Såg ikväll en film som handlade om Northern Soul rörelsen i England under 70-talet. Jag ska vara ärlig och säga att jag till för några timmar sedan inte hade någon aning om att den existerade.
I stort sett gick det hela ut på att uttråkade ungdomar i brittiska industristäder på fredagkvällarna samlades i en stor lokal, tog på sig dansskorna (bokstavligen), kanske poppade ett piller eller två och dansade, dansade, dansade till riffig motown hela natten lång. Och som dom dansar, det ser ut som om disco parade sig med kampsport och sedan började flörta med breakdance.
Och det är så fint, så fint så när man blundar och tänker sig hur det måste ha varit.

Jag saknar det idag.
Den här kollektiva spänningen och förväntan. Att totalt inneslutas i någon sorts specialiserad klubbmentalitet. Att vara vi-mot-dom och faktiskt mena det, utan ironi och ur djupet av sin passion, för musiken, för gemenskapen. Det finns liksom inte sådana ställen längre. Det skapas inte sådana rörelser längre.
Det är som att allt har stagnerat i nåt sorts hipster-förvirrat potpurri och alla tillhör samma subkultur men ingen kan riktigt definiera vad det är men bara att det är så jävla trendigt hela tiden.

Så vi bygger en mur av våra vinylskivor, torn av kassetter, och för säkerhets skull behåller vi allt med en analog in och utgång för att försöka glömma att historien om vår generation kommer att skrivas av Lady Gaga.

Jag efterlyser en revolution.