Jag har kastats in i en Morrissey period igen.

Jag ser och lyssnar på allt. Och allt är magnifikt. Vilken vacker människa.

Jag behöver inte Morrissey som guide eller livsförklarare. Jag är inte femton år och gråter i min snodda kajal över hur ensam jag är. Men samtidigt finns det ett grundläggande inplantat av utanförskap inuti som inte har ett dugg med position, pose, ställningstagande, tidens gång, ålder eller medvetna val att göra.

Jag tycker bara han är fullständigt briljant. Det har jag alltid gjort, och kommer alltid att göra.