Så var det fredag åter igen. Veckorna går så snabbt nu för tiden, och inte är det för att jag tycker att mitt jobb är så fruktansvärt roligt (som uttrycket "tiden går for när man har roligt"), det liksom bara rullar på. Dag ut och dag in. Men jag klagar inte. Och vad ska jag göra ikväll? Jobba, sen dricka Strongbow i Chelsea. Jag är inte stormförtjust i Chelsea då det är lite väl hysteriskt med Knightsbridge och allt runt omkring. Lite för många turister och lite för få av det vanliga folket. Då är Fulham betydligt mycket trevligare. Mitt älskade Fulham.

Imorgon var det planerat att dra till Brighton men nu verkar det som att det inte blir av då min kära vän Hani gått ch blivit sjuk. Vad ska jag göra istället? Spela fotboll i Hyde Park och dricka rosé. Det är inte dåligt det heller. Vi blir nog ett jävla gäng som spelar! Sist var vi bara fem men nu verkar det som att vi kommer vara 12! Underbart mycket roligare!

Och fyfan vad varmt det är, jag tror jag dör. Sitter i min trädgård (igen) och bara njuter till tonerna av Band of Horses nya skiva (den är så äckligt jävla super-bra! Som jag har saknat mina skäggiga små amerikaner!) och solen. Kanske man kunde få en liten bränna i år. Förra året blev det ju inte mycket av en bränna då man stapplade runt på Liseberg varje dag. Jag saknar det inte alls. Aldrig mer ska jag tillbaka. Inget mer av nordens största nöjespark a.k.a fritidsgård.

Jag måste gå in och hämta vatten, det börjar bli extremt kokhett här ute.
Puss.

Så sitter man här i trädgården och det luktar blommor och solen lyser, det är precis som om det aldrig har varit på något annat sätt en såhär. Allt annat är bortglömt för våren har rivit alla murar, med trädens alla gröna löv och med det som blommar har den tagit bort det där som ganska ofta blockerade glädjen. I trädgården bredvid visslar grannen på The Beatles och det luktar grillat, några dörrar bort hör man barn som skrattar och mina örter börjar växa i hörnet. Vad kommer näst? Kan det kännas bättre än såhär eller är man uppe på toppen? Endorfinerna har ju ändå en obegränsad närvaro. Egentligen så spelar det inte någon roll, för man ska ta vara på varje stund, för ingen annan är den andra lik, och den här stunden viskar att sommaren är nära.

Det har redan spelats fotboll i Hyde Park, druckits Strongbow vid River Thames, grillats Haloumi i trädgården och shorts och t-shirt har varit ett faktum dom senaste dagarna. Fåglarna börjar kvittra tidigt på morgonen och det luktar så himla gott överallt. London har nog aldrig varit mer levande, aldrig varit mer vackert.

Solglasögonen är på och den här stunden fortsätter viska fina ord i mitt öra, till alla mina sinnen och till kärnan i mitt hjärta. Grannen visslar fortfarande, och jag tänker nog sitta här är en stund till. Solen har inte vänt blad och sagt att det är kväll ännu.

London-livet rullar på i vanlig ordning. Och vad har hänt sen sist? Henrik var här nu under min ledighet och jag visade honom vackra Fulham. Långa promenader, Strongbow, Texa Fried Chicken, pubar, fotboll och hemma-fest. Det var helt fantastisk och jag saknar honom redan. Men han kommer nog tillbaka snart. Det måste han göra.

... Och påsk närmar sig. 500 spänn sattes in på mitt konto från familjen och jag har fyra dagar ledigt från mitt jobb. Kan det bli så mycket bättre? Om sanningen ska fram så ja. Jag behöver lite mer sol och att Fulham FC ska göra bättre ifrån sig i the Premier League. Det kommer, men jag är bara lite otålig.

7 månader i London har passerat och jag är inte den människan jag är gång var. Jag är betydligt mycket bättre, säkrare och gladare, konstigt, men gud vilka shivers jag får när jag tänker på det... Hur mycket som kan förändras på så kort tid. Tack London. Jag älskar dig.

Och... Jag är fortfarande kär i mitt lilla L. Bra är det. Allt. Trots min otålighet.

Imorse vaknade jag av att jag blev knuffad ur sängen och hamnade på glas. Det gjorde ont. Tack älskling. Tack för ett superfint blåmärke på högra kinden, det är underbart. Not.

I övrigt så slog det mig att jag bott i London i snart 6 månader nu. Fyfan, vad tiden flyger iväg. Tänka sig att man har flyttat hemifrån och bor i en helt annan stad, i ett helt annat land, att man har lämnat ett hemskt liv bakom sig och nu lever i lycka. Och i snart 4 månader har jag pussat på världens vackraste man, Levis. Det är konstigt, eller som Hugh Grant säger i Notting Hill: "Surreal but nice".

Jag klagar inte. Och ikväll möter mitt kära Fulham FC Burnley på Fulham's arena Craven Cottage. Det är fett. VI MÅSTE VINNA!

---

Nu ska jag kila iväg för att köpa cigg och Strongbow, kanske till och med lite choklad.

Vi hörs.

Jag funderar på att bli fotbolls-huligan. Fulham FC's första. Gå på matcherna, sedan bara slå ner motståndar-fansen. Typ Chelsea, våra värsta fiender. West against west, white against blue, som vi säger. Jag ska tatuera in "Dad" på armen, "LOVE" på högra handens fingrar, och "HATE" på den vänstra, och vi får inte glömma spindelnät på armbågen. Jag ska dricka så många öl som möjligt innan matcherna, börja prata avancerad cockney som bara geezers förstår, säga "Oi, you bloody lemon squeezer, you better watch it, you're not well fit. Leeeeaaaaaveee aaaaaat! Let's knight the badger, lads"...

... Nah. Tror inte det. Fotboll ska vara härlig atmosfär och kärlek. Det är bara det att jag precis sett filmen The Football Factory, och jag rekommenderar den starkt. Jag älskar den.

Fint manus (Geezers for the win):

- Tommy: There's nothing different about me. I'm just another bored male, approaching 30, in a dead-end job, who lives for the weekend. Casual sex, watered-down lager, heavily cut drugs. And occasionally kicking fuck out of someone.

---

- Tommy: What else are you gonna do on a Saturday? Sit in your fuckin' armchair wankin' off to Pop Idols? Then try and avoid your wife's gaze as you struggle to come to terms with your sexless marriage? Then go and spunk your wages on kebabs, fruit machines and brasses? Fuck that for a laugh! I know what I'd rather do. Tottenham away, love it!

---

Nu ska jag lämna ett varmt kök i Fulham för att jobba, men det blir en tidig kväll. Thank god.

Inatt var Levis sömn på ytters dåligt humör. Drömmarna var av det mindre angenäma slaget att döma av missnöjda knorrningar, semiaggresiva knuffningar och ilsket mummel. Tillslut tvingade jag mig att vakna och frågade irriterad "What's the matter, Levis?" varpå han röt "I told you to call Bono but you didn't!". Haha. Jasså jahaja. Jobbet sätter tydligen spår även i hans nattliga äventyr.

Jag har hår som prasslar och faller av efter årens alla färgskiftningar (baby-hår på vissa ställen), jag har mörker och ljusslingor utanför fönstret, jag har oskrivna jämförelser som ska betygssättas, jag har en oskriven anmälan till en kurs och imorgon är sistadagen (jävla lathet, jävla London och vissa regler), jag har idéer som väntar på att få brista ut, vikas upp och brusa fram, jag har övervattnade växter och en snart utslagen rosa hyacint, jag har ojämna naglar. Med lite svart bortslitet nagellack på.

Echinagard droppas och blandas till två till tre gånger om dagen nu, sköljer ner rosenrotens bruna piller och sedan fylls glaset på av neonorange vitaminbrus. Ändå är rivjärnet i halsen, den eviga fördämningen i näsan och astmahostan efter 100 meters språngmarsch till tunnelbanan ett faktum. En dödstråkig blek åkomma, men otvivelaktigt ett hinder i ambitionen om något slags aktivt liv.

Jag har mer än vad jag behöver.

...

Ps, Haneh & Beke was here. Och jag saknar dom.

Det var någon gång i september, minns inte säkert när, men det var en tisdag och solen sken. Jag fick ett telefonsamtal om att inte bara ta Ophelia till tennisen, utan även din son Zak, för du var fast i trafiken. "Jaha", tänkte jag och hämtade dom små bus-barnen. På Bishop's Avenue, precis innan tennis-banan, stannade en motorcykel till och människan på den tog av sig hjälmen. Blont halv-rufsigt-hjälm-hår, klarblåa lysande ögon och ett leende värt att dö för. Det var du.

Inspirationen har inte varit i mig de sista dagarna. Jag har svårt att inte se en koppling mellan det och förkylningen som jag ingått tvångsgifte med. Nätterna tillbringas halvt sittandes och bröstkorgen brister nästan av hostattacker, jag somnar på dom få föreläsningarna jag har tre timmar i veckan så att min lärare Dowen utbrister "you gotta get yourself a cup o' coffee, girrrl, you're fallin' asleep!". Men jag tror förkylningen, viruset, så smått börjar komma över mig nu. Jag propsar på uppbrott med vitaminchocker och tredubbla strumpbyxor, men det är inget enkelt åtagande. 

Jag såg Conor Oberst ikväll. Mannen som har följt mig och räddat mig under snart mer än tio år, och det var... Det går inte att beskriva. Okej, det var inte Bright Eyes, det var inte Conor solo, det var Monsters of Folk, men att få se hans vackra ansikte vid första raden på Troxy i östra London... Det var obeskrivligt vackert och jag trodde att jag skulle dö. Tills... Lång historia.

Fast, tack, CONOR, trots att jag inte såg allt, så var det jag såg helt underbart och jag älskar dig mer än något. Hade det inte varit för dig hade jag nog inte varit levande idag. Visst hade jag varit levande i läkares journaler, men i mitt psyke hade jag varit en zombie. Så TACK. Conor. Conor. Mitt livs kärlek. FUCK THE REST.

Imorgon är det tre veckor med mannen. Under tre veckor har han gjort mig lyckligare än lyckligast och jag kan inte annat än att hoppas på tre veckor, tre månader, tre år, en framtid med honom. Levis.

Klockan är 13.04 och jag måste ta mig själv i kragen och djupdyka i Oscar Wilde. Skriva en uppsats om honom också. Väntan och det. Jag har varit lite lat med mina engelsk-studier som jag påbörjade förra veckan, men det får vara slut på det nu.

Den analkande hösten. Som jag försökt börja längta efter och snart lyckats. Regn och regnren luft, under mitt röda paraply, fina höstskor och höstjackor, all den röda och oranga konfettin i träden. Jag vill trä rönnbär på en tråd. Det ska jag syssla med imorgon. Trä på tråd och kanske fästa i t.ex. gardinstången i köket. Jag ska försöka stanna i den här sinnesron så länge som jag bara kan, försöka att inte falla för rastlösheten och det enkla i att sova bort dagarna. Jag behöver mig själv, det har varit väldigt lite bara jag och mig dom senaste 20 åren (men plötsligt känns det som att jag hittat mig själv). Jag behöver få tänka tankarna ut, och sova och äta och sådant som människor behöver göra. Och jag behöver få göra det där jag drömt om när eländet legat för nära; gå ut och gå på en engelsk gata lyssnandes på Morrissey, gå, gå och åter gå, tills man tittar ut över floden och inser att livet är bra vackert ändå. Sedan baka egna scones, plocka örter man själv odlat i trädgården, lägga sig i löven, vattna blommorna i köket, kanske till och med lära sig sy för hand och laga något av alla dom där gosedjuren lilla Ophelia har gjort sönder. 

Jag pratade med mamma idag också. Jag saknar henne så mycket. Hon verkar ha det bra hemma i Sverige. Hon verkar ha fått ro nu när hon ser att hennes dotter faktiskt är lycklig. Att hennes dotter faktiskt kunde bli lycklig. Jag. Lycklig! Iallafall för stunden. Hon har det bra där utan mig, trots att hon saknar mig, säger hon. Vad hon inte vet är att mitt hjärta är där med henne, och snart ses vi igen. Julklappar. Köttbullar. Kramar. Klä julgranen. Jag och mamma.

När jag gick ut genom dörren imorse var gräset krispigt av frasiga löv. Klövern vek ihop sig och blev sitt eget tak, tre blad tjockt. Över busskurens glasrutor vit dimma, fukt. Allt är av glas. Allt är så klart. Rök steg upp från husen vid the Hammersmith Bridge, ett flygplan skar en skåra i det blå buktande taket, på väg mot Heathrow. Löven silvergarnerade men så tunna att de mjuknar mot en hand eller kind. Som om staden vill försäkra oss om att det finns dagar med bredare färgspektrum än det mellan grått och svart. Då allt är som några av färgrutorna i ditt pastelletui, de klaraste. Och när gulklotet rullar in från ovan någonstans mjuknar allt och sjunker lite djupare neråt.

Livet som är mitt just nu har de sista veckorna, dagarna och ögonblicken varit underbarare än någonsin. Det har vackerväxt utan dess lika. Dagarna är så fyllda med makalösa sekunder att jag ibland nästan tror att jag är föremål för en konspiration eller del av en kuliss, jag bara väntar på att det ska rämna. För som det är nu känns allt obeskrivligt och nästan oförtjänt fint.

Jag får leka med barn varje dag, dela tankar och upptäcka nya saker. Vädret är vackert, London är klart som glas. Jag bor i en makalös del av staden som ger mig ork och livslust, som jag får promenera i varje solig morgon, som får mig att tänka tanken "här vill jag bli gammal". Och jag har de vackraste vännerna som bjuder mig på öl, går jämte mig i löven, rotar med mig bland alla marknader, vissa som jag kanske inte träffar så ofta men som det alltid är så fint med. Och inte att förglömma min kärlek, min nya pojkvän. Pojkvän. Jag. Som pussar mig i nacken och håller min hand, gömmer choklad som jag hittar och som köper överflödigt mycket rosor. Levis. Och så har jag ett underbart jobb. Jag kommer kunna spara pengar, resa. Och jag har världens bästa London-familj, jag får vara nanny åt världens gosigaste prinsessa, jag har två människor som räddar mig i alla knipor. Och så är det fred och ingen svält och sjukt överflöd och allt det där.

Det känns så besynnerligt att jag får ha det såhär bra. Jag är rädd att det ska försvinna, livrädd. Men jag försöker att inte ha dåligt samvete för att jag har det såhär fint utan istället använda min energi till att göra kontruktiva saker. Fortsätta skriva musik, läsa Oscar Wilde, pussas, lämna hemliga kärlekslappar och le mot fler människor till exempel.

Fint är det. Fint.

Hemma bra men borta bäst. Jag känner mg som en prinsessa här i västra London (Fulham, POSH POSH POSH) och det är inte dåligt. Jag är fullkomligt kär och galen, och jobbet fungerar hur bra som helst då jag verkligen känner mig som en del av familjen jag jobbar med, men åh, åter till kärleken. Det var längesen jag kände såhär för en man. Jag tror faktiskt inte jag har känt såhär någonsin, om jag ska vara ärlig. Levis, Levis, min kärlek.

White flowers on our backs

Talking about my home

But I can’t go back

I guess that’s why I left

So I could take a step

Keep moving and forget the rest.

You came in to my life

You cannot separate yourself.

Kom precis hem från High Street Kensington där jag försökte hitta en bra vinterjacka, men för i helvete vad svårt det var. Jag gav upp och hälsade på mannen L på hans jobb och jag drog upp problemet att hitta en jacka, och vi surfade runt på några hemsidor som han brukar handla på och jag blev galen. Allt var SVIN-DYRT! Till slut övertalade han mig till två jackor (Sjukt snygga) som det var rea på och jag kunde inte säga nej när hans blåa ögon mötte mina.

Jag går på moln. Jag är lycklig. Som när man var liten och smaken av sockervadd återspeglade minnena av allt roligt man hade haft på nöjesparken dagen innan. Jag känner inte smaken av sockervadd, men mitt leende talar för sig självt.