den 23:e december, det kommer bli fint att träffa alla vackra människor man inte sett på ett tag. Det kommer bli fint att krama mamma.

Det kommer bli fint att inse hur mycket man har förändrats. Det kommer bli fint att inse hur lite man behöver Sverige.

Godnatt.

Jag slutade jobba för en timma sedan och har bara suttit i soffan och kollat på ESPN's klassiska fotbolls-matcher. Manchester United vs Arsenal från 2001, det ni! Men jag måste röra på mig, för en gång skull ska jag inte bara sitta inne och slappa hela kvällen. Jag ska gå på en LÅNG promenad längs Thames som jag brukade göra förr i tiden. Eller ja, jag slutade aldrig av egen vilja, det var ju bara att det tidigare jobbet inte riktigt tillät mig. Jag jobbade ju alltid så sent.

Det är gött att ha lite fritid nu för tiden. Känns fortfarande konstigt, men jag är lyckligt lottad.

Jag måste klä mig varmt för det är svin-kallt. Stickad tröja, halsduk, mössa och vantar. Men vänta lite... Var fasiken är mina vantar? Skit. Just det. Jag kom precis på att jag glömde dom på bussen imorse! Och jag som tänkte springa och köpa nya! Det är ju försent nu. Jag glömmer alltid bort sådana saker. Suck.

Well, well. Nu ska jag ut och gå, även om mina händer ska få vara kalla.

Nu drar jag till The Famous Three kings för öl och Fulham mot Arsenal. Hoppas vi vinner! Hej!

Jag vaknade 5.30 av en jävla smäll utanför. Alltså, det var som en explosion och jag blev svinrädd! Jag klev ur sängen och öppnade fönstret och lutade mig ut för att se om jag kunde se något som orsakade denna smäll. Såg jag nåt? Ja. En buss hade krockat med en lastbil på Fulham Palace Road. Ambulans, polis, brandbil... Alla kom. Jag hoppas att ingen blev allvarligt skadad.

När jag gick ut för att köpa mjölk (jag ska göra stuvade makaroner, CRAVINGS) så var det en en del plåt, skrot och bröte kvar på olycksplatsen, lastbilen eller bussen måste ha kört i en jävla fart!

Min feber är borta, och tacka Gud för det. It's Saturday, man!

Jag borde kila in i dushen.

Jag gav upp. Inte för att jag är en dålig kompis men jag klarade inte ens av tre öl på The Golden Lion, så hur skulle jag då klara av att ta mig till händelsernas centrum? Jag har haft lite feber, men imorgon är en ny dag och då kommer jag må fina fisken. Jag har helt enkelt bara bestämt mig för det och min kropp har inget att säga till om. Jag är trött på min kropp som bara ger upp.

DET ÄR INTE OKEJ ATT GE UPP PÅ EN FREDAG!

Men, jag hade det trevligt ändå, trots värk och yrsel. Fotbolls-prat och det var karaoke-kväll på puben så jag fick mig ett par goa skratt när männen från stenåldern började sjunga gamla klassiker. Hade jag inte mått kasst och varit full hade jag nog sjungt en sång själv. Tack gode gud för att det inte hände.

Nu ska jag sova. Må bättre.

Okej, det blir Piccadilly. Jag har lovat. Nu kan jag inte dra mig ur. Fast egentligen så orkar jag verkligen inte... Sitta på tunnelbanan med massa fulla främlingar, kliva av i turisternas mittpunkt och sen dricka cocktails med massa dryga east London hipsters som tror att dom är så jävla coola och speciella. (Oj, var kom all ilska från?)

Nä, jag är bara trött. Om jag skulle ta och sova en stund för att piggna till. Jag kanske blir mer pepp då.

Fredag i London. Inte dåligt det! Jag har jobbat hårt idag men nu sitter jag och myser i soffan, funderar på att göra mig en ostmacka men då måste jag ju resa på mig. Jag har blivit så fruktansvärt lat det senaste. När jag inte jobbar så ligger jag antingen i en säng, i en soffa (med filt!) eller så sitter jag i en fotölj. Arbetslivet tar kål på mig!

Men iallafall. Det är fredag och jag ska till Golden Lion och dricka Strongbow lite senare, och om alkoholen slår till rejält så drar jag till Piccadilly Cirkus för att kolla på en kompis band som har release-fest. Fast det är väldigt osäkert om jag ska dit eller inte, jag känner mig så himla seg!

Well well. Det var uppdateringen för nu.

(Jag är så jävla tråkig)

Problemet med Levis är inte att han gömmer sig bakom masker och falska leenden. Problemet är att han inte har någonting att gömma. Jag har inget att gömma, men... Jag tror inte på lyckliga slut ännu, för jag måste känna av dom först. Samtidigt så finns det ingen annan än just Levis som jag vill falla genom himlen med. Jag måste börja slappna av...

Jag har varit frånvarande, jag vet, och jag ber om ursäkt! Men jag har haft mina anledningar:

1. Jag har inte haft något internet
2. Jag har haft fullt upp med att göra mig hemmastadd i det nya huset
3. Jag har försökt komma in i det nya jobbet

Livet leker verkligen. Mitt hus är så himla stort och fint (jag ska ta bilder på det och lägga upp), jag jobbar från 7 på morgonen till 6 på kvällen (jag har äntligen mer frititd under veckodagarna!), jag bor 5 minuter från Craven Cottage (Fulham Football Club), 10 minuter från min favorit-pub The Golden Lion... Jag är å himla glad att jag tog steget och fick denna underbara förändringen i mitt liv!

Förresten, det snöar i London och det är svinkallt. Det är på minus-sidan just nu.

Nu ska jag kila till kiosken och köpa godis. Hörs!

Ibland tror jag att det inte finns någon himmel, och även om det gör det så är den täckt av tunga moln som oundvikligt kommer att spy ut sitt innehåll över oss som bara försöker leva våra liv. Det är den himlen som hindrar själva solen från att skina, och den gör det för att såna som Vi inte ska få chansen att sätta färg på vår hud eller andas en luft utan skuggor av regn.

Ibland tror jag att allting som är fint bara finns till för att vi ska lida ännu mer av det som till sist kommer att krossa våra hjärtan och knäcka våra ben. Att lyckan aldrig kommer att vara längre än den tid det tar för såren att läka och minnena att suddas ut.

Ibland trodde jag att världen var sådan.

Sedan träffade jag dig.

Ljusen har slocknat i mitt rum på Biscay Road. Dom har slocknat och blivit ivägslängda. Jag hade gärna packat ner dom men det fanns inget stearin kvar. Lukten lever dock vidare, fast kommer inte göra det imorgon. Fönstret är öppet då jag vill vädra ut. Vädra ut allt som är jag. För jag lämnar ju på lördag och någon annan kommer flytta in här. Jag vill inte ha delar av mig liggandes i luften. Det är för personligt. När jag lämnar det här rummet så följer allt som har varit jag med mig. Inget ska stanna här.

Allt är nerpackat. Rummet är tomt. Det enda som är kvar är bilderna på väggarna och dom tar jag inte ner förrän det bara är 10 minuter kvar innan jag måste lämna. Bilderna är "hemma". Ett år av mig ligger och dunkar i väggarna, i golvet - i varenda möbel. Men i bilderna, tavlorna... Där ligger bara det som jag känner till, mina hemligheter.

Jag påbörjar ett nytt kapitel, likaså gör någon annan samma sak. Det enda vi kommer ha gemensamt är att vi har bott i samma rum. 50 Biscay Road.

Jag kom precis hem och jag mår väl sådär. Jag har en spellista som kallas "vackert", och normalt sätt brukar låtarna få mig att njuta av livet... Just nu känner jag bara "I'm so sorry about what we've all become". Pratade med vänner ikväll om hur mycket livet kan förändras under så kort tid. Mitt liv har förändras väldigt drastiskt under bara en vecka. Det är ju så mycket som är på gång. Nya jobb, ny bostad (och annat som är lite hemligt, för tillfället).

På ett sätt så kommer väl mycket vara samma också. Jag är kvar i Fulham, där jag hör hemma. Fotbollen, river Thames, mina favorit-pubar. Det är bara det att jag aldrig har varit bra på att ta till mig förändringar till en början. Jag blir rädd - tänker att det inte kommer funka. Men så funkar det ju alltid ändå. Ja, jag borde bara hålla käften och vara stark. Allt kommer bli bra, till och med bättre!

Jag dricker Strongbow, lyssnar på "vackert" och fick precis ett sms av min älskade. Varför klaga? Ibland vet inte ens jag.

DET ÄR BRA ÄNDÅ.

Jag är så fruktansvärt förbannad. Eller nej, inte förbannad. Mer irriterad och lite sådär hej-jag-vill-gråta-en-skvätt. Varför? Jo, såhär är det! Levis åker iväg till Tyskland idag för jobb-relaterade grejer och han berättade för mig igår att han inte riktigt vet hur länge han blir borta. Okej, tänkte jag. Tråkigt... I vilket fall som helst så bestämde vi oss för att vi skulle ses i Chiswick för lite fika och promenad och jag berättade detta för chefen och hon gav mig tillstånd att vara ledig hela eftermiddagen.

Men, change of plans. 5 JÄVLA MINUTER INNAN JAG SKA LÄMNA HUSET RINGER TELEFONEN OCH JAG MÅSTE TYDLIGEN JOBBA ÄNDÅ! Jag fattar inte vad det är för fel på människor. Fan vet när jag får träffa min pojkvän igen. Han sa att det kunde ta allt mellan 2 dagar - 2 veckor. Jag hoppas på två dagar.

Förlåt för ett hemskt tråkigt inlägg men surare kan ingen vara och jag tänker åka till Putney ikväll och dricka öl för att tänka på annat. Punkt slut.

 

 

 

 

...Om 17 dagar har jag nytt jobb och ny bostad i Fulham. Jag hade inte kunnat vara lyckligare över detta. Jag känner att jag har jobbat klart med denna familjen och det är dags att hitta en annan. Bostad är redan fixad. Jag är glad tjej!

Och det är höst nu, lite läskigt. Tiden går och går! Jag har lite brottom nu men jag ska skriva lite oftare här nu tänkte jag. Jag får ta mig tid till det. Har saknat bloggandet och det händer så mycket intressant i London hela tiden så det vore ju fy skam att inte berätta om det!

Ps, Jag och Levis har varit ihop i mer än ett år nu. WOW. And do I love him? Yes. More than ever.
Ds.

Jag har uppfunnit en tidsmaskin. Visst är det häftigt? Jag vet hur man reser i tiden. Det är dessutom väldigt enkelt. Du rör bara vid den delen av dig själv som gör mest ont. Svårare är det inte. Det förflutna är en vildvuxen skog att gå vilse i. En del blir kvar där, bygger sitt hus där, plockar kvistar och grenar från träden för att få bättre sikt. Det fungerar inte. Man måste ut ur den där skogen.

Jag är äldre. Så gamla som vi är idag har ingen av oss varit någonsin. Vi är så långt fram vi kan komma i historien. Och nu. Och nu. Ingenting är för evigt. Också det som inte startat ännu ska ta slut, ska dö en dag.

 

Barnet måste dö och gräset måste växa.