expect the best, be prepared for the worst, fuck what others think and do your own thing


"For fuck sake" är tre ord som jag har använt konstant dom senaste dagarna. För att vara helt exakt så har "for fuck sake" sagts mer än några andra meningar eller ord. 70% av mitt vokabulär, där hittar ni "for fuck sake". Min mage ligger i krig eller snare i nån vild storm. Då denna vilda storm lever loppan i magen så bestämde jag mig för att träffa min läkare igår på Fulham Cross health centre. Det togs blodprover, ultraljud på magen m.m och han hänvisade mig till att gå till Chelsea and Westminster Hospital idag och dom gjorde samma grej.

När jag var på sjukhuset så gav dom mig Zolpidem som skulle få mig att sova bättre genom nätterna utan att behöva känna av smärtan - när stormen byter plats med tornadorn. Men vet ni? Jag fick en side effect av dom. Hallucinationer. En Pelikan flög runt i taget och jag satt och pratade med gardinerna. Konstig känsla men väldigt intressant.
Sen slocknar man efter 30 minuters galenskap.

På måndag ska jag till sjukhuset igen. Då hoppas vi att vi fått reda på vad det är! För jag börjar bli trött på magen!

... For fuck sake, nu kan jag inte hitta min Zolpidem.

Lovely + Gorgeous


Opium, darling?


Just like the memory and the wisdom of the water our souls were connected in so many ways, even though we haven´t talked in a while I'm still waiting for the day to come when you will arrive.

I´m sorry if I ruined happy times we've been through but now I wonder, if I can spend my days without you.

Vi fixar det här, älskling. Ingen har gett mig så mycket liv som du har gett mig. Du är min drog. Vi fixar det. Vi är inte ensamma om att vara ensamma. Vi är vi. Du och jag.


In dreams we catch glimpses of life larger than our own.



Att se en människa resa sig efter att ha kraschat är skönhet för mig.

Det är på något sätt den utlimata revanschen; att vända i fallet, att skrapa ansiktet i det salta gruset, att känna klacken i nacken och isregnet innanför västen och sedan bli lämnad kvar där i gränden, som en påse sopor, som bortkastat kött bara. Att då ställa sig upp vinglig och bakis, att då räta på ryggen och kisa mot solen och faktiskt börja gå är nog den vackraste syn jag kan tänka mig.

Sheperd's Bush Green var vackert i vårsolen idag. Aldrig har jag sett alkisarna på parkbänkarna se så glada ut. Trots skrapsåren i ansiktena efter fallet.

Skönhet är att göra magi av dagen. Skönhet är att lyckas sätta ord på det för oss alla lika, var och en unika och egna, men ändå var och en tillsammans för alltid.

BIG IDEAS NEED BIG SPACES



Jag gillar Rihanna.

Jag tycker det är skitkul att hon nångång runt Disturbia började transformeras till någon sorts fashion-gotare. Jag älskar att hon tycker om att klä sig som en dominatrix och ta fram piskan. Och det är ännu bättre att hon nu gjort en musikvideo på temat.
Jag hoppas verkligen att hon fortsätter utveckla sin begynnande inre fetischist. Börjar lobba publikt för strypsex. Designar egna gagballs. Gör japansk bläckfiskporr.

Det är bara synd att hon gör så irriterande dålig musik.

IT REALLY IS ABOUT RESPECTING PEOPLE



Jag erkänner mig skyldig. Jag har faktiskt aldrig haft en Leonard Cohen period. Och det har inte varit för att jag inte tyckt om mannen ifråga, för ärligt talat har jag knappt lyssnat på honom. Utan det är det gamla obskyritet-scenariot.

Mitt elitistiska jag, i synnerhet i min svunna ungdoms dagar ansåg att om något är för välkänt kan det omöjligt vara bra, för JAG är ju inte som DOM. JAG lyssnar på SPECIELL musik. Helst musik som bara 100 personer i världen känner till, och som har långa komplicerade namn. Som när jag som 15-åring tvingande mig själv att tycka om bandet Niellerade Fallibillisthorstar för att dom var okända, konstiga, och hade ett svårstavat namn. Samma sak med Cohen. Han var känd, och inte "mörk" nog så han föll ju på direkten. Men nu när jag sitter och lyssnar på "The Future" inser jag vad det är jag har missat! Mannen är ju ett lyriskt geni med en röst som får min inre dekisromantiker att skälva. Och nej, det är knappast originella tankar, men det är ett stort steg i en öppnare musikalisk riktning fri från ironi.

Ge artister en chans, dom kan överraska.

You might think I am but I'm not



Såg ikväll en film som handlade om Northern Soul rörelsen i England under 70-talet. Jag ska vara ärlig och säga att jag till för några timmar sedan inte hade någon aning om att den existerade.
I stort sett gick det hela ut på att uttråkade ungdomar i brittiska industristäder på fredagkvällarna samlades i en stor lokal, tog på sig dansskorna (bokstavligen), kanske poppade ett piller eller två och dansade, dansade, dansade till riffig motown hela natten lång. Och som dom dansar, det ser ut som om disco parade sig med kampsport och sedan började flörta med breakdance.
Och det är så fint, så fint så när man blundar och tänker sig hur det måste ha varit.

Jag saknar det idag.
Den här kollektiva spänningen och förväntan. Att totalt inneslutas i någon sorts specialiserad klubbmentalitet. Att vara vi-mot-dom och faktiskt mena det, utan ironi och ur djupet av sin passion, för musiken, för gemenskapen. Det finns liksom inte sådana ställen längre. Det skapas inte sådana rörelser längre.
Det är som att allt har stagnerat i nåt sorts hipster-förvirrat potpurri och alla tillhör samma subkultur men ingen kan riktigt definiera vad det är men bara att det är så jävla trendigt hela tiden.

Så vi bygger en mur av våra vinylskivor, torn av kassetter, och för säkerhets skull behåller vi allt med en analog in och utgång för att försöka glömma att historien om vår generation kommer att skrivas av Lady Gaga.

Jag efterlyser en revolution.

Thought deleted by user.



Jag mår som en droppe mörker. Nedstämdheten är liksom bara där, som en bakterie, ett virus, en benbrott, en tystnad. Jag tror det är bristen på saker att göra under dagarna. Och att aldrig riktigt känna sig hemma. Jag ar flyttat två gånger sen tidigt i december och allt jag vill nu är bara att slå mig ner, på en plats och stanna där.

Japp, jag flyttar igen. STannar fortfarande i Fulham men kommer nu bo på Fulham Broadway. Jag kommer ha ett STORT rum i ett inrökt hus med gula väggar (jag måste måla om...)

Nu tänker jag stanna där. Det ska bli mitt hem.



Maybe this time it won't heal, maybe this time it will bleed till I am free





I like to runwith scissors. It makes me feel DANGEROUS.





And I have nothing else to say. Mer än att det regnar. Go England.

Don't let the bastards grind you down



Jag är hemma. I London, i Fulham. Tack gode Gud för det! Har varit hemma sen dagen innan nyår och ja, det är fab! Nyår var UNDERBART! Brogans hade nyårs-fest och ALLA var där. Vi dansade, drack gratis Champagne och levde loppan. Seriöst, det var nog det bästa nyåret jag har upplevt under mina 21 (snart 22) år! Alla var så glada, så lyckliga. Och jag var nog lyckligast av alla, då jag hade träffat min familj i Sverige och deras kärlek följde med mig tillbaka till London.

Nu har jag flyttat hus och jag trivs. Måste bara fixa lite mer jobb. Men jag tar det lugnt ett tag. Känner ingen stress, jag borde, men orkar inte.

WHATEVER, ikväll sjöng jag karaoke på The Wilton Arms på Dawes Road. Johnny Cash blev det och folk gillade det. Fattar inte varför då det måste ha varit fruktansvärt att lyssna på! Jag var allt för trött och allt för nervös. BUT I DID IT! Iallafall, imorgon ska jag laga kötbullar till mina vänner och titta på svensk film. "The Girl With the Dragon Tattoo". Kommer bli fint.

Stop by if you're in Fulham! I'll offer you a Strongbow!

(Happy 2011, förresten!)

We could have a daughter.


Sådär. Det är måndag och tiden här hemma i Sverige bara flyter iväg, det går nästan för fort. Jag har alldeles för roligt. Det är konstigt, för jag tror inte att jag någonsin har haft det såhär roligt i Sverige innan. Men saker och ting förändras antar jag. Jag vet dock inte om det är jag som har förändrats eller om det är Sverige som har gjort det, kanske är det både och?

Iallafall, igår tog jag spårvagnen (!) med familjen in till stan för julshopping men fyfan vad stressigt det var. Hittade typ ingenting då det var så mycket folk överallt och jag orkade inte med det, men mysigt var det ändå. Vi drog till köttbulle-caféet och mumsade för att sedan åka hem och ta det lugnt i soffan. Sen stack jag iväg på äventyr till Hisinge för att träffa Henrik. Vi köpte chips och dipp, drack öl, lyssnade på musik och rökte. Jag ringde även Bronwyn och Jon Stokes (stammisar från Brogans) och dom var med personalen från Brogans på The Broadway Bar & Grill då Brogans var stängt. Vi skrattade och tjötade och jag saknar dom ännu mer nu.

Snart så, då sitter jag på Fulham Broadway igen.

Nu måste jag gå och göra en inpackning i håret, sen drar jag till Skogome för att hälsa på morbror Peter. Vi ska dricka kaffe och lyssna på blues. Något vi två inte gjort på mer än 4 år. Visst har vi lyssnat på blues, var och en för sig, men inte tillsammans. Jag har saknat det.

Above clouds



Så jag är nu hemma i Sverige för en vecka och det har varit fullt upp sen jag landade på Göteborg City Airport. Det har ätits tusen kilo köttbullar, ca 100 sillbitar, mer Janssons frestelse än vad jag kan skriva ner och julmusten har runnit ner som bara den. En jävla massa julklappar har det blivit också - presentkort, kommande julshopping med mamma, smycken m.m. Fantastiskt att vara "hemma" ändå.

Men... Det ÄR svinkallt. Jag är inte van vid den här kylan. -15 grader är verkligen inte min grej. Jag trodde min vinterjacka var varm, men det visade sig att den bara var varm nog för London. Här hjälper den inte alls! Jag går runt i raggsockar och huttrar. Hoppas jag vänjer mig innan  det är dags att åka tillbaka till London igen.

När jag kommer tillbaka till London ska jag flytta igen. Jag kände inte att jag gillade det nya stället så mycket så jag har hittat annat boende och hoppas på att det kommer kännas bättre. Ni vet, det fungerar inte alltid som man vill. Och jag saknar Brogans och alla stammisarna där (framförallt Jon a.k.a Stokes, Steve, Bronwyn, Paul, Patrick, Rodge, Hugh och John a.k.a "Chelsea scum"), alla som jobbar bakom baren (Ian, Tadgh, Harry, Shane, Dean och Flo) och vakterna Tommy och Deano. Fulham Broadway, vi ses den 30:e december! Då jävlar blir det kramkalas och öl igen!

På tal om Brogans så har jag fått sms av varenda stammis där idag och dom önskar mig alla en god jul. Oh, I love'em.

Nu ska jag gå och smeta in en ansiktsmask i fejset. Sen blir det att göra inpackning i håret. Oh, vad mysigt det är med jul och ompyssling! Sen blir det Michael McIntyre-klipp på YouTube, Englands bästa komiker, helt klart. Jag köpte hans självbiografi på Stansted, och har redan läst ut den. Så jävla rolig och underbar var den. JAg kan rekommendera den, och Michael i sin helhet, starkt!

Hörs!

Those were yesterday's feelings.

Att skriva gråa brev är att låsa in sig i källaren och vägra komma ut. Att stå mitt i rummet när vinden tjuter utanför fönstren. Som att vakna bakfull med panikångest i en främmande kvart i en främmande del av stan. Främling själv. Man snor runt ett tag i hud och svett. Man minns inte vem man är. Under några fasansfulla sekunder vet man faktiskt inte vem man är.


I bland blir jag trött på att allt är en ständig kamp. Men jag inser rätt snart att mitt liv är sånt här. Jag trivs med att det är mycket. Jag älskar mitt arbete. Jag mår bättre när jag arbetar än när jag är ledig. Det är en jävla ynnest. Det kan jag vara glad över. Det är nog det enda jag kan vila i. Att jag är mitt arbete. Det har varit en lång resa. Och jag står fortfarande bara i hallen med nypackad väska och ordnar med något framför spegeln. Jag har varit framme så många gånger. Och jag har aldrig kommit iväg. Jag är hellre ett avsked än en hemkomst. Det finns tid för hemkomst senare. London kommer alltid vara  H E M K O M S T.


Jag tänker på det nya året.


Jag är rädd för att bli bortglömd. Och jag hatar att vara rädd. Rädslan är ett överfall, ett övergrepp. Tänk om 2011 blir ett misslyckat år? Tänk om jag inte kommer längre än så här. Att jag nått en plattform som jag inte kommer ifrån. Tänk om det inte går att klättra längre. Har jag kommit nånstans egentligen? Är det himlen som sänkt sig? Är det bara en ovanligt låg himmel? Står jag kvar på samma utmätta jordplätt som alltid, sedan sist?


I'm careless and childish and that's all I can hope to be






Don't cry because it's over. Smile because it happened.



Det luktar fan bajs i hela huset. Okej, inte bajs, men ost. Levis köpte någon jädra mögel-ost till mig som jag glömde bort att lägga in i kylen, så nu är mitt hus mer en stinkande ost-fabrik än ett hus som man kan bo i. Jag tror till och med jag luktar ost. Tur att jag inte ska ut ikväll (tro det eller ej, men idag blir det ingen promenix till Fuham Broadway). Jag ska sitta hemma, äta pizza, dricka Strongbow och kolla på Never Mind The Buzzcocks.

Jag kan verkligen behöva en lugn kväll hemma. Hela veckan har jag varit ute och "boozat" så jag tror min kropp kan behöva en paus...

... Nä, jag kan verkligen inte blogga. Den här stanken ger mig huvudvärk! Någon som vet hur jag blir av med den? Osten är slängd och jag har vädrat. Inget verkar funka. Suck.

That is so sad

Jag har jobbat arslet av mig dom senaste två dagarna. Jag är helt slut och min hjärna har slutat fungera som den brukar. 11 timmar jobb om dagen med alldeles för lite sömn är inte helt lätt, men jag får skylla mig själv när det kommer till sömnen. Dom två senaste kvällarna har jag hängt på Fulham Broadway och druckit alkohol med personalen från Brogans. I tisdags på Brogans och igår på The Malt House tvärs över gatan.
Båda kvällarna har jag tänkt att "nä, jag ska inte bli sen ikväll" men två öl blev fem och sent i natten vandrar jag ner för Dawes Road och sen in på min gata, full och go. Så ja, trött är ordet just nu. Jag har en kort rast nu men om tio minuter måste jag köra igång och jobba igen. V I L L  I N T E.

JUST DET! På torsdag är jag i Sverige! Hej Göteborg! Hej mamma! Hej mammas köttbullar! Hej julafton!

Ps,
Ni hittar mig på Fulham Broadway ikväll igen. Jag lär mig aldrig.
Ds.

We're so hipster


Jag har haft en rejält stressig dag so far. Värre blir det! Men jag ska inte klaga. Ikväll ska jag bowla i Mayfair med Levis, och shit vad jag kommer förlora. Jag uppdaterar mer senare, om jag får tid över! Jag är redan sen till mitt tredje jobb-pass!

Fulham did this



Andas, du dör om du inte andas
.

Det är samma gator men ett annat väder och jag vet att jag trivs för jag kan minnas en känsla jag saknat... Likt vänskap från en tid vars foton har bleknat. Fulham är bomullen som dämpar alla ljud och nysnön som yr kring mina fötter.

Jag är hemma nu, tänker jag när jag står på Putney Bridge med en kall Strongbow och kollar ut över Thames. Jag vänder mig om och tittar på Bishop's Park med all den grönska som aldrig försvinner. Inte ens på vintern. Magi eller inte, men det är som att vara en del av en saga som ännu inte finns.

Fulham gjorde detta. Fulham gjorde mig till mig igen.

Because the picture never lie







Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0