Jag gillar Rihanna.

Jag tycker det är skitkul att hon nångång runt Disturbia började transformeras till någon sorts fashion-gotare. Jag älskar att hon tycker om att klä sig som en dominatrix och ta fram piskan. Och det är ännu bättre att hon nu gjort en musikvideo på temat.
Jag hoppas verkligen att hon fortsätter utveckla sin begynnande inre fetischist. Börjar lobba publikt för strypsex. Designar egna gagballs. Gör japansk bläckfiskporr.

Det är bara synd att hon gör så irriterande dålig musik.

Jag erkänner mig skyldig. Jag har faktiskt aldrig haft en Leonard Cohen period. Och det har inte varit för att jag inte tyckt om mannen ifråga, för ärligt talat har jag knappt lyssnat på honom. Utan det är det gamla obskyritet-scenariot.

Mitt elitistiska jag, i synnerhet i min svunna ungdoms dagar ansåg att om något är för välkänt kan det omöjligt vara bra, för JAG är ju inte som DOM. JAG lyssnar på SPECIELL musik. Helst musik som bara 100 personer i världen känner till, och som har långa komplicerade namn. Som när jag som 15-åring tvingande mig själv att tycka om bandet Niellerade Fallibillisthorstar för att dom var okända, konstiga, och hade ett svårstavat namn. Samma sak med Cohen. Han var känd, och inte "mörk" nog så han föll ju på direkten. Men nu när jag sitter och lyssnar på "The Future" inser jag vad det är jag har missat! Mannen är ju ett lyriskt geni med en röst som får min inre dekisromantiker att skälva. Och nej, det är knappast originella tankar, men det är ett stort steg i en öppnare musikalisk riktning fri från ironi.

Ge artister en chans, dom kan överraska.

Såg ikväll en film som handlade om Northern Soul rörelsen i England under 70-talet. Jag ska vara ärlig och säga att jag till för några timmar sedan inte hade någon aning om att den existerade.
I stort sett gick det hela ut på att uttråkade ungdomar i brittiska industristäder på fredagkvällarna samlades i en stor lokal, tog på sig dansskorna (bokstavligen), kanske poppade ett piller eller två och dansade, dansade, dansade till riffig motown hela natten lång. Och som dom dansar, det ser ut som om disco parade sig med kampsport och sedan började flörta med breakdance.
Och det är så fint, så fint så när man blundar och tänker sig hur det måste ha varit.

Jag saknar det idag.
Den här kollektiva spänningen och förväntan. Att totalt inneslutas i någon sorts specialiserad klubbmentalitet. Att vara vi-mot-dom och faktiskt mena det, utan ironi och ur djupet av sin passion, för musiken, för gemenskapen. Det finns liksom inte sådana ställen längre. Det skapas inte sådana rörelser längre.
Det är som att allt har stagnerat i nåt sorts hipster-förvirrat potpurri och alla tillhör samma subkultur men ingen kan riktigt definiera vad det är men bara att det är så jävla trendigt hela tiden.

Så vi bygger en mur av våra vinylskivor, torn av kassetter, och för säkerhets skull behåller vi allt med en analog in och utgång för att försöka glömma att historien om vår generation kommer att skrivas av Lady Gaga.

Jag efterlyser en revolution.