Tiden går så jävla fort, och det är obehagligt. Ett år i London har passerat. Mer än ett år, faktiskt. Det känns i hela kroppen. Ett år där jag äntligen har fått känna hur det är att vara glad, att leva. Ett år fullt med intryck, nya lukter, nya människor... Vackra människor. Ett år fullt med kärlek. Jag blev inte bara kär i London - Jag blev kär i Levis. Min Levis. Läskigt nog firar jag och han ett år snart. 28 oktober. Ett år med Levis.

Jag skakar nu. Kan inte fatta att jag äntligen blev en lycklig människa. Det är så konstigt. Så himla konstigt, och det är svårt att ta på känslan. Jag har ju aldrig varit såhär lycklig förut. Jag visste inte hur det kändes att vara glad. Nu vet jag, och det är svårt att ta in.

Ett år. Ett år och tjugofem dagar. Jag är så jävla lycklig.

Som en flod av mörker, som en bakterie, som ett underbart inre vulkanutbrott kommer tårarna...

Jag har inte kunnat gå ordentligt på en vecka och i morse blev det slagsmål mellan mig och smärtan då jag under natten kände det som att mina fotleder gick av på mitten. Inte helt rätt läge kanske. Jag ska ju till Sverige imorgon. Jag försöker bita ihop, halta, hoppa fram och knapra Paracetamol. Ändå längtar jag efter imorgon, efter Sverige, som aldrig innan.

Det finns tusen anledningar att gråta. Men där det finns tusen anledningar att gråta finns det också hopp.

Det har varit och är en rätt tuff tid. Jag har haft ont och blivit nedstämd, sänkt som en sten i en brunn. När man har ont glömmer man hur det är att vara frisk. Jag har bara längtat efter en varm vrå att sjunka ner i, några böcker, en del tidningar. Lite musik.

Jag hoppas det har vänt nu, att det värsta är över.

Ditt blod är små soldater, blodkroppar klädda i rustning. När du var yngre hade du en deal med gryningen. Han såg till att jag kom hem säkert och jag lovade sjunga för honom när jag tog den långa promenaden hem från puben. När jag satte nyckeln i dörren var allting nytt; järnet i nyckeln, låset, dörrmattan, solen utanför fönstret, den tidiga morgonens varsamma värme. Allting var helt nytt.

Kärleken som ett serum mot all förbannad cynism.

När jag ser in i hans ögon kan jag ana dykarklockan som sjunker som en hiss ner till djupet av mig själv. Jag kan se rakt in i honom. Jag upptäcker att han gör det samma.

Jag har fingertopparna kvar från alla jag älskat. Alla som någon gång rört vid mig har lämnat spår. Dagar som den här dammar jag försiktigt av mitt liv. Fingeravtryck framträder tydligt över hela min kropp. På samma sätt finns mina fingrar, händer, min kropp kvar hos alla jag älskat. Kärlek? Lika delar ödmjukhet och tolerans. Åtrå. Som att fastna med hissen mellan tio tusen våningar och lyckas komma ut i tid. På rätt våning. Hissen som slungas tillbaka ner, mot botten, ett inferno av ström, olja och blinkande lampor.

Som när Estonia sjönk och jag vaknade av en märklig dröm där jag blivit förälskad i en man som förändrade mitt liv.  Vi hade varit ombord på en båt, ett upplyst palats med barer, sprit, blåsiga däck, spelautomater, värme, hytter. När jag sov hade drömmen plockat sitt strå ur framtiden. Det dröjde några år. Så träffade jag min man som förändrade livet.

Kärleken är alltid starkare än döden. Varje kärleksfullt förhållande är ett långfinger åt mörkret.

Göteborg. Staden som hatade mig för att jag inte kunde koderna, för att jag inte visste hur jag skulle handskas med någonting. Jag stod längst ner och blev hatad för att jag vände mitt ansikte uppåt och ändå orkade le. Den där drömmen som är allas väg ut ur det som står still, den där drömmen bar jag genom alla nätter förbi alla frågoandar, all skräck och alla tjut. Drömmen om ett bättre liv, om att komma bort från det där trånga rummet, min inrökta cell med IKEA-möbler och tomflaskor i garderoben.

Jag var som en strömbrytare för Göteborg när jag bodde där, tände upp och släckte ner. Krogar, gator, klubbar, lägenheter. Parker. Alla små upplysta förorter eller inne i stan innehöll alltid en förfest eller en efterfest. Jag var överallt, med mina systemkassar som jag bar med värme. Göteborg såg nog aldrig något magiskt skimrande hos mig, Göteborg såg nog aldrig någonting hos mig. Nordstan, Majorna, inget alls... Och jag levde med rädslan för vardagen, slentrian och leda. "Det måste finnas något mer där ute", tänkte jag och drog.

Därför, mina vänner, flydde jag den där västkust-staden med skit överallt, till staden med hopp. London. Några mer frågor? Okej, bra.

Och jag önskar att jag kunde förklara varför...

Min granne han en hund. Rufus. En handsome liten Border Terrier på 8 unga månader, och jag går ut med honom ibland, för att jag älskar hundar. Min granne Guy har velat betala mig sen jag började gå ut med rackaren men jag har sagt STRIKT NEJ till pengar. Jag gör det för att jag uppskattar Rufus sällskap och that's it.

För några veckor sen så skildes Guy och hans fru Sophie sen 10 år tillbaka. Dom har två barn tillsammans, Lydia och Greg. 9 och 6 år gamla. Jag träffade honom på hans trappsteg för två veckor sen och vi började prata lite om varandras problem, han bjöd över mig på vin och jag berättade om alla hemskheter jag upplevde i Sverige innan jag flyttade hit. Han berättade om alla känslor som strömmade igenom hans kropp då skiljas inte var hans beslut. Det var speciellt att dela allt det där med någon man inte känner så väl.

Efter det så har vi då och då stått i vardera trägård, han i sin och jag i min, och pratat med varandra. Som riktigt bra vänner. Han är så genuint snäll.

Idag gick jag ut med Rufus, och jag och lill-vovven hade en helt underbar timma. Kastade pinne vid floden, kelade på en parkbänk, sprang ikapp på Fulham's gator och jag var så lycklig. Efter en hård veckas jobb var det precis vad jag behövde. Jag kom tillbaka för att lämna av honom och Guy frågar hur jag haft det på jobbet. Jag berättar att det har varit jobbigt. Innan jag ska gå in i mitt hus så sträcker Guy fram pengar (300 spänn) och säger:

- I know you will say no but I insist. You're a good friend and you've helped me so much with my issues and with little Rufus. See this as a gift and not like I'm paying you for a job. I want you to go out and have a few drinks tonight. Enjoy youself. You deserve it.

Jag sa nej tusen gånger och till slut sa jag bara tack. När jag kom in så föll en tår från min kind. Det finns så många underbara människor i den här världen.

På väg till Chelsea and Westminister Hospital idag ramlade jag. Det gjorde så fasansfullt ont att jag bara ville ligga kvar på marken och skrika av smärta, men inte gjorde jag det. Jag reste mig upp och haltade iväg till en bänk där jag föll ihop. Jag kollade på mitt ben (som inte har läkt helt sen olyckan ett par månader sen, och som ledde till ledband-skada) och det var helt svullet och värkte. Jag tänkte "nej, nu har säkert ledbandet åkt av igen". Jag haltade långsamt iväg till bussen och väl på sjukhuset efter att ha kollat upp mina magsmärtor med ultra-ljud så nämnde jag benet och läkaren tog sig en titt. "Oh, I think we might have to do an X-ray on that" sa han. Och det gjorde vi. Spricka i knäskålen och en lätt dragning i ledbandet.

GÖTT! Jag har sådan jävla otur. Men inte fan kan man ha det bra jämt, och om sanningen ska fram så har jag ju haft det jävligt bra det senaste. Jaja, nu blir det till att halta ett par veckor till. Tack gode Gud att det inte var värre skadat än så. Hade inte pallat gå med kryckor en jävla dag till!

---

Nog om det, nu sitter jag i min vackra mans trädgård och tittar på när han gräver gropar. Jag har inte en aning om varför han gör detta men det är ganska roande att titta på. Och just det, jag kommer "hem" till Svealand på en kort visit den 19 augusti till den 22 augusti. Ses då vettja!

Jag skulle kunna utse mig själv till världens sämsta bloggare just nu. Eller åtminstone mest passiva, mest försvinnande. DET ÄR JU BARA SÅ FINT VÄDER! Och idag var det tennis för hela slanten, och Andy Murray (ENGLAND) vann, jag är glad. Hela England känner samma glädje. SEMI FINAL! Woop woop!

Nu: Strongbow, cigg och Pulp. Det är ju så gött.

....

Uppdatering, kl 21.22.

Så lurar något i magen igen... Sjukhus imorgon!

Det är så varmt här i London. Ute i solen svettas man och kämpar med att få i sig så mycket vatten som möjligt, men man ska ju inte klaga. Det är ju sommar. Jag går långa promenader vid Thames med antingen pojkvän eller hund, ibland båda samtidigt, och glädjerus drar sig igenom kroppen. Det här är nog den bästa sommaren jag har haft, och tänka sig, den är inte slut ännu!

Jag blir bortskämd med ljus, värme, pussar i pannan och bokläsning med en Strongbow vid lunch-tid. Och lite solbränd har min irländska hy blivit, ja, ni hörde rätt. Mitt ansikte lyser inte längre upp ett helt rum med sin blekhet, istället är det rosiga kinder och "hej-jag-ser-så-himla-frisk-ut"! Låter töntigt men ja, det är sådana små saker som får mig att bli glad.

Just nu sitter jag ute i solen med min iPhone, lyssnar på Blur. Britpop. Och jag som inte gillade Blur? Well, jag antar att man kan ändra åsikt om musik. Och det är väl egentligen bara bra, man måste vara open-minded, annars står livet stilla.

Jag ska fortsätta lyssnar vidare och kanske få ännu mer färg i ansiktet. Se frisk ut. Må bra.

And then I'm happy for the rest of the day safe in the knowledge, there will always be a bit of my heart devoted to it.

Tunna moln bär skir himmel
världen är transparent, lätt
det går neråt, det går.
Jag vet ingenting om juli
om förehavanden, sysselsättningar
människor med bollar på planer, i rörelse
träden andas blommigt
vitt grönt, ymnigt
jorden har fått sina sinnen tillbaka
jag känner det med allt
kolonilotterna får ny betydelse när jag ser de 
ligger bakom kalla hårda bensinstationen
olja och stål mot slumrande parasoller och kvällsolvärmda tagetes
och så ut på asfalten igen
för hårt att gå på
hundra skinande fönster på huset där en liten bit är min
lite till
uppsägningstid & nya boplaner
andra sätt

Du är alla mina gnistrande naiva barndomskärlekar komprimerad till en intelligent regnbåge. Jag träffar dig varje dag och ändå längtar jag efter dina ögon varje gång du vänder dig bort. Det där alla sjunger om i sina sånger har jag varit med om så många gånger förut men när du inte är i närheten så är det jag som sjunger sånger om dig. Jag tror att du målar mina inre vita väggar i färg men de svarta kan inte ens du nå, fast tack för att du försöker.

Vi kärlekskrafsar på varandra varje dag och det känns som att du alltid varit här. Du är ett vackert konstverk för ögat att se på och de där förunderliga strålarna som kommer från dig har jag aldrig sett hos någon annan, därför vill jag stanna kvar en stund för att se om du verkligen är en sådan svettig episk roman som det synes. Jag är en nyfiken myra och du får mig att skratta så det känns.


Det är inte du som gör mitt liv värt att leva, men du är så mycket mer än en sådan simpel mening av ord.

När är jag som lyckligast? När jag har 9 brinnande luktljus i mitt rum och en varm karl vid namn Levis bredvid mig i sängen, och tillsammans tittar vi på fåniga teve-program och pussas, delar på en Strongbow. Vilket är precis vad som pågår nu. Det för mig är lycka.

Godnatt!

Det luktar gott i mitt rum. Jag har äntligen lukt-ljus, som jag fick av Jenny. Och det är mörkt ute, så äntligen får ljusen visa sin rätta sida. Och jag lyssnar på Bright Eyes, det liksom hör ihop. Ljus och musik som får dig att känna, och visst kanske det får mig att känna lite för mycket, men det är ju en del av mig. Det är sådan jag är. Jag känner allt. Alltid lite för mycket. Och nu vill jag känna. Känna lukten av ljusen, för dom påminner mig av en närvaro av folk som jag bryr mig så mycket om. Folk som Jessica och Jenny.

Det ligger en La-Senza påse här inne full med andra shopping-påsar i. H&M, random grön påse från Camden osv. Jag blir lite varm i kroppen, för det väcker minnen, även om påsarna inte alls har handlat om mig och något som jag shoppat. Oxford Street, Pizza Hut, Baker Street, promenad, Camden, buss-resa, King's Cross, tårar & Vodka, Fulham, Bacardi Breezer & Strongbow.

Och äventyr vid Big Ben och Downing Street med Jessica. "Gör'e, gör'e, gör'e!" Jag har inte skrattat så mycket på länge som under detta äventyr. Flummigt värre, men jag behövde det.

3 sovande vänner i en king size säng. Ibland läsandes. Ibland fnissandes. Eller så klipptes hår nere i vardagsrummet. Underbart var det iallafall. Men så kallade det blå-gula efter dom igen och jag måste tillbaka till verkligheten här i London. Jobbet. Men bara så ni vet, JENNY OCH JESSICA GJORDE MIN HELG. Härliga onsdag, torsdag och fredag, sentimental lördag, glad söndag, glad måndag. Donuts. Fyllda med choklad. Jag har två här hemma. Jenny lämnade dom här. Tack.

NI kom, NI såg, NI segrade! Saknar er redan, Jessie Cupcake och Jenny Darling! Kom tillbaka snart.
Tills dess, ta hand om Sverige åt mig!

Puss.

... För att det är natt och fortfarande 26 grader. Hurra för sommaren i London!

Jag har tänkt på livet hela morgonen. Det är så skört, men så vackert. Ett liv är fullt av små olika sorters liv man levt, en del bra, en del mindre bra. När vi dör en dag (eller natt) kommer högarna vara ungefär lika. Livet är solidariskt i förlängningen, även om det inte alltid känns så. Jag har flera olika liv som kuber här inuti, gyllende portar, broar över svart vatten, trollkarlar, änglar och demoner. Jag har nycklarna till alla de där världarna och när jag dör en dag ska bitar av de där nycklarna finnas i det jag skrivit, och i mina tankar, det jag lämnar efter mig.

Jag hade en jobbig natt, utan sömn. Jag hade mardrömmar. Jag föll som en sten genom vatten och kände den svala, svarta men varsamma sömnen tissla och tassla när den kröp omkring på golvet, på väggarna som spindelväv, klibbigt svart garn överallt och till sist också hos mig  i sängen. Vaknade i ett ryck. Kunde inte somna om. "Strax", tänkte jag, är jag ute ur den här världen, fri från mig själv. Och så somnade jag om.


En helt osannolikt lång, varm och underbar börjar nu! Fotboll i Bishop's Park och glädjerus med cider. Livet är fint.

Ps, stod framför spegeln i morse. Gjorde löjliga miner. Testade att le. Se svår ut. Garvade mycket.
Ds.

I don't like how it feels when I think of that.

Idag har det varit så varmt. 26 grader i solen. Svettandes har jag tagit mig framåt genom jobb och ledighet på Fulham Palace Road. Ohja. Nu sitter man i trädgården och dricker ett glas rött vin för att dämpa smärtan i knät och snart är det dags för jobb. Blir inte mycket till skrivande just nu då jag måste göra mig redo för en kväll av jobb. Ser inte fram emot det men vadfan, det är ju cash, och alla vet vi ju att cash is king!

PS,

Jag saknar Henke, Haneh, Beke, mamma, pappa, syster, bror och hans flickän Emely (som snart ska bli mamma, vilket innebär att jag blir FASTER! Woop woop!)

Laterz!

Tillåt mig:
Jag uppskattar när naturen slår tillbaka. När flygbolagen slår lamslagna och handfallna. Jag vet att det ställer till det ordentligt för många och det är i sig inte roligt. Men vi äger inte jorden. Vi äger inte luftrummet, molnen, rymden. Och vårt bisarra behov av obegränsade möjligheter att kunna ta oss vart som helst på jorden, när som helst, kan gott få sig en törn. 

Det är naturen som bestämmer.








(OCH SLUTA KLAGA, NI KOMMER HEM FÖRR ELLER SENARE! DOM FLESTA JAG KÄNNER ÄR JU HEMMA NU!)

Jag är kvar, i min trädgård. Mitt nya hem. Fuck vara inomhus, alltså. Det här vädret är för bra för att få vara sant. Åh! Jag vill inte jobba senare idag! Jag vill grilla här hemma och njuta av livet precis som jag gör nu! Folk har ringt och tjatat om att komma till Bishop's Park här i Fulham för öl och sprit och chillandes vid floden på en gräsplätt, och allt jag kan säga är "no, I've got work soon". Kul... Men men, helgen är snart här och då kommer lyckan för en hund som mig.

(Det var längesen jag citerade Håkan Hellström... Well oh well, någon gång ska det ju ske.)