Så sitter man och är ledig, och för första gången så känns det som att man är ledig på riktigt. Jag är inte bakfull och jag har fått gjort saker, kanske inte allt som jag borde ha fått gjort som att gå till banken och ringa tandläkaren, men ändå. Jag har njutit av dagarna. 

Det har inte varit någonting annat än en medveten verklighetsflykt dom senaste dagarna. Jag har druckit alkohol och skrattat, odlat sårskorpor till toner av brittisk indie och ätit knäckemackor utan att egentligen bry mig om resten. En verklighetsflykt med uppsatta barriärer för att slippa känna "det där andra".

Jag hittar alltid dom värsta först, jag har älskat dom ända sen den där boken jag läste när jag var yngre och praktiskt taget bodde på biblioteket. Lukten av utnötta och tummade sidor där nya drömmar väntade som luft.

Jag undrar om han har slockat nu trots att jag inte kan se det, jag ser bara hans sista flämtande andetag av ljus som färdas mot mig och jag hoppas jag dör innan han försvinner, ovetande om att jag blev lämnad först. Dock inser jag att jag behöver hålla fast mitt hjärta,  för det har alltid varit hos stjärnorna. Han är stjärnan. Jag är fast.

Mina andetag är som ett bevis på att jag faktiskt finns även om det inte märks. Jag naglar mig fast i varje litet ord som kommer ur folks munnar för att sedan riva sönder dom till ljudet av blodet som rinner ner från fingrarna, mitt blod som fastnar under huden och bildar mönster i min själ, sen ber jag er att låta mig gå, men ni släpar mig i marken, trampar på mig och jag önskar att mardrömmen någon gång skulle kunna ta slut. En del av mig, den onda, säger att det inte går, att det är försent, en annan del av mig, den kloka, torkar bort tårarna och säger att "nu får du fan ge dig, Michelle, livet lever inte åt dig".

Det är jag själv som river mig i små bitar och förblir ett neråttjack i mina händer, som faller till golvet, och jag undrar hur allt kan lösas upp så jävla fort. Sen krälar jag ifrån sängen några meter och återigen spelas filmen om mitt liv upp framför mina ögonlock och min kloka hälft sparkar mig i magen, säger "Michelle, vakna nu, du är inte en del av en skräckfilm, det här är bara komiskt, vakna, lev".

Jag kan ibland känna det som att jag sitter isolerad i en kub av plexiglas på en folktät gata. Den mest nyfikne knackar på glaset och undrar när jag ska komma ut, men jag ler bara med naiva ögon och ”jag trivs här” skriver jag på en post it-lapp för att sedan trycka upp den mot det svala glaset.

Det hade varit så mycket enklare om ni bara slutade att använda sådana ord som faktiskt får mig att våga förstå att jag har en plats i osynliga bildspel. Huden är sönderriven där ni inte ser och tårarna ritar mönster på vita papper trots att jag vet att sår på utsidan aldrig kan ta bort dom som finns på insidan. Men det hade varit så mycket enklare om jag aldrig hade lärt mig att se någonting annat än ett liv i mörker, nu för tiden är allt svart och vitt.

Tågrälsen skriker precis som förr när osäkerheten lämnas utan fraser och jag tror ibland att änglarna slutat bevaka dom ledstänger jag märkte i minnet. Det hade varit så mycket enklare att iscensätta döden som jag aldrig fick om jag inte visste om tomrummet efter det som skapas med tiden.

Som en smältande isbit under tröjan eller ett ideligen uppillat sår rasar ostrukturerade tankar och en ständig längtan efter en normal psykisk sommar. Livet är kallt mot dom svaga och jag litar inte längre på dig som oförstående såg mig tala men inte brydde sig om att hämta någon tolk. Under 24 timmar har jag gråtit tyst men skrattat högt, försökt se om tomma händer har något att ge, men allt jag sett är ett dunkel i det där hålet på jobbet, precis innan korridoren där brustna och hela hjärtan springer. 

... Han brydde sig nog aldrig om mig ändå. Det han gjorde igår var nog hans sätt att säga "hejdå" på. Ett snabbt avslut på något han inte var intresserad av.

... Två dagars ledighet är över, och man ska tillbaka till bygget för att under 6 dagar inte ha ett liv, någon självförankring eller någon som helst lust att göra något när man väl har tid över. Jag vet inte om jag ska klaga eller vara lycklig, supa tre dagar i streck är ju ändå inte så kul.

Jag antar att vi hörs snart igen, tills dess, ta hand om er.

Step on a crack, break your mothers heart
Red light green light black
Suicide e-mail, do not delete
Plug it back in the jack

Start to be what they want you to be
And you see yourself as they see you

Så det är det här dom kallar juni. Stekhet värme som drar igenom varenda por i ansiktet och en sol som mer än gärna bränner bort all min irländska hud. Det är alltså det här dom kallar juni. Men det känns inte rätt, juni ska inte vara såhär. Eller vänta. Det är ju inte juni det är fel på, det är ju dom galna tankarna i huvudet som snurrar, dom som ger mig migrän tillsammans med en sol som jag inte tillåts bära solglasögon under.