Ditt blod är små soldater, blodkroppar klädda i rustning. När du var yngre hade du en deal med gryningen. Han såg till att jag kom hem säkert och jag lovade sjunga för honom när jag tog den långa promenaden hem från puben. När jag satte nyckeln i dörren var allting nytt; järnet i nyckeln, låset, dörrmattan, solen utanför fönstret, den tidiga morgonens varsamma värme. Allting var helt nytt.

Kärleken som ett serum mot all förbannad cynism.

När jag ser in i hans ögon kan jag ana dykarklockan som sjunker som en hiss ner till djupet av mig själv. Jag kan se rakt in i honom. Jag upptäcker att han gör det samma.

Jag har fingertopparna kvar från alla jag älskat. Alla som någon gång rört vid mig har lämnat spår. Dagar som den här dammar jag försiktigt av mitt liv. Fingeravtryck framträder tydligt över hela min kropp. På samma sätt finns mina fingrar, händer, min kropp kvar hos alla jag älskat. Kärlek? Lika delar ödmjukhet och tolerans. Åtrå. Som att fastna med hissen mellan tio tusen våningar och lyckas komma ut i tid. På rätt våning. Hissen som slungas tillbaka ner, mot botten, ett inferno av ström, olja och blinkande lampor.

Som när Estonia sjönk och jag vaknade av en märklig dröm där jag blivit förälskad i en man som förändrade mitt liv.  Vi hade varit ombord på en båt, ett upplyst palats med barer, sprit, blåsiga däck, spelautomater, värme, hytter. När jag sov hade drömmen plockat sitt strå ur framtiden. Det dröjde några år. Så träffade jag min man som förändrade livet.

Kärleken är alltid starkare än döden. Varje kärleksfullt förhållande är ett långfinger åt mörkret.