Jag minns när jag lärde mig simma. Jag minns när jag lärde mig cykla. Den där frihetskänslan som kommer när du inser att du inte längre är under vatten, och väntar på luften över ytan. Känslan av frihet när du låter pedalerna gå och du cyklar framåt, utan att vara rädd, utan att pappa håller i pakethållaren där bak. Jag minns det som att det vore igår. Men vad kan jag lära mig mer? Jag vet hur det mesta fungerar, eller hur? Jag är ju ändå 22 år gammal nu.

Ändå känns det som om friheten är sedan långt tillbaka bortglömd. Jag tror jag börjar bli deprimerad igen, och jag vet inte varför. Jag borde vara lycklig, men ändå vaknar jag upp varje dag och vill bara ligga kvar i sängen. Eller gå för en cider eller två under kvällen.

Jag önskar jag kunde lära mig cykla på nytt. Jag önskar jag kunde ta mina första steg på nytt. Jag önskar jag hade friheten att säga att allt är okej igen.

Jag önskar åtminstone att jag hade friheten att förstå varför jag känner som jag gör. För jag har ingen aning, och det oroar mig.

 

 

Till synes inte en tråd på kroppen. Jag trodde jag var naken.

 

De är osynliga, helkroppsstrumporna av kevlarnylon. Envisa och desperata ligger de där, påstår sig skydda oss från fula gubbar och terrorattentat (och inofficiellt oss själva).
- Var inte rädd, viskar de, panikslagna, med naglarna djupt inborrade i våra hjärtan.

 

När alkoholhalten är högre än klackarna faller jag enkelt, och du tycker det är sexigt när jag river sönder din rygg, jag erkänner aldrig att jag bara vill se om du blöder guld.

 

En smekning och kevlarstrumpan skälvde av skräck. Ännu en och en maska gick.
...och en till
...och en till
...och en till

 

Det finns inte en chans i världen att du skulle släppa mig, inte när ansvaret innebär att du håller hårt om höfterna, medan jag svankar och förväxlar kärlek med orgasmer.

 

Och likt ett sommarregn bröt glädjetårarna ut, ur och ner över huden. I vibrationerna efter vårt crescendo insåg jag att nu är jag naknare.

När din rygg svider och jag har spermafrost på magen vill jag våga fråga om det räcker för ditt hjärta.

 

- "Michelle, du är mitt guld. Du är mitt allt. Jag är Levis, din Levis, och när du ger mig spänningar som dessa kvällar, då kan jag inte annat än att lova vara din förevigt. Jag älskar dig"

 

Jag har kastats in i en Morrissey period igen.

 

Jag ser och lyssnar på allt. Och allt är magnifikt. Vilken vacker människa.

 

Jag behöver inte Morrissey som guide eller livsförklarare. Jag är inte femton år och gråter i min snodda kajal över hur ensam jag är. Men samtidigt finns det ett grundläggande inplantat av utanförskap inuti som inte har ett dugg med position, pose, ställningstagande, tidens gång, ålder eller medvetna val att göra.

 

Jag tycker bara han är fullständigt briljant. Det har jag alltid gjort, och kommer alltid att göra.

 

 

"For fuck sake" är tre ord som jag har använt konstant dom senaste dagarna. För att vara helt exakt så har "for fuck sake" sagts mer än några andra meningar eller ord. 70% av mitt vokabulär, där hittar ni "for fuck sake". Min mage ligger i krig eller snare i nån vild storm. Då denna vilda storm lever loppan i magen så bestämde jag mig för att träffa min läkare igår på Fulham Cross health centre. Det togs blodprover, ultraljud på magen m.m och han hänvisade mig till att gå till Chelsea and Westminster Hospital idag och dom gjorde samma grej.

När jag var på sjukhuset så gav dom mig Zolpidem som skulle få mig att sova bättre genom nätterna utan att behöva känna av smärtan - när stormen byter plats med tornadorn. Men vet ni? Jag fick en side effect av dom. Hallucinationer. En Pelikan flög runt i taget och jag satt och pratade med gardinerna. Konstig känsla men väldigt intressant.
Sen slocknar man efter 30 minuters galenskap.

På måndag ska jag till sjukhuset igen. Då hoppas vi att vi fått reda på vad det är! För jag börjar bli trött på magen!

... For fuck sake, nu kan jag inte hitta min Zolpidem.