Jag erkänner mig skyldig. Jag har faktiskt aldrig haft en Leonard Cohen period. Och det har inte varit för att jag inte tyckt om mannen ifråga, för ärligt talat har jag knappt lyssnat på honom. Utan det är det gamla obskyritet-scenariot.

Mitt elitistiska jag, i synnerhet i min svunna ungdoms dagar ansåg att om något är för välkänt kan det omöjligt vara bra, för JAG är ju inte som DOM. JAG lyssnar på SPECIELL musik. Helst musik som bara 100 personer i världen känner till, och som har långa komplicerade namn. Som när jag som 15-åring tvingande mig själv att tycka om bandet Niellerade Fallibillisthorstar för att dom var okända, konstiga, och hade ett svårstavat namn. Samma sak med Cohen. Han var känd, och inte "mörk" nog så han föll ju på direkten. Men nu när jag sitter och lyssnar på "The Future" inser jag vad det är jag har missat! Mannen är ju ett lyriskt geni med en röst som får min inre dekisromantiker att skälva. Och nej, det är knappast originella tankar, men det är ett stort steg i en öppnare musikalisk riktning fri från ironi.

Ge artister en chans, dom kan överraska.