Ibland tror jag att det inte finns någon himmel, och även om det gör det så är den täckt av tunga moln som oundvikligt kommer att spy ut sitt innehåll över oss som bara försöker leva våra liv. Det är den himlen som hindrar själva solen från att skina, och den gör det för att såna som Vi inte ska få chansen att sätta färg på vår hud eller andas en luft utan skuggor av regn.

Ibland tror jag att allting som är fint bara finns till för att vi ska lida ännu mer av det som till sist kommer att krossa våra hjärtan och knäcka våra ben. Att lyckan aldrig kommer att vara längre än den tid det tar för såren att läka och minnena att suddas ut.

Ibland trodde jag att världen var sådan.

Sedan träffade jag dig.